Bekvämligheten i dessa liggvagnar är något bättre än i
polisens fylleceller, men allt är rent, du sover med nästan för kall AC, frukost
kommer i korridoren omkring 08.00 och alla är vänliga. Ett eluttag per fyra
bäddar garanterar någon fulladdat till morgonen.
Frukost är ju nödvändigt i
alla lägen för morgonmedicinen för mig. Alltid en banan till frukost för säkerhets
skull. Jag är nöjd med allt utom avskedspresenten från Mumbai. Några hundra
bett och myggstick från kvällspromenaden som gav mig fyra allvarliga allergichocker
under kvällen och natten. Vet inte om jag hade med mig gäster i kläderna, men
det kändes faktiskt som om sticken blev fler. Jag kan bli allvarligt sjuk av en
mygga, om det är fel mygga. Dessa är mycket små, men hundratals stick blir för
mycket för min kropp. Gång efter gång tvättade jag mig med handsprit för att
minska skadorna.
Det kändes dock tryggt och bra att vakna upp vid ljuset
svaga inträngande och minnas att jag är rik på oanvändbara kontanter igen.
Raskt spenderade jag 10 rs på en mjölkdränkt mugg med något de kallar te.
Försäljarna passerar hela tiden i korridoren mumlande något om sina varor på
hindi, men de passerar alltid så snabbt att jag aldrig uppfattar vad de har att
erbjuda.
En gång i tiden har det gått att se ut genom fönstret.
Numera är det mest ljusinsläpp med skuggbilder av vad som händer utanför. Vi
åker mycket långsamt genom ett mangrovelandskap uppblandat med ängar med högt
gräs. Hastigheten antyder köbildning eller dåligt underlag eller bägge delarna.
Du minns väl de urusla vägarna i Ukraina, Rolf? Men jag minns också de moderna
och effektiva snabbtågen.
Sedan tio år har Mumbai haft ett jätteprojekt med upphöjd
monotågbana. Jag såg ingenting av den och lyckades inte heller få någon som
helst information om den. Annars släpar underhållet på samma sätt som i
blivande tågulandet Sverige.
Vi har en och en halv timme tills vi landar i Margao, om
tiderna stämmer. Men det gör de inte ofta. Vi var dock inte försenade från
början. Elsystemet i Indien är säkerhetsjordat på ett eget sätt, men det går
att ansluta våra stickproppar utan adapter. Risken är mycket liten om du har en
adapter i mitten eller om din elektronik är av enklare slag som en eltandborste.
Mumbai var ju en gång i tiden sju sunkiga öar som livnärde
en närmast nomadisk fiskarbefolkning. För tio pund kunde du hyra dem av den som
tyckte sig vara härskare. Tittar man bakom kulisserna ser man fortfarande
spåren från den tiden. Utdikning av mangroveträsk världen över har grundat
många storstäder och samhällen. Läs gärna förra vinterns betraktelser från Nya
Zeeland.
Stationerna vi stannar vid är inte särskilt imponerande i
storlek, jag ser inga spår av omgivande samhällen. Men sikten är ganska begränsad.
Vi står mycket stilla nu.
Vi närmar oss långsamt en station och jag kan kika ut och
uppfattar Margao i en av de två andra stavningsvarianterna, konfirmerar detta
snabbt med tågpersonal, samlar ihop mitt bagage och plötsligt står jag här på
stationsplan. Ingen Santosh Baptista som jag kan se, men jag är ju 2 h sen
exakt. Jag borde ha försökt ringa, men mitt telefonkort för Airtel sitter ju
fast på fel sätt i surfplattan och jag vill egentligen inte riskera mitt mobila
modems funktion.
Jag går in i datorn och hämtar exakt adress och mobilnummer.
När jag ska skriva av dem upptäcker jag att jag har tappat den enda penna jag
har kvar. En vakt lånar ut sin penna och jag skriver ned räddningen på en tom
sida i Mumbaiboken. Sedan gör jag i alla fall ett försök att använda simkortet
i modemet i telefonen. Det fungerar inte och när jag sätter tillbaka det,
fungerar det inte där heller.
Återstår bara att köpa en förbetald taxi för 400
rs, som jag lyckas betala med en 2000 rs sedel och få 1600 rs i växel.
Resan går fint tills det är en km kvar. Jag säger åt föraren
att ringa Santosh. Han gör det men snurrar i alla fall omkring ganska länge
innan vi hittar fram. Santosh är vänligenheten själv och erbjuder sig att låta
hemhjälpen tvätta mina smutsiga kläder. Inte mer, frågar han lite förvånat. Min
packning är liten, svarar jag. När jag nekar till innehavet av en handduk,
kommer han genast med en så att jag kan duscha.
Sedan dricker vi en kopp te och
pratar lite, innan jag ser mig omkring i byn.
Hos telebutiken blir jag irriterad då de inte anser sig
kunna hjälpa till med modemproblemen. I morgon ska jag nog trots allt försöka
sätta i ett simkort för nödsamtal i mobilen. Men det bjuder emot att köpa ett
Airtelkort som Santosh rekommenderar (bättre täckning). Jag ska i alla fall
sätt in det själv. Nu måste jag snart hitta någon som hjälper mig att öppna
höljet på surfplattan, så att jag kommer åt det felinsatta kortet och kan börja
surfa med plattan på vanligt sätt.
För att samla tankarna investerar jag lite växelpengar i en
flaska öl. Här i byn kostar den bara 20 % av priset i Mumbai C eller 60 rs. Jag
har nog råd med en till faktiskt. Skymningen närmar sig och det här kommer
kanske inte upp på bloggen på flera dagar. Det får klara sig ändå. Nu är det
lite mer manana och en dag i taget. Och varje dag innehåller skrivande förutom
promenaderna och bloggandet. Fem km promenader är inget att skryta med, men nu hittar jag garanterat i denna gigantiska by som kallar sig för Colva Beach. Bilder blir det imorgon med solens hjälp. Jag ser massor av västerlänningar gåendes i alla riktningar. De pratar engelska och ryska.
Med havet högst fem hundra meter från huset (fågelvägen
kanske 200 m) kommer jag att stortrivas med sand mellan tårna. Jag ska också via Santosh lära mig hur man åker buss in till pendeltågstationen för att komma norr ut.
Shoppinglistan startar
med ett par badbyxor….. Innan jag somnar fixar jag modemproblemet. Kan själv! Lennart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar