Komma överens eller dela på sig?

Idag har Indien 29 stater. En hel del av dem har bildats genom delning av större stater. Tendensen är hela tiden att grupper ser sig missgynnade och vill därför bilda eget. Så är det också inom politiken. Ett par hundra partier sedan Indien bildades. Koalitioner och splittringar till höger och vänster.

Det politiska arvet efter Maharatma Ghandi och Nero är stort och många tankar finns för att utveckla Indien till ett mer jämlikt samhälle. Men att basera politik på personkult har aldrig varit en bra idé någon längre tid, oavsett om personen hetat Josef Stalin eller något annat. Det är de politiska idéerna som ska styra och som ska kontinuerligt utvärderas, inte i första hand de ansvariga personerna för misslyckanden.

Det idag nästan utraderade kongresspartiet med 44 mandat i senaste valet är ett tydligt exempel på att låta ett parti virra åt alla håll när det varit i händerna på någon stark personkult. Speciellt när det funnits ekonomiska fördelar med på spelplanen.

I grunden är allt enkelt. Kastsystemet avskaffades 1947 och alla har lika värde. Ett folk, en lag. I verkligheten vimlar det av särintressen och alla resonerar som om kasterna fanns kvar. Även domstolarna. 

Med 325 språk och världens största uppsättning av olika skrivsystem är det naturligtvis upplagt för stora problem. Det skulle vara intressant att få reda på om någon har försökt att beräkna vad de olika språken kostar Indien. Många av språken är naturligtvis inte hotade, de aktivt talande är väldigt många. Men många mindre folkgrupper har en hotad kultur. Jämför gärna med lilla Sveriges marsch mot tvåspråkighet med engelska, trots andra mindre språkminoriteter i landet.

Men Indien har ett grundläggande språkproblem i och med att man bara i teorin ha ett gemensamt språk. Engelskan borde inte bara talas av alla, utan skriv- och läsförmågan borde prioriteras för engelskan också. Det skulle göra Indien till en mer demokratisk nation. Vägen dit går över tv och barnen, om nu de politiska partierna tar sitt ansvar.

Det är inte meningen att religiösa inställningar och värderingar ska styra politiken i Indien. Men det voro konstigt om det inte påverkade där med. Allting annat är ju styrt av religionerna i Indien. Men till skillnad från andra frågor, ser jag väldigt lite av intolerans när det gäller religion. Inom samma familj och samma släkt har man olika religioner och klarar av detta utan synbara problem.

Själv har jag en religiös grundinställning som pekar ut människans personliga ansvar för att se till att allt fungerar bra. Jag har lite svårt med bönen som ett instrument för att få något gjort, men bara gud hela tiden svarar, att det bara är att kavla upp ärmarna och sätta igång, är det ok för mig.

Den religiösa intoleransen inom politiken är snarare etniskt grundad och kopplad till olika gruppers faktiska levnadssituation. Man låter dig annars tro på vilken gud du nu vill och ha vilka ritualer du vill.

Indier tränger sig värre än tyskar i liftköerna och mycket handlar om att ta sig fram själv. Inte minst genom det välsignade signalhornet på ditt fordon. Men inte går det bättre för att de tutar. De städer som har enkelriktat trafiken centralt, har däremot lyckats med det som signalhornet misslyckades med. Sedan hjälper det dock föga mot att antalet fordon ökar hela tiden.

Med en skriande brist på kunder, speciellt sådana som har kontanter i lämpliga valörer, är det enkelt att förstå att folk skriker efter dig hela tiden. Men det är inte effektivt. Den som lär sig att se vem som är en potentiell kund i strömmen av människor och som lär sig att ta hand om den, den är vinnaren. En affär är också ett sätt att komma överens. Om inte båda parter är nöjda, är det en dålig affär. Du kan ta tio rupeer för mycket för vattenflaskan, men missar då den dagliga försäljningen till den kunden.

Tyvärr verkar mycket av allianserna i valtider och även i övrigt, handla om att få en fördelaktig representation i första hand. Jag saknar det politiska innehållet och de tydliga målen. Premiärminister Modis framgångar i Indien bygger just på de tydliga målen han stakar ut och får medhåll för. Trots den egna majoriteten har han hållit fast vid alliansen.

Varje gång man inte kommit överens och istället valt att dela på sig, har man sökt en lösning som inneburit något bra för den egna folkgruppen. Men tänker man på helheten, hur det blir för de andra? Att dela på sig är alltid lite av att förlora något också.

Försökte Lennart tänka på de andra som inte är turister här.