Sista söndagen i Mumbai innan nattåget II

Jag kommer inte att sakna hotellet, även om det är en erfarenhet rikare. I fortsättningen blir det hotellrum i City och nära centralstationen, som mitt hotellrum i Delhi.

Exempel på hotellnamn nära CST.

Det är tyvärr en dag i dag i släpandets tecken och väldigt lite att göra åt det. Alltså ska här gås minimalt. Min resväska är innan den proppats full av kabinstorlek den också, liksom ryggsäcken. Ofta flyger jag med bägge i kabinen. Men nu gäller det att ta sig runt där trottoarer är lika sällsynta som toaletter. Visserligen har väskan hjul, men bara teoretiskt. I praktiken måste den bäras här. I bästa fall orkar jag nog kanske hundra meter utan paus. Men 15 sträckor med hundra meter tar mig till stationen med råge.

Väl inne på CST station får vi se. Jag kommer att ha kanske tio timmar att slå ihjäl. Huvudsakligen blir det nog på ställen med AC och kortmaskiner. Förutom på busshållplatserna finns det aldrig en tom bänk att vila sig på. Och man kan ju inte sitta med packning på en busshållplats hur länge som helst. Till sist rycker väl bombtrupperna ut och lägger beslag på både mig och packningen. Ser han inte lite ut som en pakistanier i alla fall? Kanske kan jag roa mig med någon timme i någon kö till en bankomat. Idag är det dag tretton sedan de stängdes för mig.

Det är svårt att se fördelarna för Indien att begränsa mina kontanter till noll på det här sättet. Visserligen spenderar jag pengar på ställen med kortmaskiner och visserligen har jag redan betalt det mesta. Men vad tjänar indiska staten på att gatuförsäljarna inte kan lura på mig vad inte behöver? Taxichaufförerna har slutat att skrika efter oss turister. Väldigt få har lurat till sig pengar som går att använda hos dem. Men de har inte slutat att tuta. Jag hoppas verkligen att det är lugnare nere i Goa.

Det är likadant hos de jag känner där nere. Jag får diskutera läget med min värd captain Santosh Baptista i Colva Beach imorgon eftermiddag. Men åtstramningen gäller den inhemska befolkningen likaså. Det är bara det att de är mer vana vid köandet för att få ut pengar eller betala räkningar.

Kommer du ihåg när du tog en nummerlapp och köade till banken för att betala räkningarna? Vill du av nostalgiska skäl tillbaka till den tiden? Enda fördelen var väl samhörigheten lokalt, man träffade alla andra i köerna överallt. Nu är alla köallergiska, eller åtminstone överkänsliga. Vad håller gubben på med där framme hos kassören? Se till att få fram pengarna nu, så vi andra också kan betala! Köer så långsamma som förr i världen finns kvar på vissa bankkontor. Men alla inser hur olönsamma de är.

Här i Indien är det mesta olönsamt ur vårt perspektiv. Butiksinnehavarens ibland dagslånga väntan på en kund. Kan den verkligen betala hyran? Motsvarar hyran bruksvärdet? Vem räknar ut det? Många säljer direkt på gatan och debiteras givetvis inte per kvadratmeter av kommunen, fattiga i slummen försöker ibland sälja lite saker under dagen i sin dörröppning. Råkar någon gå vilse och hittar till dem? Eller säljer de bara till varandra? Hur vet de vad de ska sälja? Hur ser tilliten ut som skapar dessa kontakter i och kring slummen? Kommer försäljningen i kommission att fungera? Troligen, det gjorde den hos oss och i ett mer kontrollerat system i ännu större skala hos oss genom varukrediter och fakturor. För den som inte följer systemets regler får börja om på ruta ett eller aldrig börja mer.

Men gatustånd och gatuförsäljning kan inte existera endast av det lokala omloppet av sedlar och mynt. Det måste hela tiden tillföras nya kontanter. Även om verksamheten säkert inte dräneras särskilt mycket vad gäller inbetalda skatter. Sådant vet jag inte mycket om, men hoppas att få lära mig.

Den otroliga övermängden av tuktukfordon är inte bara anpassade till smala gränder, utan även till det småskaliga livet. Kvinnor går omkring med en kvast och kanske en skyffel och frågar om man vill betala för deras rengöring. För några rupieslantar sopar de ibland lite rent här och lite rent där. Tuktuktaxi lever på medelklassindiernas resor. De skriker bara efter dig för att du kortsiktigt kan vara lönsammare. Du vet inte priset. Samma gäller butiksinnehavaren eller gubben med ett gäng bananer vid sina fötter på gatan. Allt fungerar, trots Bank of India.

Men visst är samhällena ineffektiva, både här och i Europa. Det som borde styras för att trimmas och få en vettig inriktning, lämnas åt ”marknadskrafterna”. Dessa krafter blir som bekant helt orkeslösa om inte den ekonomiska utdelningen blir rundhänt. 

Människor dras in mot storstäder som aldrig får plats för dem, samtidigt som tungrodda system på landsbygden lämnar människor i fattigdom och isolering. Det behövs samma märkliga krafter som verkar på gatuförsäljning och slumområden här i Indiens jättestäder för att utveckla den indiska landsbygden och för all del den norrländska glesbyn.

Första tåget är mycket sent och naturligtvis fullproppat. Bara att vänta till nästa. Tid har jag gott om idag. Sittplats efter en station, jag tror att de ser att farbrorn inte orkar att stå. Ur tåget till slut på CST, vacklande med för mycket packning. Finns det någon boxinlämning? Nej, av säkerhetsskäl är de alla borttagna. För enkelt för bombmänniskorna att bara in sina bomber.

Jag måste akut på toaletten, ett hål i golvet bakom en dörr. Lyckas tränga upp mina väskor på varandra bakom den stängda dörren och samtidigt få ned byxorna. Tyvärr är min storlek inte anpassad för denna säregna ställning och all min spillning från några dagar kommer nu på golvet bakom hålet. Detta ställer till med en del rengöringsproblem när jag ska gå. Folk är vana. Toalettpapper tog jag naturligtvis fram innan jag gick in!

En dryg kilometer tar mig till den enda parken med gott om plats för alla på gräsytorna. Hela ytan är abonnerad med polisbevakning och metallsökeri av sunnimuslimer idag. Det är knappast värt en sittplats några timmar där att snabbkonvertera. På den lilla ytan utanför klubbhusen pågår en cricketmatch. Genom att låtsas vara intresserad av matchen får jag en chans till en sittplats i skuggan på min egen packning. Cricket är så underbart långsamt att man tidvis inte vet om de har paus eller vad som händer. Här smälter jag in istället för att smälta i solen.

Det är cirka hundratalet åskådare. Vakterna har noga avdelat ett lämpligt område att sitta på. Alla sitter på gräset, utom jag. Ställningen blir för komplicerad för att duga till skrivning på datorn då. Matchen kryper på på sedvanligt sätt och ibland springer en kastare plötsligt an för att försöka passera slagmannen. Nästan alla använder studs i kastet och siktar gärna in mot det heligaste, där det är som svårast att få till ett bra slag. Snedträffar och liknande, men få slagmissar. Inga lyror på de slagen.

Så blir dock en slagman utan träff i sina försök. Nya försök efter byten. Näste slagman får in en träff och springer en bas framåt. Tror för all del inte att jag förstår något av det här. Jag har läst reglerna många gånger men begriper i alla fall ingenting.

Till slut tvingar torkan mig att byta ut min tomma vattenflaska mot en med vatten. On the road again. Samtidigt får slagmannen en lagom snedträff och man springer bara håglöst efter bollen. Det är över och dags för att skaka hand. En kortare promenad för mig till vattnet, men sen har jag svårt att bestämma mig. En banan får duga för tillfället och sedan styr jag upp till en svart kaffe på McDonalds. 

En titt på klockan ger mig 7 h kvar att njuta av avgaser, trängsel och oljudet från tutande fordon. Svårt att föra en vettig dialog med någon på något av inneställena där man accepterar kortbetalning. Överallt spelar de musik på hög volym och tvingar alla runt mig att skrika. Jag gissar mig till vad folk, pekar på mina öron och skrattar.

Långsamt bär det ner mot nationalmuseum, där jag vet en bra, men ganska dyr, restaurang. Tyvärr är ölen slut i kranen. Men anrättningen är perfekt. Här är man inte ett dugg indiska, kunden erbjuds rätter från Europas och USA:s hörn. Snabbt levererad, men snyggt och mycket smakfullt. De flesta är mumbaibor, att döma av utseendet. Framgångsrik medelklass. Vi turister har nog svårt att hitta in. Uniformerad dörrvakt kanske skrämmer iväg budgetturisten, men i bankkortens högdagar och i den nollställda kontantkassan, borde den intressera fler. Här dock ständigt fullt och man får vänta en stund på ett bord. Dock ingen evighet. De känner igen mig nu och ger mig snabb service.

När jag så långsamt jag kan lämnar återstår fyra h att slå ihjäl innan jag bör vara på CST för nattåget till Margao. Den sista timmen blir på McDonalds och sedan ett sista vattenköp på stan.

Nästan två timmar på trappan till ett monument i en rondell satt jag och åtgärdade min saknad av Zamba-Canastan i Tyresö. Vad skönt att få dra en spader, om än bara på datorn. Rob och jag vinner ganska ofta. Han spelar som en kratta. Vi spelar parspelet Spader. Men när han bjuder noll, värderar han sina kort ganska bra och jag vet hur jag ska understödja honom så att vi får hans 100 poäng i bonus! Sarah till höger är dock ofta väldigt lurig. Jag försökte byta ut Rob mot Sarah, men det gick inte datorn med på alls.

På väg upp mot CST och McDonalds snubblar jag vid halv åttatiden över en liten kö på kanske fem personer utanför en bank. Eftersom det fanns en vakt där frågade jag om bankomaten var öppen. Alla nickade. Pengar? Jodå! Tja, fem personers kö kan man väl testa. Efter fem minuter hade jag via två olika kort i olika banker hämtat ut dubbel ranson. Det betyder två sedlar mer i plånboken än tidigare. Dessa trevliga kontanter är dock fortfarande ganska omöjliga att använda. Ingenstans i detta land kan du handla för så mycket att du får växel tillbaka på 2000 rs. Jag försökte på McDonalds, som minsann inte skulle ha något problem med sina kassor. De bara log och begärde att jag skulle betala med kort istället. Så småningom ska jag nog komma på hur man växlar de gigantiska sedlarna. Att betala ut uttag i bankomaterna med obrukbara sedlar är smart, men kanske inte helt turistvänligt.

På perrongen träffar jag tre tyska gossar från en förstad till Berlin. De ska också ner till Goa, Margao.

Nu är jag på tåget, har hittat mitt namn på en uppklistrad lista, min bädd nr 33 med filt, kudde, två lakan och en liten bit tvål. Två sängar i höjd i öppna sovvagnar som på svenska skulle ha kallats sovplatser. Min säng är på tvären, men längs korridoren finns en lång räcka sängar i två våningar också. Där blir man säkert störd vid spring i korridoren av social art, försäljning till passagerare och toalettbesök. Konduktören har just kontrollerat min biljett och om kanske tio minuter bär det av.

Jag tror inte vi behöver vara rädda för att frysa i natt, så jag använder filten som bäddmadrass. Ska bli intressant att se imorgon bitti hur utsålda bäddarna är. Medelklassindierna sover här, de indier som är högutbildade och talar perfekt engelska.

God natt säger Lennart, även om det är lite tidigt för er i Europa.