Första dagen i New Delhi innehöll mycket panik och vandrande

Äntligen är bloggen igång igen!

Jag landade strax efter 06.30 i Delhi efter sex och en halv timmes nattflygning med lite halvvissen sömn. Jag var dock mycket utvilad innan flygningen, men det hjälper inte helt mot tidsförskjutningen och att avstå från en säng.

Flygninge gick dock bra och det var ganska enkelt att bli insläppt i Indien. Jag behövde i stort sett bara visa mitt pass med mitt inklistrade Visa.

Utanför fick jag spader på den första bankomaten, men som tur var fungerade den andra maskinen klockrent, utom för ett av mina kort som jag inte kommit ihåg att öppna för utlandet. Kursen är 7,50 Irs (rupier) för en krona. Sedan tog jag sikte på AIRTEL som är det billigare kortföretaget och köpte ett 5 GB kort med en räckvidd på en månad för 1200 Irs. Tyvärr fungerade inte mitt gamla mobila modem med det nya kortet. Borde ha tänkt på det. Således INGET INTERNET under onsdagen!

Från flygplatsen i Delhi går man rakt ut och över övergångsstället förbi alla skrikande taxibilar och ner i Metro, som tar hiskeliga 40 Irs för en tur in till Centralstationen, eller vart man nu vill åka. Ingen idé att leta efter någon buss heller.

Rulltappor och hissar tar dig ner till biljettkontoret, där du köper en plastbricka som du lägger på apparaten och sedan går in. Samma slags system som i Stockholms T-bana. När du går ur T-banan stoppar du istället ned jetongen i en springa och får komma ut, om du gått av på rätt station. Det är dock ganska svårt att hitta ut. Inga EXITSKYLTAR!

Sedan brakar det helvete löst som du får vänja dig vid under hela vistelsen i Delhi. Om inte taxichaufförerna ett dussin i taget skriker på dig eller ställer sig ivägen för dig, så gör alla möjliga andra personer som samarbetar med dem, resebyråer eller hotell det. Ganska snart lär man sig en kombination av ignorerande och ohövlighet, men det hjälper bara delvis. Jag hade dock bestämt mig för en tur med en Tuk-Tuk till hotellet.

Efter att vi avtalat priset åkte chauffören 200 m och stannade och gick.

Sedan återkom han med en kopp kaffe och frågade om jag ville ha. Jag visste dock om tricket och svarade nej och att jag vill åka till hotellet. Han meddelade att priset gått upp med 50 % och jag tackade för mig och lämnade honom, varpå en mängd andra personer jagade mig för att få in mig i en annan taxi. Jag diskuterade kort om de verkligen hade en chaufför som hittar till hotellet (vilket de sällan har) och gjorde ett nytt försök till ett mycket lågt pris. När denna taxi ganska snart körde åt fel håll, lämnade jag den också utan att betala. Efter att ha skaffat en karta, vilket tyvärr inte fanns på flygplatsen, gick jag sedan den ganska långa vägen till hotellet. De sista 5 km till hotellet gick åt till att hitta i det fyra kvadratkilometer stora område som rymde hotellet. Det fanns säkert tusen hotell i området och ingen visste var det låg, engelskkunskaperna är mycket sämre än vad jag räknat med också. Inte ens namnet Shanna Market var känt, det fanns ju kanske hundra Markets inom området också. Men alla ville hjälpa till och pekade ivrigt däråt, och lite senare däråt, tills jag insåg hur det fungerade. Ingen Visste och min vandring blev bara längre. Det finns inga gatuskyltar, man sorterar husen i block som har namn som A, B osv med tillägg för diverse siffror mm, ex 11A/34 Block H. Ett ganska komplicerat system för en stad med 20 miljoner innevånare. Men det är klart en del sover ju på trottoarerna, på och i rickschorna eller på polishinder.

När jag i stort sett gått igenom alla gränder i området under några timmar träffade jag på en person som kunde tala om var Shanna Market låg. Därmed var allting inte löst, då det inte fanns några skyltar! Efter ytterligare en timmes letande i det område som hette Shanna Market hittade jag dock ett mirakel, som jag inte sett i denna stad något mer. I en korsning satt det plötsligt skyltar i hörnen som hette Shanna Market och inte längre än fem kvarter därifrån hittade jag hotellet!

Blommor av alla de slag är populära här nu. Allt säljs längs gatorna. Trafiken står ganska stilla stora delar av dagen och oväsendet är totalt. Alla fordon tutar, tom de plingande cyklarna. De flesta tutar för att det är fordon framför dem, en del för att de vill få dig att inse att de håller på att köra ihjäl dig. Man mäter hastigheten i m/k, inte m/h. Det uttyds miles per killed, Jag är inte säker på om jag sett någon dödsolycka ännu, i så fall ett mirakel. Men här behövs många mirakel.

Nu måste resten vänta till i morgon så att jag orkar upp till frukost! Lennart

(Obs läsarkommentarer är tillåtna)