Jag befinner
mig när detta skrivs i Goa i Indien och här har jag dagligen anledning att se
konsekvenserna av bristande utbildning. Läskunnigheten är låg, i bästa fall 95
% i några stater, i sämsta fall runt 60 % i andra, och framförallt i
utblottade, men även bland fattiga familjer, är barnen tvungna att arbeta
istället för att gå i skolan. Annars klarar sig inte familjen. Vissa familjer
tvingas ofta klara sig på mindre än några hundra rupeer eller trettio svenska
kronor för allt till familjen för en dag. Priserna går upp och det räcker
knappt ens till när alla arbetar.
Nu undrar du
hur det går till. Barnarbete är väl förbjudet i Indien sedan länge? Jovisst.
Men nöden har ingen lag och lagen om gratis skolgång inklusive böcker,
material, skollunch och skoluniform gäller alla barn sedan 2010, men
praktiseras bara på de som verkligen skickar sina barn till skolan. Skolan är
tack och lov statlig och allt bekostas med centrala medel och prioriteras. Men
det hjälper föga om dina föräldrar i alla fall sätter dig i arbete.
Fattigdom är
något som skapas av flera deltagande faktorer. En av dem är att det finns för
många människor lokalt och globalt. En annan viktig faktor är utbildningsnivån
och kunskaperna. En tredje är definitivt vad man låter styra handlingar och insatser
i samhället. En fjärde är säkert vad du tror är möjligt. För människan kan
åstadkomma mycket, bara ingen skjuter henne och hon hittar tillräckligt med mat
att äta och rent vatten att dricka.
Det
viktigaste draget i strategin är just skoluniformen och skollunchen. Alla
utgifter för familjen utom maten är ofta ouppnåeliga och kläder måste ju ändå
barnen ha på sig i de flesta familjer. Även om jag i storstäderna här i Indien
sett familjer som bor på refuger och trottoarer, där barnen definitivt inte fått
några kläder långt upp i skolåldern. Genom uppsökande verksamhet, där man
förklarar reglerna och fördelarna, beslutar fler och fler familjer att skicka
sina barn.
Visserligen
har det gått mer än sex år sedan lagen kom, men ingenting förändras snabbt när
fattigdom råder. Många ledande ekonomer och många tankesmedjor har insett att
utrotandet av fattigdomen är en nödvändighet. De har nått dessa slutsatser
genom att analysera marknaderna och se att fattiga är dåliga konsumenter. Om vi
ska kunna utöka marknaderna och sälja till de fattiga, måste de tillföras
resurser att köpa för.
Oavsett från
vilket håll man når en slutsats och skapar ett mål, måste man ha strategier för
att nå målen. Genom skoluniform och skollunch motiverar vi familjer att skicka
barn till skolan. De är ju inte i skolan hela dygnet heller. Föräldrarna kan
sätta dem i arbete när de kommer hem och ska göra läxorna.
På samma
sätt borde naturligtvis fattiga och oftast arbetslösa vuxna kunna sättas på
betingartade städuppgifter, som att ansvara för att en viss yta alltid är städad
och ren, mot kompensationen av dagens måltider serverade av på lika sätt
rekryterade kockar och serveringspersonal i särskilda bespisningsutrymmen av
enkel karaktär. Men bara för registrerade och legala innevånare för att
motarbeta illegal invandring. Själva livsmedlen m.m. för matserveringen borde
den lokala staden kunna bekosta för den renhållning man härigenom kan erhålla.
Glappet från
de grundläggande åtta årens skolgång till den nivå som behövs för att komma
ifråga för en av de kvoterade tjänster inom byråkratin i Indien är fortfarande
väldigt stor. Det är därför som de 27 % av de offentliga tjänsterna som högsta
domstolen i Indien reserverade 1992 bara har tillsats till under 10 %. Dessa
grupper får helt enkelt inte fram utbildade. Om jag lovar dig 1 miljard dollar
om du kan hoppa 342 cm i höjdhopp, så får du inga pengar!
Goa den 9 januari 2017 Lennart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar