Torsdagens resa Mumbai CST tor

Efter en ganska stressig förmiddag vid datorn med diverse kontakter gick jag den dryga kilometern ned till tåget i Kurla. Numera tar jag diverse småvägar genom smala nasargränder eller i de ännu smalare serpentinerna i slumområdena. Det är svalare och man slipper för det mesta motorcyklar och tuktuk. Jag visar föregående biljett och räcker fram jämna pengar, men varje gång ska de fråga om något jag aldrig hör. Kanske är det för att ingen klipper de gamla biljetterna och jag antagligen inte skulle åka fast om jag använde dem i byxfickan igen. Men så snål är jag inte mot Indien. Rätt ska vara rätt. Var så god, här får ni nya tre kr! Jag är inte ett dugg långsint för att India Bank stulit mina pengar och gjort mig tillfälligt fattigare än tiggarna.

Fast idag satt och stod jag mig igenom två timmars kö till en tillfälligt öppnad ATM som de kallar bankomaterna här. Väl framme stod där inne en vakt och hjälpte mig att konstatera att inget av mina kort i olika banker fungerade i automaten idag. Tack igen Bank of India! Det är nu tio dagar sedan ni stal mina pengar. Uttagningsdosen är numera 2000 rs per dag om man nu vill tillbringa sina dagar i köerna till bankomaterna här i Indien. Från Goa kan man flyga till ett annat land, ta ut pengar där och växla till dollar och sedan flyga tillbaka till Goa och växla in dollarna i rs (rupier) det går säkert fortare än att varje dag köa!

Den första anledningen till min resa in till city var utskriften av en fil till papper. Det var helt lätt, visade det sig och kostade 5 rs! Kanske fem hundra meter max söder om CST på vänster sida. Copy Center.

Lite svårare än så var det att hitta in till det mycket anonyma postkontoret India Post på bakgatorna i samma område. Jag firade framgångarna och den fortsatta svälttillvaron med att ta en kaffe med chokladmuffins på McCafé som jag hittade snett emot CST. Kedjorna tar nämligen alla kort. Card is King. 

Jag har räknat ut att jag har vattenflaskpengar tills jag är i Goa på måndag morgon och lite till. Sen gäller det att gör en deal med måltider på något ställe som tar kort. Den som inte dricker träsprit får se.

Ett möte utföll till belåtenhet och jag känner att Mumbairesan inte är helt galen, trots alla insatser från Bank of India för att kasta mig ur landet.

Det är alldeles för få vildkatter och de håller inte tillräcklig koll på de 25 cm stora djuren med lika lång svans. Det är svårt att hålla rent, men indierna sliter med det hela tiden. Tyvärr i motvind, även när det inte blåser. Dammet, smutsen allt som bara slängs på gatan eller spottas ut mitt framför en, allt vatten som bara kommer rinnande, alla renliga barn och vuxna som tvättar löddrande hela sina kroppar ut i den gata som är deras lokala liv, alla kemiska rester som rinner ner i denna smet från rengöring av motorer, begagnade möbler och annat. Allt detta är på oss förr eller senare, liksom smogen som kryper ner i våra lungor, även om vi bär skyddsmasker. Och Indien har inget effektivt system för att få bort det.

Många i Indien som har råd med en bil är väl medvetna om klimatproblemen här. Det är alldeles för varmt överallt. Därför tar man sig en välbehövlig siesta i bilen med motorn på, så att bilens AC ger den klimatförbättring man behöver.

Fredag eller lördag ska jag ta mig uppåt tågsystemet till tågstationen Borivali och se hur det är att åka lite längre. Väldigt få talar särskilt bra engelska i Mumbai heller. Framförallt kan man varken läsa eller skriva engelska, även om man behärskar enstaka ord. Kommunikationen är ofta svår, även med skolungdomar, men kostymfolk under trettio år kan en del.

Tyckte Lennart och hade inga bilder som bevis idag.