Vaknade till väckarklockan på surfplattan som vanligt och duschade snabbt innan frukost klockan åtta. Frukost serveras på taket (våning fyra) i det andra smala hotellhuset och jag går då en trappa ner och fyra trappor upp, innan jag är framme. En kopp te tar jag själv och väntar på betjäningen. Först visar jag rumsnyckeln för att bevisa att jag har rätt till frukost. Sedan väntar man på att en plastbricka kommer med dagens frukost. Den är olika för olika dagar, men är lite plastig och spartansk. Ändå OK att starta dagen med. Halvvägs in i frukosten tar jag mina piller. Idag sitter jag ensam och hinner tänka och planera.
Åter på rummet sista toaletten till alla delar och stängning
av gårdagens packning. Utcheckning är en gammaldags procedur med ifyllning av
kolumner i en stor hotelliggare och signering. Utsläppt på gatan går jag de 500
m som finns till järnvägsstationen, korsar med livet som insats den starkt
trafikerade gatan och visar mitt pass i första säkerhetskontrollen, eftersom
jag inte har någon tågbiljett. Jag vill bara spara en km gångväg genom att
passera en av stationens övergångar som har nedgångar till plattformarna. Det
är tillåtet om man visar vem man är. En av de beväpnade vakterna tittar på mitt
pass, ler lite och jag går vidare. Antagligen förstod han inte vad jag sa, men
tyckte att jag inte liknade någon bombman.
Så långt kommen hade jag först tålmodigt upplyst några tuktukförare vid vår hotellgränd (tänk italienskt med hängande tvätt från elledningarna mellan de täta husen) att jag bara skulle till stationen och att jag skulle gå, ingen taxi. När de inte ville förstå ett nej, ignorerade jag dem och försökte ta mig fram på gatan. Antalet ignorerade förare, inklusive cykelrickshorna, var vid stationen uppe i fler än femtio, alla var mina vänner. Under den fem hundra meter långa passagen ovanför plattformarna mötte jag bara två, som dessutom gav sig direkt. Men väl nere på andra sidan, där nedgångarna till Metro finns, blev de lika många till innan jag kunde pressa mig in i nedgången till banan till flygplatsen, trots att den sträckan bara var tre hundra meter totalt.
Här väntade en första säkerhetskontroll, men när jag kom fram dit, hade en taxiförare smugit sig upp bakom och tog tag i min ena väska och ville rycka till sig den. ”I will help you to airport”, förklarade han. Jag höll emot, rullade in mina väskor till röntgning och gick igenom metalldetektorbågen och blev helt genomsökt. Nu var jag av med den sista föraren tills jag kom till flygplatsen.
Igår kväll hade jag gjort finstilta på min biljett, nämligen kollat om flygplatsen gjort några ändringar. Min flight fanns inte med bland avgångarna och jag började att leta efter en förklaring. Jag hittade ingen. På biljetten stod det terminal 3, inte andra terminalen 1d. För säkerhets skull tittade jag dock på söndagens avgångar för Air India och där hittade jag min och en annan avgång för terminal 1d! Alltså skulle jag kliva av en station tidigare till den särskilda terminalen 1d för vissa inrikesflygningar.
För att vi ska kunna åka superfina vagnar med AC, släng er i väggen svenskar, där tiden till nästa station visas mycket exakt hela tiden, får man betala hutlösa 60 rs eller ca 8 SEK istället för de vanliga 1,5 – 3 SEK. Fråga oss passagerare vad vi tyckte om det! Ut kliver jag, en amerikanska och ett dussin indier och hoppar in i matarbussen mer till terminalen. Här ryker 30 rs. Väl framme på terminalen vill man inte släppa in mig. De menar att det är terminal 3 som gäller för alla avgångar med AI, eller som den Artificiella Intelligensen uttyds här, Air India. Jag tar hjälp av terminalens lokala kontor, som tyvärr meddelar att det är fråga om terminal 3, Internationella flygplatsen. Snabbt ut till matarbuss 2 och betala 25 rs för en ny resa till den andra flygplatsen eller terminalen. Avståndet är inte långt dem emellan.
Inte mycket att bråka tänker du, bara småpengar. Javisst, men så mycket av mina sista småpengar, att jag i Mumbai inte har till någon form av buss, sista örena måste sparas till vattenflaskor tills bankerna behagar öppna bankomaterna igen. Ryktet säger senast att det handlar om tisdag, vi får se. Dröjer det många dagar till, ligger jag uttorkad på gatan.
Nu sitter jag utanför flygplatsen och har beställt en taxi som accepterar kort för taxiresan om 10 km. De har begärt 2500 rs, vilket är billigt istället för att gå sträckan. Annars kostar taxi några hundra rs för turen om de nu skulle hitta. I själva verket har jag ingen karta, kan inte få tag på någon, kan nästan aldrig se vilken väg jag är på och saknar kunskap om riktningar och längder på sträckor. Säg gärna chanslös!
Resan går perfekt och chauffören hittar med gps och två stopp för att fråga folk. Hotellet är sunkigare än sunkigt och jag har lyckats boka det i sju nätter! När jag klagar på att handdukar och toalettpapper saknas, får jag handduk direkt. När jag frågar var frukosten serveras säger de att frukost inte ingår. Jag visar dem vad jag betalt för och vi dilar fram att 09.00 ska jag få frukost till rummet. Allt är ju lite kaos så länge ingen har kontanter. Hotellrum kan visserligen köpas med kort, men det blir dyrt. Över internet vet du sällan utan rekommendationer var hotellet ligger. Under veckan är det meningen att jag ska träffa några indiska killar från Mumbai. De har nog bil tror jag.
En kort kvällspromenad visar att detta är värre område än jag varit i i Delhi. Många primitiva bilverkstäder, men också två klubbar som serverar öl! Annars är det ganska torrlagt hittills i Indien. Jag har vatten för imorgon och dessutom råd att köpa i flera dagar till! 3 SEK per liter. Mat finns där de accepterar kort. Imorgon ska jag promenera söderut för att hitta en stor järnvägsknut, Kurla Junction. Därifrån ska jag åka längst söderut till Mumbai CST, centralstationen. Därifrån går nattåget ner till Goa på söndag. Avstånden är stora, från hotellet till CST är 26 km enligt Google. Inte gångavstånd precis.
Skrev Lennart och somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar