Jag har ofta undrat över mänsklighetens historia där många
kämpat för utvecklingen av mänsklighetens idéer och kunskaper och där andra
ägnat sig åt att bränna biblioteken. Naturligtvis har världens böcker även
brunnit av olyckshändelser och människor dött och tagit kunskaperna med sig.
Men jag inbillar mig ändå att de största förlusterna skett genom våld. Hur
skulle världen ha sett ut om vi hade behållit de kunskaperna, om vi fått
behålla den produktion som skulle funnits, brända städer och allt människans
slit för framgång?
Idag är mycket av sådan förstörelse inbyggd i produktionen av
böckerna. Förr var boken något dyrt och mycket speciellt, särskilt innan
läskunnigheten hade spridit sig över världen. En bok kunde behållas i evighet
eller i alla fall i århundraden. Nu har den en vanlig livslängd på några år.
Efter tryckningen får den leva i högst ett par år innan den reas bort ur alla
lager, eventuellt får den en andra chans som pocket eller ljudbok om den lämpar
sig för det. Väldigt få böcker överlever ytterligare några år genom höga
försäljningssiffror och får några upplagor till.
I stort sett ingen bok finns i något boklager som osåld efter
fem år. Biblioteken har storsäljarna tills de faller sönder och antikvariaten, som
slås ut ett efter ett av ekonomiska skäl, precis som bokhandeln, försöker klara
sig på bokauktionerna och därmed kunna fortsätta att rädda åtminstone några
boktitlar.
Böcker utgivna på olika språk spelar i olika divisioner genom
att antalet läsare skiljer sig otroligt mycket åt. Om 500 miljoner talar hindi
och endast 30 % av dem läser böcker (läskunnigheten är redan låg, det
kulturella användandet av böcker även så i Indiens lägre kaster och man saknar
bokhylla), så är antalet möjliga läsare ändå 150 miljoner. Om nu min bok är
tillräckligt Bollywood eller på annat sätt kulturellt anpassad till
läsargruppen. En bok på svenska har kanske 6 miljoner möjliga läsare. Hur stor
upplaga vi trycker sedan är svårare ändå att räkna fram. Men i Sverige är det
nästan aldrig tal om en förstaupplaga över tio tusen exemplar. Många böcker
trycks i några hundra exemplar, varav många aldrig säljs. Det är lätt att
förstå vad det betyder för kostnaderna.
Samtidigt kommer fler böcker ut i alla länder än någon av
innevånarna hinner med att läsa om. Alla dessa slåss om samma eller krympande
antal läsare. Bara för att vi i Sverige ska kunna ha en möjlighet att se om det
kommit ut en viss bok inom ett visst område finns vissa kataloger både i
pappersform och på internet och varje utgiven bok har sitt eget unika
internationella ISBN-nummer som vi ska kunna söka på. Om jag ser en bok i ett
av världens hörn vänder jag på den och noterar numret, kollar på internet och
kan direkt se en massa information om boken, inklusive billigaste pris i
närmaste internetbokhandel.
För många århundraden sedan producerade vi redan så mycket
skrivet material, att ingen enskild människa kunde läsa det under sin livstid.
Vi var således i händerna på andra människor som kunde berätta för oss vad som
fanns skrivet och innehållet mer i detalj. Vi hamnade i samma bås som
analfabeten, som måste köpa läskunskaper. Med det följer också problemet med
ökad källkritik. När du hör sagan berättad i andra hand har den alltid
förändrats något.
För att skydda författaren och hens rätt till ersättning för
nedlagt arbete, finns internationella och nationella regler om upphovsrätt.
Dessa regler gäller i många decennier, d.v.s. långt efter att boken dött på
marknaden! Väldigt ofta säljs dessa rättigheter eller ärvs av barn till
författaren. På så sätt får i alla fall någon gång en levande människa någon
glädje av en eventuell ersättning, för en ersättning kommer ju faktiskt inte
att äga rum för att ett arbete är nedlagt, i alla fall väldigt sällan.
Ersättningen betalas i olika former ut om boken fått några läsare vi kan räkna.
För många författare, de allra flesta ser inte röken av någon
ersättning att tala om, handlar publicerandet mest om att få komma till tals.
Ett slags utnyttjande av yttrandefriheten om den nu finns där man bor. Här
finns även ett brinnande intresse av att föra de mänskliga kunskaperna vidare
och nå andra människor med idéerna, så att de kan bygga vidare. Ty författarna
är oftast införstådda i dialektiken i tankarnas utveckling. En tanke föder en
annan och tillsammans bygger de en tredje. En del är naturligtvis övertygade om
att ha upptäckt de eviga, gudomliga sanningarna och kämpar och bekämpar med
alla tillåtna och otillåtna medel, men dessa dårar besegras alltid av Tiden.
Tiden kommer alltid ikapp och avslöjar den ofärdiga tanken och ersätter den med
nästa sanning, så länge vi erkänner att det är något vi tror på för tillfället.
När vi säger att forskningen har visat något, menar vi alltid i bästa fall
hittills!
Det finns en del sanna påståenden, de flesta skapade genom
definition, som alltid kommer att vara sanna, eftersom de inte kan bevisas vara
osanna utan att vi ändrar vårt sätt att tänka. Bland dem finns att två och två
är lika med fyra och att Allah är störst! Men anhängaren av islam kan aldrig med
logik påstå att någon av de hinduiska gudarna inte är större. Matematikern kan
dock föra i bevis att fyra är större än tre.
Allt fler inser att nuvarande regelverk och handlingsmönster
inte optimalt understödjer denna yttrandefrihet och vilja att föra kunskaperna
vidare. För den som skulle kunna föra resonemangen vidare kanske aldrig kommer
att få chansen att läsa dem, då de inte existerar längre!
Mycket få personer tjänar stora pengar från författande och
de har redan professionell hjälp till sitt skydd. Ändå tror jag att bara
upphovsrätten för digitala medier behöver ändras för att åstadkomma de
förbättringar som behövs.
Boken har genom tryckkonstens och distributionens utveckling
förvandlats från en dyr och unik företeelse till en billig och massproducerad
tingest, ibland såld i en matvarubutik för samma pris som en liter mjölk. Detta
är i sig en paradox, som inte medger någon ersättning till vare sig författare
eller förlag av den storlek som behövs för att trygga utgivning i
fortsättningen.
Särskilda butiker för böcker får härigenom inga marginaler
att använda för att hålla böcker i lager i väntan på att dessa ska säljas,
återstår snart bara s.k. internetbokhandlar, som själva inte har några lager
att tala om. Och den tryckta papperstidningen går samma väg.
Den nyproducerade boken är visserligen inte lika billig som
reaboken i matvarubutiken, men många läsare accepterar detta för att få läsa
vad de vill. Särskilt om det handlar om studielitteratur som de är ålagda att
läsa.
Författaren och förlaget bakom studielitteraturen har det
dock svårare än åtminstone den kände fictionförfattaren. De måste producera
något som kanske aldrig används, de är helt beroende av skolornas val av
litteratur, som av förklarliga skäl endast kan ske efter publicerandet.
Naturligtvis finns det gott om författare och andra inklusive redaktörer av
olika slag som löpande har uppdrag från förlagen att producera böcker. Långt
ifrån alla dessa projekt går ihop ekonomiskt.
Samma manus går ofta att med mindre arbete produceras i nya
former som pocketböcker och inlästa talböcker och får därmed ytterligare
möjligheter att betala av sina produktionskostnader. Från biblioteksutlåningen
kommer i bästa fall ersättning även av dessa, åtminstone till de populäraste
författarna.
När böckerna är slut på förlaget och ibland innan dess,
skänker idag ofta författare bort sina verk på nätet i en form som kallas för
PDF av den ändelse dessa filer har. Företaget Adobe har tagit fram en filtyp
som kombinerar bilder och text i dem så att de ser likadana ut på en dataskärm
som de kommer att se ut om man skriver ut dem. Dessa s.k. PDF-filer kan laddas
ner till din egen dator och oftast helt gratis.
På din dators hårddisk kan du lagra en miljard olika böcker
om du vill det, men du kommer aldrig att kunna hinna läsa dem alla.
Om du nu läser allt på skärmen har du uppnått tre saker:
1. Du
har fått hela boken gratis.
2. Du
har fått den i sökbar form, du kan söka i text eller uttryck fritt.
3. Du
kan kopiera vad du vill ur boken, både text och bilder.
Härigenom uppnås både möjligheter som elevers citerande och
snabba sökningar i textmaterialet efter vad man behöver, samt faktiskt en rad
olika möjligheter att kränka upphovsrätten till materialet. Om
rättighetsinnehavarna är införstådda med detta och godkänner fri kopiering
eller med inskränkningar, så återstår dock risken för plagiat och
urkundsförfalskningar. Dessa är dock ganska lätta att avslöja, då både text och
bilder är sökbara på internet om vi bara undersöker och kollar källor, och
därmed är upptäcktsrisken överhängande.
Ur samhällets synpunkt har vi dessutom uppnått något som
författaren och säkert bildmaterialets upphovspersoner avsett, nämligen ett
säkrande av materialet för framtiden.
Genom att placera det på en hemsida i nedladdningsbar form kommer
materialet bara att vara säkrat så länge hemsidan uppdateras eller åtminstone
upprätthålls, normalt i högst tio år.
Årskostnaden för ett centralt register är ju försumbar och
kan delas på nästan ett oändligt antal boktitlar. Med tanke på omständigheterna
med rättigheter och annat borde man kanske fråga sig om inte statliga medel
borde avsättas för att erbjuda författare och andra att fritt ställa sitt
material till andras förfogande på detta sätt. Härigenom skulle en bättre kontinuitet
kunna garanteras och kunskapsförlusterna minimeras. Alla bidrag skall tilldelas
ett identitetsnummer för texten, oavsett om det handlar om en artikel, en
novell eller vilken annan text som helst, på samma sätt som tryckta böcker
tilldelas ett ISBN-nummer.
Många har redan upptäckt dessa möjligheter och antalet
nedladdningsbara artiklar och hela böcker närmar sig en hopplös mängd att hitta
rätt i. Behovet av en central databas är stort och brådskande. Särskilt som
många länder redan har en lagstiftning om sparande av allt skrivet och
publicerat, en lagstiftning man inte lever upp till egentligen. Det behövs
minst en databas för varje språk på jorden, åtminstone sådana som verkligen har
ett skriftspråk. Ett internationellt samarbete behövs på regeringsnivå. Många
språk dör varje år genom att det inte finns talare och författare på det längre
och behovet av att rädda kultur och kunskap är viktigt.
Det finns redan en massa bibliotek av denna typ, men inget
som är öppet för alla texter och mest privata rättigheter som styr dessa
register. Kostnaden för ett sådant centralt automatiskt register skulle inte
behöva överstiga vad reda en del universitet har lagt ner på liknande projekt.
Men allt skrivet material i form av PDF måste samlas in. Den dag boken inte längre
är tillgänglig på marknaden eller biblioteken ska den också senast publiceras
som PDF i registret.
Ingen censur ska vara tillåten, all text ska publiceras och
bli kvar publicerad. Om texten strider mot tryckfrihetsförordningarna, ska den kompletteras
med en varningstext som föregår den, att den strider mot lagen och att den är
åtalad tillsammans med författaren, eller om redan en dom finns, ska en sådan
informationstext föregå texten. Men texten i sig själv ska vara skyddad från
att bli borttagen, härigenom även garantera en bättre kontroll av lagskipandet.
Nästa generation av böcker är redan på väg in på marknaden.
Det handlar dels om VR (Virtuell verklighet) med hjälp utav datorer och dels av
hologramteknik också med hjälp utav datorer. Datorbranschen räknar idag med
500 000 användare av VR idag och känner sig besvikna med den låga
utvecklingen!
Samtidigt som den vanliga pappersboken har blivit billig och
enkel teknik som vem som helst kan producera på egen hand, speciellt om man
köper in vissa tjänster som tryckning och annat, blir nästa steg tekniskt på en
nivå som motsvarar skapandet av film.
Men både VR och Hologram kommer snabbt att bli tillgänglig i
enklare former. Dels kommer snart gratisverktyg av enklare slag för produktion
av material med VR och Hologramteknik att utvecklas och presenteras som appar
till datorer, och även surfplattor och telefoner.
Själva datorn kommer att förändras.
Dels kommer säkert inom en inte helt avlägsen tid datorkraft
i kombination med vad vi kallar en smartphone idag, eller vad redan en
surfplatta är idag, kunna projicera enkelt på väggar och demonstrera för en
publik eller utgöra en arbetsyta för analyser. De började säljas för något år
sedan. Jag har en själv.
Dels blir allt trådlöst. Nästa generation på väg upp i
samhället behärskar trådlös teknik och för över material mellan telefoner,
surfplattor, datorer, tv, skrivare och annat. I skolväskan har du ett
tangentbord och skriver på det om du behöver kommunicera med din surfpatta med
hjälp av text. Musen behöver heller ingen sladd, om du nu behöver någon alls.
Både telefoner och datorer kan sedan länge styras av talade
instruktioner från oss människor, om vi nu väljer den tekniken. Jag minns min
häpnad över de första röststyrda enheterna och skräms av att det gått snart 25
år sedan dess. Idag fungerar det bättre.
Virtuell verklighet syns överallt i reklam som visar personer,
som med särskild utrustning upplever och rent av samverkar med en verklighet
skapad av datorn. Du hörde en gång någon berätta om D-Day, sedan tryckte man
läroboken du kunde läsa, sedan gjorde man filmen, sedan tv-serien och nu kan du
gå in i kriget och slåss om du bara får någon att satsa de dyra pengarna på att
framställa ett sådant program.
Men tro inte att detta bara handlar om datorspel. Utbildningspotentialen
är ofantlig med denna teknik och den används redan där. Men samhällena måste
vara med och styra vilka produktioner som blir tillgängliga för framtidens
utbildning.
Genom ett internationellt pedagogiskt samarbete för
framställning av utbildningsmaterial av alla slag kan kostnaderna sänkas
mycket. När boken är digital är översättningen en knapptryckning
bort. När filmen är digital är likaså det talade språket och
eventuella undertexter några andra knapptryckningar bort. För VR-tekniken och
den närliggande hologramtekniken är språkbarriärerna likaså hanterbara, bara vi
organiserar ett brett och övergripande produktionssamarbete. Men det är i
första hand ett arbete som skyndsamt måste bedrivas av respektive utbildningsdepartement.
Miljarder i utbildningskostnader rinner iväg överallt i onödan, samtidigt som
vi inte når upp till den potential dagens teknik kan garantera oss.
Jag har inte tänkt att ta brödfödan från mediekoncernerna.
Det är bara styrningen som måste vakna på utbildningsdepartementen och resurser
som kanske ska omdirigeras. Mediekoncernerna kan aldrig ha samma mål som
samhällets utbildning har.
För det här kan inte den lokala skolan sköta på ett bra sätt,
de ska syssla med att stödja elevernas inlärande utifrån redan färdigt
material. Detta är frågor på regeringsnivå.
På en internationell nivå blir det säkert hårda diskussioner
om vad man ska enas om för produktioner. Starta då med att initialt producera
introducerande material för olika ämnesavsnitt, täck t.ex. in alla
matteinstruktioner elever behöver möta för att bättre förstå arbetsområden inom
matematiken upp till och med gymnasienivå med korta (fem minuter långa) filmer
och börja med de filmer som ska kunna användas i förskolan och använd sedan
samma höga pedagogiska nivå för resten av filmerna.
Allt gemensamt producerat material skall betalas på
regeringsnivå, med alla rättigheter ägda av alla nationer i världen gemensamt,
så att all undervisning fritt kan använda sig av det utan några restriktioner
eller extra kostnader.
Goa den 9 januari 2017 Lennart Warenius
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar