Den senaste veckan har varit tung med en veckas envis förkylning, med lite feber, rinnande näsa och slemhostande och röd hals. Ibland har jag sovit, Ibland orkat det vanliga. Det vill säga köpa tidningen, läsa den, bada, sola, korta promenader, blogga, skriva texter, Skypa, och lite då och då handla.
Santosh har, förutom vår granne Ian från Leicester i England, ytterligare en granne, som i likhet med alla andra husägare här, inte själv bor i huset. Det hyrs ut. Sist till affärsmän och professorer. Nu till två guldmedaljörer i rodd från Ryssland , numera veteraner, en byggnadsingenjör med inriktning på skolor och sjukhus och en bildlärare och proslinskonstnärinna.
Efter gemensamma middagar har de givit mig chansen att följa med på en utflykt till Karnataka. Hampi är en ruinerad by. Wikipedia skriver:
Hampi är en by i södra Indien med "ruinerna i Hampi", ett världsarv som utpekats av Unesco.
Området som täcker 27 km² omfattar över 500 monument i ruinstaden Vijayanagara
i delstaten Karnataka i Indien.
Vijayanagara var en gång huvudstad i Vijayanagarriket, nu totalt förstörd så att utom ruinerna
endast den lilla byn Hampi återstår på platsen.
Du kommer aldrig tro det, men en så modern globetrotter som jag har några vänner i Sverige, som inte använder internet. De har smartphones, men kan bara ringas härifrån för astronomiska summor och mitt enda trick är att försöka minnas hur det var förr i tiden, för över trettio år sedan, då vi skickade vykort!
Här i Goa tjänar man inga stora pengar på vykort. Den enda som skyltar med vykort har gjort det med samma kort ute i solen under flera år nu, utan att lyckas sälja något. När jag hittar honom är det nära att jag inte handlar där. Inget inbjuder till köp. Men han förstår och säger på engelska att han har andra kort i butiken. Inte mycket där heller, bara de som blev över när försäljningen dog ut helt tidigare.
De får duga.Jag har inte lust att åka in till Margao och lägga flera förkylningströtta timmar på att skaffa några vykort.
Skrivandet är förberett och går bra. Sedan gäller det att skicka iväg dem. Det tar några dagar för mig att få reda på ungefär var postkontoret kan tänkas ligga. Igår tog jag mig dit. Det ligger alldeles bakom den stora julkyrkan.
Promenaden dit blev ungefär en km längre, då beskrivningen är en bit bortom kyrkan. Där finns inget postkontor. Efter mycket frågande och lite pekande kommer jag bit för bit tillbaka mot kyrkan. Inne i gränden, alldeles bredvid kyrkomuren ligger det. Det man ser är skylten, om man nu tittar så långt in i gränden. Bakom det enkla gallret sitter en man och väntar. Han frågar mig vad jag vill och när jag visar vykorten och förklarar ärendet, ger han mig tillstånd att gå in i nästa gränd till höger och knacka på dörren till det som visar sig vara postkontoret.
Tre personer arbetar koncentrerat i ultrarapid och ignorerar mig, när jag tilltalar dem. Efter fem minuter frågar kvinnan mig vad jag vill och efter ytterligare fem har hon sålt mig frimärken. Jag tackar och försöker bli av med korten hos dem. Kvinna pekar utåt och säger: In the box!
I Mumbai gick det bra att lämna på postkontoret, men här blir det boxen. Jag klarar dock tömningstiden. Postade 20 januari.
Allt ser mest ut som ett cykelstall och något mörkt, som man ska akta sig för.
Nu återstår att se hur fort det går, innan korten dimper ner i Sverige. Sist tog det nästan två veckor för det snabbaste brevet.
Förkylningen har nästan släppt helt och idag lördag blir det badstrand och solande. Klockan 05.00 lokal tid söndag morgon kommer taxin för en lång bilresa. Språkkunskaperna hos ryssarna är inte stora, så jag vet egentligen bara kostnaden och har en skiss på färdvägen. Jag vet inget om inkvarteringen, men det blir säkert inga problem. Priset är ok. Det gick säkert att förhandla ned, Men det är inte vi som blir ruinerade, det är den gamla ruinstaden från Gustav Vasas tid. På den tiden hade detta rike en fotarmé om en miljon soldater. Gustav hade fått storhetsvansinne.
Imorgon bitti är Lennart för trött för att orka skriva blogg i bilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar