Jag befinner
mig när detta skrivs i Goa i Indien och här har jag dagligen anledning att se
konsekvenserna av bristande utbildning. Läskunnigheten är låg, i bästa fall 95
% i några stater, i sämsta fall runt 60 % i andra, och framförallt i
utblottade, men även bland fattiga familjer, är barnen tvungna att arbeta
istället för att gå i skolan.
Analfabeten
är tvungen att betala för läsandet och skrivandet. Med pengar hen inte har.
Oftast är hen satt utanför samhället, kan inget om sina rättigheter och
skyldigheter. Lagen om gratis skolgång inklusive böcker, material, skollunch
och skoluniform gäller alla barn sedan 2010, men praktiseras bara på de som
verkligen skickar sina barn till skolan. Om man inte vet om möjligheterna
fortsätter livet som innan lagen.
För
samhället finns där ett stort behov av att nå ut till alla medborgare med
information om alla dessa rättigheter och skyldigheter. I Europa använder vi
massmedia och når ut med våra budskap till de flesta på kort tid. Här i Indien
handlar det om ett tålmodigt nötande tills man efter en evighet av år har nått
ut till hälften.
Några få
tv-kanaler med alternativt innehåll drunknar i all kommersialism genom tv och
kunskaper genom internet når bara ut till de som verkligen kom till skolan och
sedan också hittade till ett modernt bibliotek, oftast mycket långt ifrån där
de bor. För medelklassens vespor kanske når dem, men aldrig datorn och
internet. Mobilen når ut, kanske till och med en smartphone. Men de når aldrig
kunskaperna. En del kanske hittar musik och annat på YouTube. Där tar det slut.
För det
indiska samhället är det inga problem att besätta alla de
tjänstemannafunktioner man har behov av. Universiteten och högskolorna spottar
ut omkring 500 000 examinerade varje år, långt fler än de som behövs.
Orsaken är att 67 % är kvar i jordbruket, som nästan helt är lämnat till vad
det var innan. Skattebefriat, men också utvecklingsbefriat. Skulle man modernisera
jordbruket snabbare än vad som sker, kommer ännu fler att skickas från
landsbygden in mot städerna.
Enkelt
uttryckt hålls Indiens utveckling nere genom att man är fler än man kan få
plats med. Om allt sköts rätt behöver få svälta, men när västvärlden lämnade
jordbrukstiden för över hundra år sedan och förflyttade sig genom
industrisamhället till informationssamhället, förblev Indien stående. Problemet
med en allt ökande befolkning blir det som hindrar utvecklingen. Om man
lyckades nå en minskning av befolkningen, särskilt i de fattigare områdena,
skulle man kunna minska jordbrukets sysselsättningsgrad och istället
modernisera produktionen. Nu sker detta i alla fall, av olika anledningar och
människor slås ut genom att de inte längre kan leva på det marken ger dem.
Moderniseringen och användandet av maskiner kräver utbildning av arbetarna
utöver vad tidigare generationer kan ge i kunskapsöverföring.
Fattigdom är
något som skapas av flera deltagande faktorer. En av dem är att det finns för
många människor lokalt och globalt. En annan viktig faktor är utbildningsnivån
och kunskaperna. En tredje är definitivt vad man låter styra handlingar och
insatser i samhället. En fjärde är säkert vad du tror är möjligt. För människan
kan åstadkomma mycket, bara ingen skjuter henne och hon hittar tillräckligt med
mat att äta och rent vatten att dricka.
Så länge
du hela tiden får veta att du bara ska göra som tidigare, är det svårt att
själv genomskåda vad man behöver göra för att möta utvecklingen runt omkring
en. Vet du själv hur ditt eget samhälle ser ut om tjugofem år? Tänk dig
tjugofem år tillbaka och titta efter hur det var då.
I min egen
kristallkula kan vi redan i västvärlden ha nått till robotåldern om tjugofem
år. En enorm massa människor har kanske frigjorts i transportsektorn och
produktionen. Rent tekniskt är det redan möjligt. Hela fabriker arbetar redan
idag med bara robotar och producerar med precision och i en rasande arbetstakt.
Autopoder
(automatiska fordon) med lokal intelligens och lokal flödesstyrning skulle
omgående kunna tas fram för att sköta all slags transporter. Finjusteringar är
på väg i en rad tester med många fordon inblandade.
Uppräknandet
av företeelser som kunde sättas igång i robotsamhället är inte särskilt
intressant, för det som behövs för att allt ska fungera fattas ännu. Det behövs
internationella överenskommelser och gemensamma beslut om gränsövergripande
systembyggen. För autopoderna kan inte begränsas av att de bara kan köras i ett
enskilt land, utan att kostnaderna ökar drastiskt för robotsamhällets
införande.
Men vi kan
bara vänta på politikerna, som i sin tur hålls tillbaka av de som hotas i
dagens samhälle, inte minst av bilindustrin. Vem lägger pengarna på en lyxbil
när den bara kan köras automatiskt i samma hastighet som alla andra fordon på
vägen? Vi lite äldre vet i hur många år Kodak lyckades köpa upp alla patent
inom digital fotografering.
I
västvärlden hålls vi dock inte tillbaka av bristande utbildning och bristande
skriv- och läsförmåga. Föreställ dig att du ska leda Indien in i
robotsamhället. Hur ska du göra med alla människor? Vilka arbetsuppgifter
skapar du? Hur lång tid kommer det att ta innan folk förstår att de inte får
köra på de större vägarna själva?
Ändå är det
troligaste scenariot att Indien kommer att komma förbi utbildningssvårigheterna
och ta ganska snabba steg in i robotsamhället innan detta århundrade är till
ända. Men då krävs det bra planering från din sida. Är du beredd att söka
jobbet?
Utan att
kommentera det stundande robotsamhället är det dock många som ser orostecken
för framtidens skriv- och läskunnighet. En del tvivlar på att skolan kan ge
eleverna tillräckliga kunskaper och färdigheter i framtiden. Skolan har dock i
västvärlden i huvudsak förflyttat sig in i kommunikationssamhället nyligen och
är stadd i ganska snabb förändring. Man lämnar pappersboken bakom sig.
Det är just
den förändringen som oroar en del åskådare. Eleverna kommer ju att kunna titta
på YouTubefilmer för att lära sig och behöver inte läsa längre! Nåja, i själva
verket drabbas istället de studerande av större textmassor än tidigare via
internet. Men verktygen för att ta sig igenom dem finns också. I själva verket
kommer en kraftig kompetenshöjning för de flesta studerande. De som tror att
man kan fuska sig igenom studierna blir lämnade på efterkälken.
Det är inte
längre Sveriges alla åar och större städer till namn som är kunskapsribban,
utan att förstå Sveriges geografi och landskap och natur och att kunna
presentera denna information på bästa sätt. Kunskaper och färdigheter för det
informationssamhälle de studerande växer upp i.
Ibland är
det resultat inom utbildningen mätta med de internationella testerna för
resultat i olika årskurser som oroar. Med dem är det som alltid att som man
frågar får man svar. Ett exempel är att Finland i Sverige ofta framhålls som
ett land som är bättre än Sverige på engelskundervisning, enligt kända
provresultat.
Nu är
språkkunskaper i första hand en kommunikativ färdighet, som skolan
traditionellt har mycket stora svårigheter med genom sitt arbetssätt. Istället
tragglar man med grammatik i teoretisk form och glosinlärning och annat på ett
sätt som fortfarande gör det möjligt för läraren att detaljstyra verksamheten
och mäta vad man definierar som kunskaperna och oftast betygsätta dessa också.
Denna form
av ”undervisning” lämnar oftast mycket små förändringar hos eleverna. Resten av
åratal i ett klassrum med t.ex. tyska kan ge eleven en ramsa över de
prepositioner som styr dativ. Inte mycket för framtida bruk av ett språk. I
alla fall inte närheten av vad du lär dig i en tysktalande omgivning under
kanske en vecka.
Tillbaka
till Sveriges och Finlands språkundervisning. Den som någon gång varit i
Finland och försökt tala med medborgarna där på engelska, inser att det är
svårt att hitta en enda som det går att tala engelska med. I Sverige talar alla
barn i förskolan och skolan, alla vuxna och även de flesta på ålderdomshemmen
engelska utan problem med dig! Alltså är svenska skolan i alla fall bättre på
att lära ut engelska!
INTE ALLS! Det är nämligen inte i
skolan man lär sig ett språk. Var snäll och gå tillbaka tre stycken och läs om
dem, så att du hänger med bättre!
Skillnaden
mellan Sverige och Holland å ena sidan och resten av världen å den andra sidan,
är att våra länder inte dubbar de engelsktalande programmen på tv och bio. Våra
länder tränar således engelska med hela befolkningen varje gång de ser en
engelsktalande film och annat på tv.
På det enkla
sättet lurar vi på dem kunskaper som samhället har nytta av. Eftersom vi inte
heller dubbar franska eller tyska filmer, lär sig svenskarna säkert mer av
deras filmer än på eventuella lektioner i dessa språk också. Visa mig en enda
bebis som lär sig sina språk via grammatikdiskussioner med sina föräldrar!
Ibland behövs glosor för förståelsen, men det är i den talade versionen och i
ett sammanhang, som man lär sig språk.
Behöver inte
de studerande lära sig att skriva och läsa på de språk de lär sig? Jo, men
ibland kan vi vara väldigt säkra på att ägget kommer före hönan. Köp ett ägg
direkt av bonden med frigående höns ska du se! Under kommunikationens gång
uppstår naturligtvis svårigheter. Använd gärna Skype eller liknande gratis produkter
för kommunikation över jordklotet.
Du har
säkert stått där i affären eller velat fråga om vägen och letat efter orden på
det främmande språket. Då startar du bara appen på smartphonen och säger glosan
på svenska och får den tillbaka på det där knepiga språket. Minsta barn vet ju
hur man gör. Det behövs inga läxförhör för att lära sig. Och inga lärare för
det heller.
Lärarens
uppgift är initialt snarare att vara lekledare in i målspråket genom sånger och
lekar för att träna uppfattningen av det nya språkets ljuduppsättning, rytm och
melodi. Allt det där som vi noterar för att beskriva ett språk.
Senare, när
eleven är duktigare på att tala och läsa och skriva, kommer lärarens kunskaper
in för att förädla språket, precis som vi gärna hjälper eleverna med de egna
språken. Men intresseläsning kommer alltid att vara viktigare än
språkundervisning och den är också den enda vägen till stavningskunskaper i
målspråket. Den lärare som arbetar med stavning på lektioner slösar med tid.
Visst måste
vi ha kompetenser inom skrivande och läsande i framtiden. Samtidigt kommer
säkert det vara möjligt för analfabeten att få ett bättre liv än idag. I alla
fall hoppas jag det.
Om vi till
sist återvänder till Indien och dess 325 språk och en massa barn som
fortfarande inte kommer till skolan, så kan man lätt konstatera att man har en
övertro på vad språkundervisning i en skolsal kan åstadkomma. I sällskap med
resten av världen!
Engelska är
ett av de centrala språken och mycket viktig för handel och högre utbildning i
Indien. Ändå talar de flesta indier inte engelska, mest enstaka glosor i
kontakt med turister. Ännu färre kan skriva eller läsa engelska. Om man styrde
om barnprogrammen i tv till att föra ut engelskan och även till de allra
yngsta, gav dem en grund i skrivande och läsande och räknande via tv-tittandet,
skulle det säkert räcka.
Får du bara barnen att tycka att det är roligt, så
fungerar det.
Goa den 14
januari 2017
Lennart
Warenius
PS. Glöm inte möjligheten att kommentera mina texter här eller genom att nå mig direkt på lennart.warenius@hotmail.com. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar