Efter ett
dopp i värmen bestämde jag mig igår lite kaxigt för att gå upp mot det slott
som syns i diset långt upp i norr. Det är frågan om början av Vasco da Gama.
Hur långt det egentligen är diskuterade jag med min värd Santosh, längre än 5
km i alla fall. Stranden är platt och rak, det är inga problem med att se.
Barfota i sanden tog jag mig flagga för flagga norröver. De blekröda och
blekgula flaggorna markerar var livräddarna sitter i sina stolar under sina
parasoll och tittar och bevakar antalet huvuden som syns ute i vågorna här.
Flaggorna
sitter högst dryga fem hundra meter från varandra. Tätare flaggor beror på fler
turister i området. De enda bilar som får åka på stranden är de två jeepar jag
hittills sett. De röda livräddningsbilarna kollar främst att livräddarna är på
plats. Och det är de. Bara killar. Bredvid sig har de en surfbräda och ibland
även en Jet ski Yamaha Wave Rider. Genom att räkna flaggorna vet du hur långt
du gått.
Ner mot
stranden finns legala och illegala shack som de kallas. Ett schack innehåller
oftast en servering, ibland rena nattklubben med levande musik på kvällarna.
Enkla tak snabbt uppsatta med en duk över som skydd mot ett regn som aldrig
kommer. Det kan också vara fråga om enkla sovplatser för den som vill sova
strandnära utan väggar. Under parasoller hyrs solstolar, egentligen
skuggstolar, ut för en liten penning. Shacken kan givetvis också vara vad de en
gång var, förvaring och bostad åt fiskarbefolkningen. En del näringsidkare
kallar sina shacks för Hut eller hydda.
Jag vandrade
norrut förbi alla shack och kollade in alla bulgariska tjack som finns här. En
ändlös utflykt där det var svårt att se att något ändrade sig. Överallt är det
mycket gott om större rovfåglar, ett och annat örnpar, vråkar, hökar, falkar.
Alla åker de på pisk i bråk med de aggressiva kråkorna. Vid vågorna en ensam
högbent vit fiskare av någon art, väldigt få trutar och inga måsar. Efter
kanske fem km började dock stora skaror av trutar, ibland kanske 500,
patrullera vågorna som för in en och annan småfisk mot dess vilja. Utdelningen
för deras väntan är dock dålig.
Ibland
passerade jag ett ganska stort turistställe bakom shacken. Slottet blev alltmer
likt något annat och den sista kilometern dit gick jag inte ens. Det fick räcka
med 11 km upp och lika långt ner för att se höjderna Vasco da Gama ligger på
med deras internationella flygplats och den golfbana min värd Santosh använder
de flesta dagar i veckan tillsammans med sina forna stridsflygarkompisar. Han
har varit pensionär i två år nu. Lika mycket äldre än mig. Fabriken som liknade
ett slott var absolut inte värd ett besök. Men min hägring försvann i alla fall
inte.
Fiskebåtar och ett turistshackel alldeles vid det hus där jag hyr ett privat rum. Många shackel är större än det här. I bakgrunden kan den skarpsynte se konturerna av mitt slott.
Yrkesfiskarnas shackel.
Småfisken torkas orensad.
Vägen ner
var seg, ett tag försökte jag lindra pinan i fötterna med plasttofflorna på,
men det gjorde bara allt värre. Idag lördag och i morgon söndag blir det
sparsamt med steg. Blåsor under bägge fötterna. Det är det nog säkert 50 år
sedan jag hade sist. Kommersen med glidflygning efter båt inskränkte sig till
en tur under min fyra och en halv timmes promenad.
En man plockade
små musslor och ett gäng småpojkar letade fram räkor. De är lätta att se när de
borrar sig ner i sanden när vågorna drar sig tillbaka. Ibland ser man också de
där småfiskarna trutarna så ivrigt spanar efter. Men inga hajar och
vildhundarna dominerar på Colva Beach. Men de är aldrig närgångna i sitt
sökande efter föda, de vet att de inte är populära.
När fötterna
är snälla igen bär det av söderut istället. Det ska bli spännande att se hur
många fler turister som dyker upp i vinter. Plats finns det. Stränderna tål i
alla fall tio gånger fler.
Pustar
Lennart trött men nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar