Egentligen behövs samma som för vilken kunskap eller
färdighet (inkluderar muskelminne) som helst, du måste använda kunskapen eller
färdigheten. Hjärnan har inbyggda funktioner för att ta bort och göra mindre
åtkomligt allt den finner att du inte använder. Det fungerar alltså inte så att
om du en gång lärt dig multiplikationstabellen och sedan aldrig använder dig av
huvudräkning på kanske tjugo år, så kan du helt plötsligt försöka och lyckas
använda dig av den tidigare kunskapen. Förutom att snabbheten har förlorats,
det tar åtminstone mycket lång tid att få fram kunskapen, så är risken
överhängande att den till stora delar är helt förlorad. Hjärnan städar undan
och slänger det den tycker verkar onödigt.
Vi tänker oss den ganska ovanliga situationen att ett barn
faktiskt upp mot skolåldern har lärt sig att behärska fullt ut ett språk, men
sedan aldrig kommer till att använda det. Vi säger att barnet lärt sig
kommunicera med fadern på dennes språk, men att fadern dör efter sju år. Om
sedan barnet aldrig får någon användning för språket, vi säger att det aldrig
hör språket på tjugo år. Vad finns då efter tjugo år kvar av språket som det
kan använda sig av i en verklig kommunikationssituation i tjugosju års ålder?
Troligen ganska mycket, men inte lika snabbt åtkomligt som de språk som barnet
använt dagligen i sin kommunikation. Att lära sig ett språk och dessutom skaffa
sig ett ordförråd på gissningsvis minst 20 000 ord vid sju års ålder är en
jätteinsats och hjärnan kommer att för mycket lång tid prioritera denna
kunskap, men ju längre tid som går, desto mer annat språkligt material kommer
att få bättre placeringar, vara lättare åtkomligt.
Hur är det då med språkkunskaper elever får från
skolundervisning i ett främmande språk? Rätt ofta utsätts elever i skolorna för
att delta i undervisning i ett språk som de sedan aldrig använder. Det du
aldrig lär dig ger inga rester och de ynka språkrester, som efter kanske tjugo
år blir kvar, inskränker sig ofta till någon ramsa från grammatikrabblandet
skolorna ägnar sig åt. Var ligger den stora skillnaden?
Man kan bara lära sig ett språk genom att kommunicera det. I
undervisningen kommunicerar man inte språket alls och därför sker ej heller
någon inlärning av språkkunskaper som går att använda.
Detta har säkert många elever med goda betyg insett när de i
praktiska kommunikationssituationer försökt att använda sig av sina påstådda
språkkunskaper. De utförda arbetena på att försöka förstå den teoretiska
beskrivning skolan kommer med i form av grammatiken är snarast ett hinder när
eleven ska starta sina försök att kommunicera med språket. Samma sak med
semantiken som skolan lägger så mycket tid på genom arbetet med glosor. Visst
kan det vara bra med ett och annat ords betydelse ibland. Men oerhört mycket är
kommunikation utan ord och med följder av ord.
Så länge personen tänker översättningar från ett språk till
ett annat istället för att använda sig av ett språk direkt, går det oerhört
långsamt och fungerar mycket dåligt för kommunikation. När personen i en
kommunikationssituation tänker på det språk som används i kommunikationen, så
fungerar det snabbt och effektivt. Många brukar beskriva skillnaden som att de
börjar att drömma på det nya språket under sömnen. Då har de skaffat sig ett
aktivt språk som de sedan bygger ut.
Ett oerhört starkt bevis för att även passivt deltagande i en
språkkommunikation är effektivt för inlärande av ett aktivt språk är dubbning
respektive icke dubbning av tv och filmer i ett land. Nederländerna och Sverige
dubbar inte, till skillnad från de andra länderna i Europa. Det är inte svårt
att iaktta vilka skillnader detta skapar. Försök att kommunicera med
förskolebarn på engelska i något av länderna Finland, Norge, Danmark, Tyskland
eller Frankrike. Troligen går det inte. I Sverige har detta barn istället
språkbadats via tv och dessutom från den flitiga användningen av engelskan
insett språkets betydelse. Och barn lär sig det de tycker verkar vara viktigt.
Detta gäller i så hög grad att man säkert kan konstatera att
barn som inte vill lära sig har blivit allvarligt felbehandlade tidigare i sitt
liv.
Ska Indiens lyckas snabbt med att reparera sina misstag med
att inte ha ett gemensamt språk i republiken, är det genom tv och de riktigt
små barnen. Bedrivs löpande lekfull undervisning i barn-tv-kanaler, kan sedan
de åtta åren i skolan förvalta den utvecklingen in i ett gemensamt talat,
skrivet och läst språk. En förutsättning för att ett helt folk ska kunna dela
på information och beslut på ett snabbt och effektivt och demokratiskt sätt.
Lennart Warenius Goa
den 17 januari 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar