En liten promenad till Margao för annons och surfplattan

Nu har jag hittat fiskmarknaden som skulle ha varit med i gårdagens blogg. Den ligger i Colva.

Det har lugnat ner sig på cashfronten. Gränsen för uttagen är ibland höjd till 2500 rs, men mig lurar de inte på någon 2000 rs sedel så lätt igen. Jag tar stadigt ut 1900 och väntar hellre om det inte går. Köerna är aldrig längre än sex, sju personer. Max en kvarts väntan. Ibland är bankomaten stängd, men oftast fungerar en maskin. Nya 500 rs sedlar är i omlopp. 

Efter en stillsammare vilodag under onsdagen var det idag dags att besöka Margao igen. Jag har ett par viktigare ärenden igen. För att få en klarare bild av förhållandet mellan Colva Beach, Colva och staden Margao hade jag bestämt mig för att hoppa över bussen och istället gå rakt in till Margao. På så sätt lyckas jag ju spara in 15 rs som får budgeteras in på anskaffningskontot för nästa par skor förstås.

Från mitt hus upp till de sista husen i Colva Beach vid en rondell är det drygt en km. 

På andra sidan ligger min lilla tidningsagentkiosk, som hittills alltid varit stängd. Den gamle farbrorn förklarar för mig att han öppnar på morgonen och stänger tidigt på eftermiddagen. På helgerna är det bara lördag morgon som han är där. Givetvis säljer han inte bara tidningar, men annonser till tidningarna tar han inte emot. På perfekt engelska förklarar han för mig vad affären i Margao heter och på vilken gata den ligger. Jag får honom att skriva namnet Confidence och gatunamnet på tidningen för att lättare kunna få hjälp i Margao.

Behöver du en tidning i Colva ska du absolut besöka farbrorn på förmiddagarna. Inte bara färska nyheter, utan kunskap om allt i regionen. 

Mellan Colva Beach och Colva ligger ett litet gärde och så möter kyrkan i Colva upp på min vänstra sida och på den högra har jag Infant Jesus High School där en del barn till en trumma gymnastiserar på skolgården. Bakom skolan samlas ett stort sällskap utanför kyrkogården och begravningskapellet efter en begravning. Förfriskningar och vänliga samtal.

Jag känner igen denna del av Colva för bussen åker igenom den, men svänger sedan höger ned mot Maria Hall i Benualim. Bortom korsningen väntar okänd mark för mig.

Kvinnor sprutar betong från betongbilen som är en gigantisk betongblandare.

För vägbygget har man huggit av halva de illegala husen, resten är svårt att bli av med. Lagskyddet för boende är stort.

Genom tjänster och gentjänster repererar lokalbefolkningen sina hus, eller vad som är kvar av dem, med material från vägbygget.

Man använder mobila och återanvändningsbara metallplåtar som skruvas ihop till gjutformar.

Ytligt sett ser det ut som vilket europeiskt betongbygge som helst, men i detaljerna syns det enkla arbetet utan särskilt många maskiner.

Passande nog har en liten betongfabrik etablerat sig vid det stora vägbygget.

Nästan med en gång handlar det om ett jättestort vägarbete med stora betonggjutningar ner i vägen på bägge sidor av vägbanan. Det handlar om gjutning av kanaler för dagvatten. En viss lutning finns på vissa sträckor, men det är svårt att se hur det ska kunna fungera. 

Tvärs igenom ett stort gärde om drygt kilometern mellan Colva och Margao. Här ska vägen breddas till tvåfilig motorväg under kanske tre kilometer ner mot Colva. Ner till Colva Beach blir det samma smala väg i fortsättningen också.

Det första som verkligen är verkligen är Margao är järnvägsbron som leder tågen norrväst upp mot Vasco da Gama. Denna bana är i ständig rörelse dygnet runt, mest med godstrafik. Jag hör den på alla tider, för tågen gör som övrig trafik i Indien, de tutar ungefär varje 200 m. Ja, nu ljög jag ju, för ingen bil eller motorcykel skulle kunna åka 200 m utan att åtminstone tuta fem gånger på den sträckan. Enklast vore kanske att montera in automatisk tutning var tionde sekund, så slapp förarna tänka på den saken.

Colva Beach Rd leder från oss rakt in till den stora rondellen fem hundra meter från KTC. Fem km nästan helt rak väg. Därefter är det bara att ta höger in mot de centralare delarna och parken och kyrkan.

Jag frågar om affären och gatan ett par gånger och alla nickar och pekar in mot City och säger Five minutes. De är mycket hjälpsamma när de verkligen vet. Ändå lyckas jag gå förbi affären en hundra meter, för skylten är vänd åt fel håll för mig. 

Väl inne i affären ber jag ombedd att sätt mig ner och vänta. När butiken blir tom på kunder och inget händer, tar jag mig för att fråga om de kan hjälpa mig att sätta in en annons i Herald. De diskuterar min text, men har egentligen inget argument för att ändra den och jag står på mig. Den texten ska det vara. Priset blir 310 rs för publicering två lördagar i rad. Jag vill betala, men det går inte. Först måste en flicka skriva ut ett handskrivet kvitto och en räkning, innan jag får betala till en gammal man. Byråkratin mal långsamt i Indien.

Glad i hågen traskar jag över till ett näraliggande kontor och fixar ärende nummer två. Här möter en ny generation med skolning inom business, time is money! Klart på två minuter! 

Det måste firas med en chokladmuffins och en läsk på Pizzerian Domino, kedjan som tar kort. Jag läser nöjd dagens tidning och går sedan några hundra meter bort till en plats som Colvabussen stannar vid. Colva, Colva, Colva ropar alltid chaufförerna och vi slinker in. Nästan överfullt på bussen, men jag kom på i tid för en sittplats.

Ikväll ska jag äta mig vidare ner i fiskrättslistan på min nya favoritrestaurang på min egen lilla kilometerlånga gata. Fast hälften av den kilometern är ängar och kohagar förstås. Få stängsel för djuren, de går dit de själva vill, till restaurangernas och affärsidkarnas förtret. Här lider man även av samma typ av miljöförstöring som stockholmarna klagade högljutt över för 100 år sedan, djurens spillning. Tyckte Lennart och tog en siesta.