En dröm om en vattenrutschkana med hotell och restaurang

Igår kväll spelade jag, Santosh och hans två systrar bridge. Barnbarnen var på väg i säng och vi försökte hitta kommunikationsvägar för att kunna spela. De hade naturligtvis spelat lite tidigare, men ganska lite. Bara privat. Några budsystem att tala om fanns inte. Men vi trevade oss fram och hade ganska kul. Alla visade en förståelse för spelets grundidéer. Det blir lite konstigt med bridge när man inte kan räkna poäng, allt går ju egentligen ut på att beräkna vad som lönar sig poängmässigt. Men vi kommer att utveckla allt under fler kvällar framöver.

I dagens Herald har man en sida om julfirande på olika platser i världen. Detta är ju ett område som domineras av katolikerna. Två dagar kvar till julafton som vi kommer att avsluta med en utomhusmässa vid Colva Church ett par kilometer härifrån. Jag frågade varför den skulle vara utomhus. Jo, det kommer så många att de inte ryms i kyrkan! Senare i mellandagarna ska vi titta på en stor utomhuskrubba på vägen in mot Margao. Den går nästan inte att besöka innan dess, det är för många som står där. 

Igår var bankomaten stängd för andra dagen i rad. Det är någonting som händer igen, lagom till julhelgen. Grannen berättade om en penningtransport med vakter som inte gick till banken. Osäkert vart den gick. Pengar kommer inte ut till bankkontoren i den utsträckning de ska. Jag tog bussen till Margao och tog snabbt ut 6 000 rs istället för de 2 500 man lovat, innan systemet stängde av mig. Nu har jag kontanter som i värsta fall räcker över nyårshelgen också. Men inte ett ont ord om indiska riksbanken över mina läppar. Minns mannen med basebollträet.

Bakom vårt hus finns en märklig sak, en vattenrutschkana.

Den står där helt färdigmonterad och skulle haft ett hotell med restaurang invid sig var det tänkt en gång i tiden. Det går inte att komma till den utan att klättra och av hotellet blev bara ett litet skjul. Det handlade inte bara om bristande byggnadslov, sådant kan ibland ordna sig i efterhand. Det värsta problemet var vattnet som inte fick användas på det sättet. Drömmen torkade.

Hade alla parter samarbetat hade man nog kunnat placera den nära stranden och utrustat den med saltvatten och en avslutande pool. Men så fungerar det inte här.

Några månader om året är det monsunperiod här och regnet öser ner kanske fyra timmar om dagen eller mer. Då kan hugade passa på att åka rutschkanan.

Goa har två perioder, den hektiska turistperioden november - april och sedan lågsäsongen resten av året då de flesta säsongsarbetarna försvinner till andra delar av Indien. I kallare områden har man den motsatta säsongen turligt nog. 

Santosh menar dock att han trivs under monsunperioden också. Den är vacker, säger han. Jag tror honom, men vet inte om jag någonsin får uppleva den här.

Denna vecka har de ryska turisterna svikit. De kompenseras i mängd av ett ökat antal indier på stranden, men skillnaden i omsättning för handlarna här är bekymmersam. De får kanske leva på oblat tills nyåret är över.

Filosoferade Lennart efter frukost