Ett problem
som både Indien och turisterna lider av är bristen på pålitlig information och
vägledning. Systemen för att hitta, turistkartor, informationstavlor och
hänvisningstavlor, turistinformationssystemen, taxiförarnas okunnighet att
hitta i detaljer, taxiförarnas oärlighet, systemen med affärer som är väldigt
specialiserade leder tyvärr i ena änden till att du får leta ihjäl dig för att
hitta en specifik vara. I Europa vet du att det ligger på 45, Adrian Rd.
I Europa kan
du för all del ibland vara tvungen att kanske besöka kanske fem butiker för att
hitta vad du söker, men här handlar det om att kanske söka igenom en hel stad,
ingen vet eller bryr sig, då de inte själva får sälja till dig. Du måste börja
söka från ett annat håll. Vem använder det du vill ha? Var köper de det?
Indierna är ofta väldigt intresserade av att hjälpa dig och anstränger sig verkligen för att följa med dig och vsa dig till rätta, också i fall där deinte vet alls. Det slutar ofta i återvändsgränder för dem också. Frågar du efter riktningen kommer fyra indier peka åt olika håll vid olika tillfällen och kanske ingen av dem vet eller har rätt. Men de vill hjälpa till. Precis som man i Sverige kan namnet på väldigt få gator runt omkring sig, vet indiern väldigt lite an heller om det som inte ögat och hjärnan registrerar på den dagliga vägen hit och dit.
På
busstorget KTC stod jag och kliade min stackars skalle och undrade vad
beskrivningen bortom KTC betydde. Jag chansade på att en serviceverkstad för
Samsung skulle ligga i ett modernt hus. Jag valde de två modernaste och gick
till dem. Där fanns i det ena höghuset ett kontor med jalusi som var låst
utifrån med hänglås. I det andra fanns ett försäljningskontor. Den unge mannen,
helt sysslolös innan, förklarade noga för mig hur jag i det andra huset skulle
gå runt för att komma in till servicekontoret. Väl kommen dit lovade de att
snabbt fixa och sedan var sagan färdig.
Man tänker
gärna på den gamla berättelsen om gubben som beskrev vägen ute på landet: ”Å i
åa ä e ö.” Det blir på något sätt för svårt att beskriva vägen och att ange en
korrekt adress är meningslöst för det går inte att söka på den. Min värd
Santosh är lite av en perfektionist, så han har faktiskt skrivit sin fullständiga
adress på ett anslag vid dörren. Det är han kanske ensam om i hela Indien.
Med all den
kompetens som finns i Indien är det faktiskt konstigt att man inte skaffar
bättre system för att hitta. Tänk om alla taxichaufförer i Stockholm skulle gå
ur bilen och fråga om vägen fem gånger varje resa!
Till slut
löser man det på samma sätt som i Sverige, man ringer varandra och pratar sig
samman. ”Bakom den tandlösa gumman som säljer sötsaker, ja, nu ser jag ett gult
hus. Är det rätt?”
Hur fattig
indiern än är, så har man tv, mobiltelefon och gärna vespa på avbetalning.
Vesporna åker ofta fram och tillbaka för att sälja sina tjänster.
Igår kväll vimlade
det av turister på stranden, men nästan alla var indier. Något var på gång, men
jag var för trött för att orka ta reda på vad.
Till sist. I
olika länder organiseras allting på olika sätt. Det är enkelt att se att det
som sköts av 3 indier i de flesta fall sköts av en europé. Lönerna är naturligtvis
därefter. Men för att hitta rätt måste man också förstå hur den lokala
lösningen ser ut. Den lilla kiosken ser ut att sälja telefonkort, skjortor,
glass och kylda drycker. Men utan att det står någonstans, alla vet-principen,
tar man emot annonstexter till ett antal tidningar och annat smått, som annars
inte hade blivit utfört. För att du ska hitta, om du nu skulle behöva någon av dessa
småtjänster eller saker du i Europa utför på internet, behöver du kunna
kommunicera med en lokalt bosatt indier. Endast de vet vilken liten kiosk som
sköter det. Vad gör du då om alla ignorerar din fråga och istället vill sälja
en snidad elefant eller en trumma till dig?
Lennart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar