Tisdagens resa med tåget till Mumbai CST

Gårdagskvällens promenad tog mig ganska långt utan napp på restaurang som tog emot kort. Givetvis inga av de små lokala nattklubbarna. En besvikelse. Jag vände tillbaka till den pizzeria ur kedjan Domino som jag sett tidigare. De tar kort. Pizza och 60 cl Sprite var det som bjöds. Säkert hutlöst dyrt med 52 SEK, men för mig kändes som gratis med kortet.

Klockan halv nio är köerna långa åt två håll utanför banken tvärsöver gatan. Allt är upplagt för ett nytt gigantiskt tidsslöseri för många människor i Indien. Jag har bett om att få frukosten så snart som möjligt. Sedan bär det en kilometer ner mot Kurla Junction. Där testar jag en del bankomater och bestämmer mig för om jag vågar mig in mot CST idag. Köerna utanför alla bankkontor visar sig jättelånga, men inga bankomater är öppna vid 09.30.

Jag bestämmer mig för att slösa bort 20 rs, ungefär 2,90 SEK på en returbiljett för sträckan Kurla Junction – Mumbai CST (vem orkar skriva ut hela det namnet?). Enligt kartan ska det handla om gångsträckan 24 km i vardera riktningen eller någon mil för mycket exklusive metrarna i City. Resan in verkar aldrig starta, tåg efter tåg kommer in vid sidan av oss och de där förståsigpåarna som jag åker med springer över till de tågen istället och jag får nästan sittplats. Efter en väldigt långsam resa på ca fyrtio minuter är vi framme. Solen ordnar 34 grader i skuggan, trots att min bokguide som jag senare köper i stan lovar max 30 på vintern. Alla dörrar på vid gavel på alla tåg och folk ordnar extra AC genom att hänga nästan helt utanför. Luftväxlingen kan man annars inte klaga på, felet är bara att den luft som kommer in igen är så varm.

Strax nedanför gamla stationshuset ligger ett bra busstorg.

Ur tåget och ner till höger för att förbi gamla Victorias stationshus och annat fint längre ned hitta M G Rd som går ner till National Gallery of modern art (500 rs inträde, vilket kontantlösa turister inte har, då de inte tar emot kort). Alldeles intill ska Turistinformationen ligga. Här krånglar det sig utan karta alldeles ordentligt och jag kommer faktiskt aldrig dit. Istället träffar jag blivande skoputsaren Babu från Jaipur. Han är faktiskt igång redan på ett bra och smart sett. En framåt och engelsktalande kille, som dock varken kan läsa eller skriva engelska. Hans far super och han vill inte dela det elände familjen har. Nu måste han bara ha kläder och utrustning så att staden godkänner honom.

Genom honom får jag min sista 20-dollarsedel växlad till en något så när kurs och som tack får han 20 SEK, som han på något märkligt sätt lurar på växlaren för 150 rs. Det är ett mycket gott råd att ta med ordentligt med dollar i reserv till Indien. Vi handlar min jättefina guidebok med perfekt karta i för 80 rs på kort och fortsätter affärerna med att jag bjuder på pizzalunch på Domino som tar kort. Sedan bestämmer vi att han gör sina vanliga affärer och att jag tar ett varv i turistkvarteren och ser vad jag hittar.

Babu hade redan pekat ut Gateway of India (svårfotat om man går in genom skanningen till området. Beroende på hur solen står får man söka en bra vinkel åt väster.

Fiskebåtar och yachter bildar en bra fond mot landmärket. Längre västerut kommer ett område med mycket slum och elände. Lite märkligt att man låter det vara kvar i turiststråken. Just när jag passerar är det extremt lågvatten.

På vägen tillbaka prickar jag av min guideboks flesta sevärdheter utan att gå in i dem. Det mesta är liksom mest intressant på utsidan för mig. Ett modernt litet museum utan inträde visar sig innehålla

Verkligen inspirerande och intressanta verk.

Slutligen går jag en extra sväng när jag tycker att jag hittar med hjälp utav kartan. Vid de flesta banker ser amn nu fungerande köer till bankomaterna. Kontanter är på väg ut igen. Men att nu så här sent offra minst 4 h och inte veta om man kommer fram innan de stänger igen känns lite meningslöst.

Återresan startar som den förra eller inte. Tåg efter tåg förlorar vi passagerare till, men när vi efter kvart kommer igång händer det saker. Jag har inte en chans att veta var vi stannar men efter en kvart när vi stannar bara för tredje gången frågar jag folk om det är Kurla och jakar. Jag pressar mig förbi alla i öppningen och kommer ned på perrongen. INTE FÖRRÄN JAG ÄR UPPE PÅ BRON VET JAG ATT DET VERKLIGEN HANDLAR OM KURLA!

Efter att ha trängts med alla hemvändande i gränderna och längs huvudgatan i över en km firar jag med en brownie och en sprite på Domino på kort innan jag kallduschar på rummet.

God natt önskar Lennart