Av Indiens 1 250 000 000 innevånare betalar
bara 34 000 000, eller mindre än 5 %, skatt på inkomsterna. Det beror
på att den undre gränsen är 180 000 rs för årsinkomsten och många tjänar
nedåt 60 000 per år. Dessutom är 67 % av befolkningen sysselsatt nom
jordbruket och är helt inkomstskattbefriade. De allra flesta anställda i Indien
får kontant lön i handen och finns alltså inte alls i någon lönestatistik.
Det betyder att ingen frivilligt uppger att de har
anställda. Ett organiserat kaos i stil med den ständigt tutande trafiken. Med
tron på återfödande i kommande liv kommer naturligtvis att man ska ha gjort
något väldigt elakt i ett tidigare liv för att få återfödas som skattmas.
Försäkringar och arbetsgivaravgifter och
pensionsinbetalningar för kontantanställd personal finns naturligtvis inte. Man
är väl inte dum heller!
Alla som betalar skatt betalar också en särskild skatt om 3
% till 2010 års beslut att ge gratis skola i åtta år med alla böcker och allt
material, skoluniform och skolmåltid till alla barn som kommer till skolan.
Indien har en lång väg att gå. Eller så kan man se det från
andra hållet som våra bemanningsföretag med flera gör i Europa: Indien är det
fulländade landet där arbetsgivaren har de befogenheter de behöver utan att
behöva leva upp till några skyldigheter. Vissa arbetare har det sämre än om de
vore mer per definition slavar.
Om du ska gräva en grop vid ett arbete någonstans kan du göra
det med tre grävare med hackor och spadar och ett mycket stort antal människor som
i korgar på huvudet bär bort och vid igenfyllning tillbaka fyllnadsmaterialet.
Du kan också förarga befolkningen genom att kalla på en grävmaskin som ordnar
det hela på en bråkdel av tiden, men ofta till en högre kostnad. Många arbeten
du ser i Indien finns helt enkelt knappast kvar i Europa.
Många enklare anställda skulle heller inte finnas kvar i
Europa, de skulle ersättas med mer kvalificerad arbetskraft så att personalstyrkan
kan halveras och lönerna dubbleras. I Indien kommer du ibland in på ett kontor
eller in i en butik, där det vimlar av anställda. Men det finns inga kunder
eller tecken på att det funnits det på länge. Butikschefen skulle lika gärna
kunna ha en anställd för att göra jobbet och ändå själv hinna med att peka, det
sätt som man gärna arbetar på i Indien. Nuvarande systemet bygger på de extremt
låga lönerna, kanske 9 000 SEK som årslön för en butiksanställd. Och inga
skatter eller ansvarsförsäkringar.
Nyligen dog en svetsare vid ett vägbygge vid Panjim.
Arbetarna hävdade att orsaken var arbetsgivarens brist på skydd. Jag ser
vansinniga arbetslösningar hela tiden där, så det kan nog stämma. Allt utreds
av polisen. Om arbetsgivaren åtalas och fälls, blir det kanske fängelse. Domar
kan vara hårda i Indien. Men det finns inga försäkringar troligen. Vid höga
böter och skadestånd är företaget satt i konkurs.
Ytterligare andra är i skaror arbetslösa och drar utblottade
eller på gränsen till detta runt och kikar om de kan få något påhugg för
stunden. Många kvinnor vandrar längs butikerna och ber att få sopa framför dem.
Av snarast välgörenhet, för indiern är mån om sina fattiga, får de ibland en
rupee för sitt viftande.
Allt detta gäller enklare arbetare. Specialiserade arbetare
och högutbildade ser om sina hus och ställer krav i Indien också. Dessutom
använder sig Indien allt mindre av sin 500 000 högskoleutbildade som
utexamineras varje år. Indien utbildar åt länderna i väst och ibland åt öst.
De pengar som kommer in via inkomstskatten är begränsade
till 30 % på toppen av en fyrstegsmodell: 0 %, 10 %, 20 % och 30 %.
För inte så många år sedan infördes VAT (moms) och är nu
tänkt att fungera från 1 april med 14,5 % över hela Indien. Den som lever får
betala, men osvuret är bäst, sa prästen. Goa tillhör de stater som redan har
14,5 %. Men långt ifrån på allt. VAT är tänkt att ersätta alla de komplicerade
och ineffektiva transportskatterna. Inkomsterna är dock bara möjliga att få om
omsättningen sker digitalt.
All kontantomsättning, i realiteten nästan allt om man så
vill, är svår att kräva ut VAT ifrån. Således en lång väg att gå där också.
Backa i Sverige till 1950-talet, så har vi också varit där. Givet samma
utveckling kommer Indien att vara i mål kring 2090. Vi får för Indiens barns
skull hoppas på en snabbare utveckling.
En del av VAT kommer nog indierna vara tvungna att ge Modi.
Han ska dela på pengarna till staterna också.
Den största lokala inkomstkällan för utveckling av städer
och byar är fastighetsskatten, om den nu betalas till rätt fickor. Alla gömmer
undan det de kan och registreringen och inrapporteringen av betalda skatter har
sina luckor ibland. Förmögenhetsskatt finns också i teorin.
Ingen i Indien kan se något sexigt i att betala skatt.
Ska Indien komma någon vart måste det kontantlösa samhället
byggas och löner betalas ut via konton som kontrolleras utifrån
skattedeklarationer från arbetsgivarna. Dessutom måste anställningarna
dokumenteras av anställningsavtal kopplade till allt detta. Om samhället ska
skydda de som skadas på arbetet, kan det i fortsättningen inte bara ske över
domstolsförhandlingar, utan måste ske över försäkringsavgifter, som i övriga
världen.
Den nuvarande regeringen har i alla fall satt igång steg mot
att närma sig moderna iländer.
Lennart skattar sig lycklig, men inte här i Goa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar