Återvinning ser man ingen vinning med här

Efter tre nätter totalt myggfritt i sovrummet börjar min kropp återhämta sig även på hudlagret. Borta är de flesta röda punkterna för sticken. Borta är de infekterade som jag förtvivlat tvättade med desinfektionsmedel hela dygnet. När allergireaktionerna pågår vet jag aldrig var jag blivit stucken och det finns som bekant ställen på kroppen man inte ser så bra. När allergireaktionerna avtagit kan jag dock börja känna kliandet och svidandet som Gyllene Tider och Ove Törnkvist sjunger om.

Drivorna är stora längs alla vägarna. Ingen plockar upp eller städar vad jag kan se.

Stränderna är fulla av rester av kvällsfirande och glasskärvor, men också allt som blåser dit och allt som fiskarbefolkningen själva (överallt längs stränderna finns deras båtar, längre upp hyddorna de bor i, torkanläggningar för fisk och förvaring av trålnät) kastar.

Mycket rör sig om plastpåsar som blåser omkring.

Bilderna skulle kunna vara tagna överallt, utom på huvudgatan. Där ligger butikerna så tätt att det hålls efter en del. Här pyr det och det gör det ofta i dagar. Mindre gräsbränder härjar, men tar sig fantastiskt nog inte. Någon försöker helt enkelt bränna bort eländet, men det fungerar ej.

Drivorna går ofta hundratalet meter in eller täcker hela naturen.

Ofta ligger också säckar med skräp som någon bara dumpat efter vägen. Antagligen för att förenkla eller undvika kostnader.

Det var tänkt som en vacker liten bäck, men full av träck lockar den inga blickar.

De öppna kanalerna för dagvatten är sopfällor för det som flyger omkring.

Det är så här vi vill minnas stränderna, vågorna och semesterlivet.

Inte med högar av sopor och kringstrykande vildhundar fler än måsarna.

Det är fruktansvärt skräpigt överallt här. Affärsidkaren eller inhyrd sopar lite framför sin egen dörr. Sedan tar det stopp. Det finns sopbilar och det finns av ekonomiska skäl fattiga som tar hand kartonger, papper och annat, men generellt slänger man där man står. 

Om du undrar varifrån de enorma mängder plast i form av mikroskopiska bitar kommer, som håller på att förpesta alla våra hav och som dödar fisk i snart större omfattning än rovfisket med trålarna, så ger jag dig tipset Indien. Här blåser det omkring plast överallt och ingen bryr sig.

Jag hade ett bananskal med mig in mot en restaurang av misstag. Anledningen var att jag inte hittat någon plats att göra mig av med det. Hovmästaren bad att få ta hand om bananskalet till min glädje. En glädje som försvann i nästa sekund när han kastade ut det genom dörren! Ibland känns attityden lite medeltidsmässig.

Nedskräpningen är kolossal och drabbar oss turister inte bara med avsmak över all dynga som finns överallt. Det finns ingen kultur att ta reda på soporna som slängs på marken och på badstranden. Det gör att man gärna känner sig lite osäker på om barfota i plasttofflor verkligen är rätt för fötterna!

Kor, getter, får, grisar och vildhundar rotar bland soporna för att hitta mat. Endast vildhundarna ser undernärda ut.

Det finns nästan aldrig papperskorgar eller soptunnor, de skulle i så fall fyllas på minuten. För ibland är det inte bara att släppa allt rakt ner för indierna. Svårigheterna att navigera mellan skräpet skapar också extra kostnader på flera sätt. Det är inte bara dåliga vägar som orsakar alla punkteringar på olika sorters fordon. Å andra sidan lever ganska många på just dessa punkteringar. Vissa kända ställen med stora vägproblem kan ha hundratals små däckfirmor bredvid varandra.

Jag ser ingen organiserad soptunnehämtning i villaområdena här i Colva, men villaägarna är ganska måna om att hålla rent på sina tomter.

Iakttog  Lennart i naturen