Återvinning ser man ingen vinning med här

Efter tre nätter totalt myggfritt i sovrummet börjar min kropp återhämta sig även på hudlagret. Borta är de flesta röda punkterna för sticken. Borta är de infekterade som jag förtvivlat tvättade med desinfektionsmedel hela dygnet. När allergireaktionerna pågår vet jag aldrig var jag blivit stucken och det finns som bekant ställen på kroppen man inte ser så bra. När allergireaktionerna avtagit kan jag dock börja känna kliandet och svidandet som Gyllene Tider och Ove Törnkvist sjunger om.

Drivorna är stora längs alla vägarna. Ingen plockar upp eller städar vad jag kan se.

Stränderna är fulla av rester av kvällsfirande och glasskärvor, men också allt som blåser dit och allt som fiskarbefolkningen själva (överallt längs stränderna finns deras båtar, längre upp hyddorna de bor i, torkanläggningar för fisk och förvaring av trålnät) kastar.

Mycket rör sig om plastpåsar som blåser omkring.

Bilderna skulle kunna vara tagna överallt, utom på huvudgatan. Där ligger butikerna så tätt att det hålls efter en del. Här pyr det och det gör det ofta i dagar. Mindre gräsbränder härjar, men tar sig fantastiskt nog inte. Någon försöker helt enkelt bränna bort eländet, men det fungerar ej.

Drivorna går ofta hundratalet meter in eller täcker hela naturen.

Ofta ligger också säckar med skräp som någon bara dumpat efter vägen. Antagligen för att förenkla eller undvika kostnader.

Det var tänkt som en vacker liten bäck, men full av träck lockar den inga blickar.

De öppna kanalerna för dagvatten är sopfällor för det som flyger omkring.

Det är så här vi vill minnas stränderna, vågorna och semesterlivet.

Inte med högar av sopor och kringstrykande vildhundar fler än måsarna.

Det är fruktansvärt skräpigt överallt här. Affärsidkaren eller inhyrd sopar lite framför sin egen dörr. Sedan tar det stopp. Det finns sopbilar och det finns av ekonomiska skäl fattiga som tar hand kartonger, papper och annat, men generellt slänger man där man står. 

Om du undrar varifrån de enorma mängder plast i form av mikroskopiska bitar kommer, som håller på att förpesta alla våra hav och som dödar fisk i snart större omfattning än rovfisket med trålarna, så ger jag dig tipset Indien. Här blåser det omkring plast överallt och ingen bryr sig.

Jag hade ett bananskal med mig in mot en restaurang av misstag. Anledningen var att jag inte hittat någon plats att göra mig av med det. Hovmästaren bad att få ta hand om bananskalet till min glädje. En glädje som försvann i nästa sekund när han kastade ut det genom dörren! Ibland känns attityden lite medeltidsmässig.

Nedskräpningen är kolossal och drabbar oss turister inte bara med avsmak över all dynga som finns överallt. Det finns ingen kultur att ta reda på soporna som slängs på marken och på badstranden. Det gör att man gärna känner sig lite osäker på om barfota i plasttofflor verkligen är rätt för fötterna!

Kor, getter, får, grisar och vildhundar rotar bland soporna för att hitta mat. Endast vildhundarna ser undernärda ut.

Det finns nästan aldrig papperskorgar eller soptunnor, de skulle i så fall fyllas på minuten. För ibland är det inte bara att släppa allt rakt ner för indierna. Svårigheterna att navigera mellan skräpet skapar också extra kostnader på flera sätt. Det är inte bara dåliga vägar som orsakar alla punkteringar på olika sorters fordon. Å andra sidan lever ganska många på just dessa punkteringar. Vissa kända ställen med stora vägproblem kan ha hundratals små däckfirmor bredvid varandra.

Jag ser ingen organiserad soptunnehämtning i villaområdena här i Colva, men villaägarna är ganska måna om att hålla rent på sina tomter.

Iakttog  Lennart i naturen

Stabilt väder både i Goa och i Tyresö

Vädret är stabilt precis som det verkar vara hemma i Tyresö med drygt 30 graders skillnad i skuggan på dagarna och drygt 20 på natten. Men det är fortfarande folktomt till skillnad från när jag kom hit. Jag garanterar att det inte är värmen som flyttat på folk. De har helt enkelt inte kommit hit denna vecka. Enligt uppgift folktomt i hela Goa mot normalt. Amerikanerna stannar hemma enligt media. 

Det kan naturligtvis höra samman med Trumpspel vid spelborden, men hänger troligen samman med varningar för kontantproblemen. Igår mötte jag en brydd kö till en av alla stängda bankomater. När jag ett par timmar senare kom förbi kröp dock kön framåt och folk fick sina 2000 rs sedlar. Själv dristade jag mig till att begära ut 1900 rs och se Bingo! Ut ramlade 19 st 100 rs sedlar. Växlat till användbara sedlar och klart. Jag demonstrerade tricket för kön.

Restauranger som tar emot kort har fått problem med att få sina internetuppkopplingar att fungera. De fungerar bara när kunden absolut inte har någon form av kontanter. Kontantbristen i det kontantbaserade samhället är total nu. Snart klappar nog en del gatubutiker ihop här.

Jag har försiktigt provat lite olika maträtter på olika restauranger. De flesta ligger ganska högt på sina middagspriser här och de som har fullständiga frukostar tar också mycket betalt för dem. Men kvaliteten är bra, liksom hygienen.  Många restauranger har påkostade menyer, men ganska låg standard på lokaler inredning. Andra visar sport (cricket) på tv. Är man inte intresserad av cricket kan det faktiskt vara med programmen på tv. På ett hotellrum kan du väl titta på Bollywoodfilmer, men knappast förstå något av hindin.

Vissa kvällar spelar någon snäll granne, antagligen en restaurang, samma låt om och om igen. I kanske fyra timmar. Mina föräldrar hade garanterat tagit ut en propp om jag försökt det på sextiotalet. Jag hör inte texten men kan den annars utantill. Musiken är annars både amerikansk och indisk.

Under dagens lunchmiddag cirklade en vråk ned på gårdsplanen en fem meter ifrån mig vid mitt restaurantbord. En kråka kom också ner och tittade efter vad vråken kalasade på. Ingen tog notis av fågeln. En helt vanlig händelse här. Grisar, kor och hundar motas dock bestämt iväg från restaurangerna.

För tillfället är mina promenader kortare än tänkt då jag har bråttom med en del texter. Å andra sidan har jag i värmen åstadkommit betydligt mer än jag beräknat, så kommer tid till rörelse och intryck också. 

Jag ser nästan aldrig kunder i de kanske femtio taxibilarna och allra minst i tuktukbilarna. Det är maximalt en km från det hotell som ligger längst bort till någonting här. Lagom promenad för vilken överviktig turist som helst. Orkar man gå i sanden på stranden orkar man definitivt när man shoppar dagens vattenflaska.

Längs hela stranden växer kokospalmerna ganska glest. En hel del lutar bra för att tillåta klättring upp till toppen. Den var nog här Povel snappade upp den förtvivlade pojken som ropade på hindi: Far, jag kan inte få upp min kokosnöt, när han försökte ta upp den nedfallna frukten igen. Jag är efter att ha njutit av hans texter hela livet övertygad på att han var en hejare på hindi, Ramel alltså.

Svamlade Lennart på i värmen.

En liten text om myggallergi

Det finns många myter kring allergier och överkänslighet mot olika ämnen och deras omfattningar i samhället. Många av dessa myter existerar då det är svårt att mäta och konstatera överkänsligheter och allergier. Vissa allergier kan vara livshotande, myggallergier är definitivt inte livshotande. 

En del myter påstår att man genom att exponera sig för det man är överkänslig eller allergisk mot. En del ställer sig nakna, eller nästan nakna i en myggsvärm, och påstår att de därigenom på något sätt vaccinerar sig mot överkänsligheten eller allergin. Påståendet är ungefär som att utan skyddsutrustning börja riva asbest och tro att man därigenom slipper asbestskador. 

Däremot är vi väldigt olika i hur vi redan som barn regerar på myggstick. Det som framkallar överkänsligheten eller senare allergin är det antikoaguleringsmedel stickmyggor använder för att inte fastna i oss när de suger blod.

Några grundfakta om myggor. Många av de vanligaste myggarterna finns runt hela jorden, i Sverige räknar vi med 900 arter och många är inte stickmyggor. Som så ofta är det honorna som är de farliga för oss. Hanarna är mest parningsvilliga hjälpredor. Olika stickmyggor ger olika besvär för oss människor, använder helt enkelt olika mycket antikoaguleringsmedel, suger olika mycket blod och i värsta fall sprider olika sjukdomar till oss. I Asien är det Malaria och Dengue som är mest fruktat. Klimatförändringar kan drastiskt förändra situationen i framtiden i Europa.

Försteget överkänslighet visar sig ofta redan hos barn, men kan försvinna i vuxen ålder. Vid kraftig överexponering, många eller kraftiga myggstick, kan allergin utlösas. Själv såg jag grannen mitt i sommarhettan arbeta hårt i trädgården med polarutrustning på sig och hörde mig tidigt för. Några år senare slarvade jag, trots min kunskap om min överkänslighet och sov åtkomlig för de elaka skärgårdsmyggen. Jag vaknade upp febrig, med nässelutslag över hela kroppen, hade värk i särskilt armarna, var kraftlös och hade lättare andningssvårigheter, kanske beroende på oron för vad det kunde röra sig om. Transport med ambulans till Huddinge sjukhus och utredning. Inga säkra upptäckter, men åtta kraftiga skärgårdsmyggstick var misstänkta. Senare pricktester säkerställde allergin.

Vi allergiker löser vår vardag på olika sätt och att vara myggallergiker är sällan något problem alls. Vid olycka tvättar man med desinfektionsmedel och kyler ner allergireaktionen (blodet liksom kokar i den attackerade kroppsdelen). Antihistamintabletter fungerar ofta bra, men inte med bilkörning. Därför har jag inte använt tabletterna så mycket genom åren.

De myggor jag hittills varit utsatt för här i Indien har varit mycket små. Svåra att se faktiskt. De flesta ljudlösa. Men precis som alla andra indier är de många där de finns. I Delhi hade jag inga problem. På rundresan i The Golden Triangle inte heller. På hotellrummet i Mumbai och sista kvällen innan nattåget kom en katastrof med kanske 100 stick. Normalt hade jag uppsökt sjukhus, men nu var ingenting normalt med ett bokat och väntande nattåg. I viss utsträckning smög mygg in till mig på natten här i Colva också, så först efter tätning av dörröppningen kan jag sova i stort sett myggfritt. Kroppen går ner på normal nivå utan allergichocker. 

När allergichockerna pågår kan jag bara sova av utmattning. När allergichocken startar vaknar jag automatiskt igen. Nattsömnen blir kanske tre timmar och dygnet känns ganska tungt.

Nu återtar min hud sin normala färg och jag blir effektivare i mitt skrivarbete. Livet leker.

Lennart

Söndag i Colva Beach II

Det är otroligt lugnt idag i Colva. Jag tog en långpromenad runt åt olika håll för att se nytt och upptäckte mängder av hus och byggprojekt jag inte anat tidigare. Men många byggen utan byggnadslov har stoppats och andra projekt har aldrig blivit klara av andra anledningar. På varje färdigt hus går det nog ett hus av den andra sorten. Lite märkligt. Efter ett tag verkar slummen flytta in i ruinerna. Alla butiker och säljstånd är bemannade idag som alla andra dagar, men det har de inte mycket för. Det är tomt och tyst. Kanske har de stora bulgariska grupperna här någon form av gruppskifte på söndagar, annars handlar det om att man ligger under solparasollen med baksmälla från igår. En stor del av befolkningen är katolsk här sedan den portugiska tiden. De helgar väl vilodagen.

I ett katolskt område är givetvis många av de hinduiska gudarna ersatta framme hos föraren. Annars är det liten skillnad. Det kostar 15 rs till Margao via omvägen totalt kanske 15 km. Men det vet jag inte när jag hoppar på. Konduktören tar 110 rs utan att blinka. På hemvägen betalar jag 15 rs.
 Hela tiden hänger konduktören ut med huvudet och skriker Magao och annat och försöker locka till sig passagerare. Det finns busshållplatser och faktiskt en hålltid halvägs, men det är inte så noga bara folk hoppar på och av. Fattiga slipper betala ibland. Ungdomar verkar åka gratis.

En bilist hävdar när jag kliver av i Margao C vid parken att bussen repat hans bil. Bussen avviker utan diskussion.

Mitt i parken finns en slags nasargång och där finns en mindre entré uppåt till barnparken och nedåt till den fina vuxenparken.

 Parken är en fin oas. Kyrkan i bakgrunden.

Rökning bekämpas aktivt. Få röker. Ett paket kostar 250 rs eller ca 32,50 SEK.

På andra sidan parken hittar jag ett första varuhus i 6 våningar, men med indisk byråkrati och inga kunder. Jag hittade dock mina varor direkt. Big G.

Överallt i Margao och här i Colva finns lockande bulgariska texter (Kanske är de på något annat språk?).

Jag har tätat min skjutdörr in till mitt rum och nu är här nästan myggfritt. Skönt, kanske ska det bli slut på allergiatackerna nu.

Den som får sova får se. Lennart

Utan internet blir det inga bloggar

Under ett antal dagar har jag helt saknat allt internet och det var en lång och tuff väg tillbaka för att få allting att fungera ikväll, min lördag kväll.

Kvällen avslutades med jättemiddag och en jätteöl. Vandringen hem dryga kilometern kändes mörk, men hela tiden tilltalades jag av försäljare som aldrig ger upp: Hello sir, nice shirts to nice prices m.m.

Hemma i badrummet var den ena av de grodor jag såg lite intresserad av en normalstor myra som skyndade över golvet. Kanske mat? Tidigare har de varit ointresserade av de mycket små svartmyrorna. På utsidan av mitt fönster har jag ibland besök av ödlor, men de kommer inte in. Ikväll har jag dock besök av en ödla på väggen. Jag hoppas att den äter myggor, för dem har jag problem med. Badrummet två minder (se bilden) och en något större har en kompis bakom mitt klädskåp eller ibland inne i skåpet. Den undrar nog vad jag har här att göra.

Kväll och natt håller det sig kring 20 grader här nu. Mycket behagligt. Jag ska testa mycket tidiga morgonpromenader vid gryningen. Dryga 30 grader på dagen duger till strandbesök av kortare slag eller plats i skuggan. Det vimlar av vildhundar på stranden, troligen får de av fiskarna och caféägarna. Häromkring matar också husägarna hundarna för att få vakter. I natt var vakterna aktiva. 

Bredvid oss finns lite hobbyodlingar och ängar för en hjord kor som tas in för kvällen. Religionen spelar stor roll, bilarna behandlar korna bättre än oss fotgängare. Hjordar med grisar går omkring överallt, enstaka höns är mer lokala runt huset. Inga kungskobror så här långt.

Alla butiker är turistfällor, förutom de som handlar om mat. Övrigt måste man nog åka dryga milen iväg till Margao eller vidare upp till huvudstaden Panjami mitt i Goa för att hitta. Jag har hittills inte sett ett enda varuhus i Indien. Några gallerior i centrala nya Delhi. 

Det mesta här är överetablerat i förhållande till antalet turister och trevliga ställen med musik gapar tomma. Några hotell har stora bulgariska grupper och går bra. Försäljarna är sysslolösa mest, bäst går nog de små kontoren för telefonkort och deras påfyllning.

Lördagens bussresa till tågstaden Margao 5 km bort gick på 110 rs dit och 15 rs hem. Det är lätt att bli lurad här. Nu har jag efter en massa problem fått ett internet igen. Det kommer bloggtexter och bilder. Men jag sitter faktiskt och arbetar kanske 6 - 8 h per dag numera.

Min värd captain Santosh Baptista är mest intresserad av sällskap, därför hyr han ut en rum. Han är mycket mån om mig och hjälper mig med allt som behövs. Men ibland är byråkratin tung. Riktig frukost kan vara lite svårt att få. Enda stället som erbjuder brittisk frukost tar betalt därefter också. Men jag avstår från toast och bacon och blandar kokta ägg, te och indiska bröd i olika former.

hälsar Lennart och tar sig tillbaka till Teach the brain to read.

Första dagen i Colva Beach

De tvärställda sovplatserna i två våningar längs korridoren. AC gör resan snarast kylig, underslaf ett måste. Konduktören säljer bokade lådor med något de kallar frukost. Killen som alltid springer förbi och aldrig stannar säljer te och kaffe. Färdigblandat på ett sätt som någon bestämt att du gillar det. Pröva med att skrika Tee eller coffee.

Förta landmärket för att hitta ned till mig är Roof Top. Här svänger man höger ned ytterligare ca 800 m. Sista avtaget innan stranden.

Skryt med AC.

Vattentanken alltid högst med varmvattnet.

Alla projekt går inte som man tänkt sig.

Sista hundra metrarna ned till höger till mig.

Min privata ingång genom grinden.

Fiskarskjul på stranden.

Lastning av nät en förmiddag.
Stränderna pågår längs hela Goa och avbryts bara av Vasco da Gama och huvudstaden med den breda floden på mitten. Snacka om strandrätt. Här kryllar det av turister överallt på solstolar och under parasoller.

Broarna är påbörjade, men känns lite fel ihop med resten.

Myggen trivs säkert i omgivningarna. Sankt.

En paus måste man väl hinna med?  Så här efter ett dygn känns allt perfekt igen. De flesta myggbetten har tonat bort och det verkar komma väldigt få nya, om några. Snart testar jag vattentemperaturen.   Lennart

Tågresan till Margao och ankomsten version 2

Bekvämligheten i dessa liggvagnar är något bättre än i polisens fylleceller, men allt är rent, du sover med nästan för kall AC, frukost kommer i korridoren omkring 08.00 och alla är vänliga. Ett eluttag per fyra bäddar garanterar någon fulladdat till morgonen. 

Frukost är ju nödvändigt i alla lägen för morgonmedicinen för mig. Alltid en banan till frukost för säkerhets skull. Jag är nöjd med allt utom avskedspresenten från Mumbai. Några hundra bett och myggstick från kvällspromenaden som gav mig fyra allvarliga allergichocker under kvällen och natten. Vet inte om jag hade med mig gäster i kläderna, men det kändes faktiskt som om sticken blev fler. Jag kan bli allvarligt sjuk av en mygga, om det är fel mygga. Dessa är mycket små, men hundratals stick blir för mycket för min kropp. Gång efter gång tvättade jag mig med handsprit för att minska skadorna.

Det kändes dock tryggt och bra att vakna upp vid ljuset svaga inträngande och minnas att jag är rik på oanvändbara kontanter igen. Raskt spenderade jag 10 rs på en mjölkdränkt mugg med något de kallar te. Försäljarna passerar hela tiden i korridoren mumlande något om sina varor på hindi, men de passerar alltid så snabbt att jag aldrig uppfattar vad de har att erbjuda.

En gång i tiden har det gått att se ut genom fönstret. Numera är det mest ljusinsläpp med skuggbilder av vad som händer utanför. Vi åker mycket långsamt genom ett mangrovelandskap uppblandat med ängar med högt gräs. Hastigheten antyder köbildning eller dåligt underlag eller bägge delarna. Du minns väl de urusla vägarna i Ukraina, Rolf? Men jag minns också de moderna och effektiva snabbtågen.

Sedan tio år har Mumbai haft ett jätteprojekt med upphöjd monotågbana. Jag såg ingenting av den och lyckades inte heller få någon som helst information om den. Annars släpar underhållet på samma sätt som i blivande tågulandet Sverige.

Vi har en och en halv timme tills vi landar i Margao, om tiderna stämmer. Men det gör de inte ofta. Vi var dock inte försenade från början. Elsystemet i Indien är säkerhetsjordat på ett eget sätt, men det går att ansluta våra stickproppar utan adapter. Risken är mycket liten om du har en adapter i mitten eller om din elektronik är av enklare slag som en eltandborste.

Mumbai var ju en gång i tiden sju sunkiga öar som livnärde en närmast nomadisk fiskarbefolkning. För tio pund kunde du hyra dem av den som tyckte sig vara härskare. Tittar man bakom kulisserna ser man fortfarande spåren från den tiden. Utdikning av mangroveträsk världen över har grundat många storstäder och samhällen. Läs gärna förra vinterns betraktelser från Nya Zeeland.

Stationerna vi stannar vid är inte särskilt imponerande i storlek, jag ser inga spår av omgivande samhällen. Men sikten är ganska begränsad. Vi står mycket stilla nu.

Vi närmar oss långsamt en station och jag kan kika ut och uppfattar Margao i en av de två andra stavningsvarianterna, konfirmerar detta snabbt med tågpersonal, samlar ihop mitt bagage och plötsligt står jag här på stationsplan. Ingen Santosh Baptista som jag kan se, men jag är ju 2 h sen exakt. Jag borde ha försökt ringa, men mitt telefonkort för Airtel sitter ju fast på fel sätt i surfplattan och jag vill egentligen inte riskera mitt mobila modems funktion.

Jag går in i datorn och hämtar exakt adress och mobilnummer. När jag ska skriva av dem upptäcker jag att jag har tappat den enda penna jag har kvar. En vakt lånar ut sin penna och jag skriver ned räddningen på en tom sida i Mumbaiboken. Sedan gör jag i alla fall ett försök att använda simkortet i modemet i telefonen. Det fungerar inte och när jag sätter tillbaka det, fungerar det inte där heller.

Återstår bara att köpa en förbetald taxi för 400 rs, som jag lyckas betala med en 2000 rs sedel och få 1600 rs i växel.

Resan går fint tills det är en km kvar. Jag säger åt föraren att ringa Santosh. Han gör det men snurrar i alla fall omkring ganska länge innan vi hittar fram. Santosh är vänligenheten själv och erbjuder sig att låta hemhjälpen tvätta mina smutsiga kläder. Inte mer, frågar han lite förvånat. Min packning är liten, svarar jag. När jag nekar till innehavet av en handduk, kommer han genast med en så att jag kan duscha.

Sedan dricker vi en kopp te och pratar lite, innan jag ser mig omkring i byn.

Hos telebutiken blir jag irriterad då de inte anser sig kunna hjälpa till med modemproblemen. I morgon ska jag nog trots allt försöka sätta i ett simkort för nödsamtal i mobilen. Men det bjuder emot att köpa ett Airtelkort som Santosh rekommenderar (bättre täckning). Jag ska i alla fall sätt in det själv. Nu måste jag snart hitta någon som hjälper mig att öppna höljet på surfplattan, så att jag kommer åt det felinsatta kortet och kan börja surfa med plattan på vanligt sätt.

För att samla tankarna investerar jag lite växelpengar i en flaska öl. Här i byn kostar den bara 20 % av priset i Mumbai C eller 60 rs. Jag har nog råd med en till faktiskt. Skymningen närmar sig och det här kommer kanske inte upp på bloggen på flera dagar. Det får klara sig ändå. Nu är det lite mer manana och en dag i taget. Och varje dag innehåller skrivande förutom promenaderna och bloggandet. Fem km promenader är inget att skryta med, men nu hittar jag garanterat i denna gigantiska by som kallar sig för Colva Beach. Bilder blir det imorgon med solens hjälp. Jag ser massor av västerlänningar gåendes i alla riktningar. De pratar engelska och ryska.

Med havet högst fem hundra meter från huset (fågelvägen kanske 200 m) kommer jag att stortrivas med sand mellan tårna. Jag ska också via Santosh lära mig hur man åker buss in till pendeltågstationen för att komma norr ut.

Shoppinglistan startar med ett par badbyxor….. Innan jag somnar fixar jag modemproblemet. Kan själv! Lennart

Sista söndagen i Mumbai innan nattåget II

Jag kommer inte att sakna hotellet, även om det är en erfarenhet rikare. I fortsättningen blir det hotellrum i City och nära centralstationen, som mitt hotellrum i Delhi.

Exempel på hotellnamn nära CST.

Det är tyvärr en dag i dag i släpandets tecken och väldigt lite att göra åt det. Alltså ska här gås minimalt. Min resväska är innan den proppats full av kabinstorlek den också, liksom ryggsäcken. Ofta flyger jag med bägge i kabinen. Men nu gäller det att ta sig runt där trottoarer är lika sällsynta som toaletter. Visserligen har väskan hjul, men bara teoretiskt. I praktiken måste den bäras här. I bästa fall orkar jag nog kanske hundra meter utan paus. Men 15 sträckor med hundra meter tar mig till stationen med råge.

Väl inne på CST station får vi se. Jag kommer att ha kanske tio timmar att slå ihjäl. Huvudsakligen blir det nog på ställen med AC och kortmaskiner. Förutom på busshållplatserna finns det aldrig en tom bänk att vila sig på. Och man kan ju inte sitta med packning på en busshållplats hur länge som helst. Till sist rycker väl bombtrupperna ut och lägger beslag på både mig och packningen. Ser han inte lite ut som en pakistanier i alla fall? Kanske kan jag roa mig med någon timme i någon kö till en bankomat. Idag är det dag tretton sedan de stängdes för mig.

Det är svårt att se fördelarna för Indien att begränsa mina kontanter till noll på det här sättet. Visserligen spenderar jag pengar på ställen med kortmaskiner och visserligen har jag redan betalt det mesta. Men vad tjänar indiska staten på att gatuförsäljarna inte kan lura på mig vad inte behöver? Taxichaufförerna har slutat att skrika efter oss turister. Väldigt få har lurat till sig pengar som går att använda hos dem. Men de har inte slutat att tuta. Jag hoppas verkligen att det är lugnare nere i Goa.

Det är likadant hos de jag känner där nere. Jag får diskutera läget med min värd captain Santosh Baptista i Colva Beach imorgon eftermiddag. Men åtstramningen gäller den inhemska befolkningen likaså. Det är bara det att de är mer vana vid köandet för att få ut pengar eller betala räkningar.

Kommer du ihåg när du tog en nummerlapp och köade till banken för att betala räkningarna? Vill du av nostalgiska skäl tillbaka till den tiden? Enda fördelen var väl samhörigheten lokalt, man träffade alla andra i köerna överallt. Nu är alla köallergiska, eller åtminstone överkänsliga. Vad håller gubben på med där framme hos kassören? Se till att få fram pengarna nu, så vi andra också kan betala! Köer så långsamma som förr i världen finns kvar på vissa bankkontor. Men alla inser hur olönsamma de är.

Här i Indien är det mesta olönsamt ur vårt perspektiv. Butiksinnehavarens ibland dagslånga väntan på en kund. Kan den verkligen betala hyran? Motsvarar hyran bruksvärdet? Vem räknar ut det? Många säljer direkt på gatan och debiteras givetvis inte per kvadratmeter av kommunen, fattiga i slummen försöker ibland sälja lite saker under dagen i sin dörröppning. Råkar någon gå vilse och hittar till dem? Eller säljer de bara till varandra? Hur vet de vad de ska sälja? Hur ser tilliten ut som skapar dessa kontakter i och kring slummen? Kommer försäljningen i kommission att fungera? Troligen, det gjorde den hos oss och i ett mer kontrollerat system i ännu större skala hos oss genom varukrediter och fakturor. För den som inte följer systemets regler får börja om på ruta ett eller aldrig börja mer.

Men gatustånd och gatuförsäljning kan inte existera endast av det lokala omloppet av sedlar och mynt. Det måste hela tiden tillföras nya kontanter. Även om verksamheten säkert inte dräneras särskilt mycket vad gäller inbetalda skatter. Sådant vet jag inte mycket om, men hoppas att få lära mig.

Den otroliga övermängden av tuktukfordon är inte bara anpassade till smala gränder, utan även till det småskaliga livet. Kvinnor går omkring med en kvast och kanske en skyffel och frågar om man vill betala för deras rengöring. För några rupieslantar sopar de ibland lite rent här och lite rent där. Tuktuktaxi lever på medelklassindiernas resor. De skriker bara efter dig för att du kortsiktigt kan vara lönsammare. Du vet inte priset. Samma gäller butiksinnehavaren eller gubben med ett gäng bananer vid sina fötter på gatan. Allt fungerar, trots Bank of India.

Men visst är samhällena ineffektiva, både här och i Europa. Det som borde styras för att trimmas och få en vettig inriktning, lämnas åt ”marknadskrafterna”. Dessa krafter blir som bekant helt orkeslösa om inte den ekonomiska utdelningen blir rundhänt. 

Människor dras in mot storstäder som aldrig får plats för dem, samtidigt som tungrodda system på landsbygden lämnar människor i fattigdom och isolering. Det behövs samma märkliga krafter som verkar på gatuförsäljning och slumområden här i Indiens jättestäder för att utveckla den indiska landsbygden och för all del den norrländska glesbyn.

Första tåget är mycket sent och naturligtvis fullproppat. Bara att vänta till nästa. Tid har jag gott om idag. Sittplats efter en station, jag tror att de ser att farbrorn inte orkar att stå. Ur tåget till slut på CST, vacklande med för mycket packning. Finns det någon boxinlämning? Nej, av säkerhetsskäl är de alla borttagna. För enkelt för bombmänniskorna att bara in sina bomber.

Jag måste akut på toaletten, ett hål i golvet bakom en dörr. Lyckas tränga upp mina väskor på varandra bakom den stängda dörren och samtidigt få ned byxorna. Tyvärr är min storlek inte anpassad för denna säregna ställning och all min spillning från några dagar kommer nu på golvet bakom hålet. Detta ställer till med en del rengöringsproblem när jag ska gå. Folk är vana. Toalettpapper tog jag naturligtvis fram innan jag gick in!

En dryg kilometer tar mig till den enda parken med gott om plats för alla på gräsytorna. Hela ytan är abonnerad med polisbevakning och metallsökeri av sunnimuslimer idag. Det är knappast värt en sittplats några timmar där att snabbkonvertera. På den lilla ytan utanför klubbhusen pågår en cricketmatch. Genom att låtsas vara intresserad av matchen får jag en chans till en sittplats i skuggan på min egen packning. Cricket är så underbart långsamt att man tidvis inte vet om de har paus eller vad som händer. Här smälter jag in istället för att smälta i solen.

Det är cirka hundratalet åskådare. Vakterna har noga avdelat ett lämpligt område att sitta på. Alla sitter på gräset, utom jag. Ställningen blir för komplicerad för att duga till skrivning på datorn då. Matchen kryper på på sedvanligt sätt och ibland springer en kastare plötsligt an för att försöka passera slagmannen. Nästan alla använder studs i kastet och siktar gärna in mot det heligaste, där det är som svårast att få till ett bra slag. Snedträffar och liknande, men få slagmissar. Inga lyror på de slagen.

Så blir dock en slagman utan träff i sina försök. Nya försök efter byten. Näste slagman får in en träff och springer en bas framåt. Tror för all del inte att jag förstår något av det här. Jag har läst reglerna många gånger men begriper i alla fall ingenting.

Till slut tvingar torkan mig att byta ut min tomma vattenflaska mot en med vatten. On the road again. Samtidigt får slagmannen en lagom snedträff och man springer bara håglöst efter bollen. Det är över och dags för att skaka hand. En kortare promenad för mig till vattnet, men sen har jag svårt att bestämma mig. En banan får duga för tillfället och sedan styr jag upp till en svart kaffe på McDonalds. 

En titt på klockan ger mig 7 h kvar att njuta av avgaser, trängsel och oljudet från tutande fordon. Svårt att föra en vettig dialog med någon på något av inneställena där man accepterar kortbetalning. Överallt spelar de musik på hög volym och tvingar alla runt mig att skrika. Jag gissar mig till vad folk, pekar på mina öron och skrattar.

Långsamt bär det ner mot nationalmuseum, där jag vet en bra, men ganska dyr, restaurang. Tyvärr är ölen slut i kranen. Men anrättningen är perfekt. Här är man inte ett dugg indiska, kunden erbjuds rätter från Europas och USA:s hörn. Snabbt levererad, men snyggt och mycket smakfullt. De flesta är mumbaibor, att döma av utseendet. Framgångsrik medelklass. Vi turister har nog svårt att hitta in. Uniformerad dörrvakt kanske skrämmer iväg budgetturisten, men i bankkortens högdagar och i den nollställda kontantkassan, borde den intressera fler. Här dock ständigt fullt och man får vänta en stund på ett bord. Dock ingen evighet. De känner igen mig nu och ger mig snabb service.

När jag så långsamt jag kan lämnar återstår fyra h att slå ihjäl innan jag bör vara på CST för nattåget till Margao. Den sista timmen blir på McDonalds och sedan ett sista vattenköp på stan.

Nästan två timmar på trappan till ett monument i en rondell satt jag och åtgärdade min saknad av Zamba-Canastan i Tyresö. Vad skönt att få dra en spader, om än bara på datorn. Rob och jag vinner ganska ofta. Han spelar som en kratta. Vi spelar parspelet Spader. Men när han bjuder noll, värderar han sina kort ganska bra och jag vet hur jag ska understödja honom så att vi får hans 100 poäng i bonus! Sarah till höger är dock ofta väldigt lurig. Jag försökte byta ut Rob mot Sarah, men det gick inte datorn med på alls.

På väg upp mot CST och McDonalds snubblar jag vid halv åttatiden över en liten kö på kanske fem personer utanför en bank. Eftersom det fanns en vakt där frågade jag om bankomaten var öppen. Alla nickade. Pengar? Jodå! Tja, fem personers kö kan man väl testa. Efter fem minuter hade jag via två olika kort i olika banker hämtat ut dubbel ranson. Det betyder två sedlar mer i plånboken än tidigare. Dessa trevliga kontanter är dock fortfarande ganska omöjliga att använda. Ingenstans i detta land kan du handla för så mycket att du får växel tillbaka på 2000 rs. Jag försökte på McDonalds, som minsann inte skulle ha något problem med sina kassor. De bara log och begärde att jag skulle betala med kort istället. Så småningom ska jag nog komma på hur man växlar de gigantiska sedlarna. Att betala ut uttag i bankomaterna med obrukbara sedlar är smart, men kanske inte helt turistvänligt.

På perrongen träffar jag tre tyska gossar från en förstad till Berlin. De ska också ner till Goa, Margao.

Nu är jag på tåget, har hittat mitt namn på en uppklistrad lista, min bädd nr 33 med filt, kudde, två lakan och en liten bit tvål. Två sängar i höjd i öppna sovvagnar som på svenska skulle ha kallats sovplatser. Min säng är på tvären, men längs korridoren finns en lång räcka sängar i två våningar också. Där blir man säkert störd vid spring i korridoren av social art, försäljning till passagerare och toalettbesök. Konduktören har just kontrollerat min biljett och om kanske tio minuter bär det av.

Jag tror inte vi behöver vara rädda för att frysa i natt, så jag använder filten som bäddmadrass. Ska bli intressant att se imorgon bitti hur utsålda bäddarna är. Medelklassindierna sover här, de indier som är högutbildade och talar perfekt engelska.

God natt säger Lennart, även om det är lite tidigt för er i Europa.

lördagens tågrsea till parken Sanjay Gandhi National Park i norra Mumbai

För att inpränta hos mig andra att det handlar om en längre resa i västra tågnätet från tågstationen Churchgate i city, eller i mitt fall resa från Kurla med byte norrut Dadar och sedan ända upp till stationen Borivali höjer man priset till 30 rs för en tor-biljett. Då är man väldigt nära. Om man vill gå eller cykla de miltals guppiga vägarna i parken, kanske man som jag också går de dryga 600 m väg, först framåt i tågets riktning och sedan i korsningen vinkelrätt upp mot parkens entré.

Utanför såväl järnvägsstationen som parkens entre finns massor med taxibilar, betydligt fler än besökare, speciellt som minst hälften av de infödda besökarna en lördag kommer i egna fordon och rullar runt i multiplar av den avsedda hastighetsbegränsningen 20 km/h. Tutar gör de lika gärna här inne, Fasa om den inte skulle fungera. Vill du göra upp ett pris för resa genom safariparken är det möjligt här. Kanske lite för lätt att sticka in tassarna? Själv blev jag avrådd att cykla i safariparken. Jag cyklade istället ned mot grottorna.

Entrén till parken.

Kön var ynklig och inträdet på 44 rs frestade visserligen på min vattenkassa och likaså ytterligare 80 rs för cykelhyra, men jag var sen och hade bara två h till cykeluthyrningens stängning för dagen. Passet i pant för att se till att man verkligen lämnar tillbaka cykeln.

I början är de stora och fina, informationstavlorna. Sen finns de inte alls, liksom inga uppiggande skyltar om att det nu bara är 12 km kvar yill grottorna eller liknande.

Kartan säger att safariparken, med lejon och tigrar och kanske andra djur de har på Kolmården, ligger direkt till vänster och den mycket långa vägen bort till grottorna är rakt fram åt höger. Vägen är tidvis mycket dålig. Efter 50 min cyklande med vattenpauser började en kraftig stigning som inte går att klara med en oväxlad cykel. Jag insåg att berget blev bara högra och högre och på håll såg jag också det som uthyraren upplyst mig om. Sista biten uppför berget till grottorna är en brant stig och cykeln får inte lämnas nedför berget om passet är mig kärt. Dessutom såg jag på håll att denna sista branta stig inte var kort. Uthyrningstiden skulle inte räcka. Jag vände och det var tur för nu blev vattenpauserna långa och många och långsamt började jag att må illa i värmen.

Väl vacklad tillbaka till järnvägsstationen väntade vi länge på tåget. 20 min över utgångstiden. Resan ner till bytet i Dadar gick bra. Ny lång väntan. När det sedan kom, så var det fullt. Men det var inga problem att komma ombord. Trycket bakifrån lyfte oss och tryckte in oss mot mitten av vagnen. Svårigheter att andas, men jag tänkte bara mitt mantra, en station, en station, en station (för snabbtåget). Det gick dock inte att komma av i Kurla. Folk vällde på och låste fast oss som ville av. Ytterligare en lång ofrivillig sträcka, innan jag och andra arga lyckades ta oss ur tåget. Nu var mina krafter slut och fick hämta mig en lång stund innan jag vågade ta ett nytt snabbtåg en station ned till Kurla. 

Vägen till hotellet genomförde jag i etapper. Under en av dessa etapper upptäckte jag detta försök till renovering av slummen.

Pengarna har säkert tagit slut och slummen tar sitt grepp om området igen. Slumområdena förökar sig våldsamt mycket snabbare än byggnadsloven. Bara i Nationalparken idag hittade jag fyra stora illegala bosättningar som tydligt slet på parken. Kilometervis med mur längs med den vänstra sidan av parken är också omgivet med slum och en och annan fridörr in till parken är öppnad.

 Ytterligare en underbar rörkoppling i min väg idag. I detta jätteområde har man rivit mängder av betonghus och bara lämnat allt för att förhindra slum, men slummen segrar. Lennart

Kvinnors vardag i Indien

Kvinnans ställning har säkert stärkts i Indien. Jag är ju här för första gången och har svårt att jämföra med något. Jag upplever de indiska par jag känner i Stockholm som likställda, oavsett religiös bakgrund. Men ingen av dem är ju född i Indien! Tvärtom deras rötter för många generationer tillbaka till helt andra kontinenter.

Den stora skillnaden mellan olika kvinnor går naturligtvis mellan ekonomisk och social status och utbildning. Den indiska medelklasskvinnan är välutbildad och har en stark ställning i sin parrelation, oavsett religiös bakgrund och klädsel. Den burkaklädda kvinnan sitter med pondus bredvid sin man, diskuterar likställd med honom och skulle aldrig acceptera att gå några meter bakom honom.

Medelklassungdomar går mest i killgäng och tjejgäng, och stöter ihop på platser som de moderna kedjorna. Är de riktigt hippa betalar de med sin mobiltelefon där. De killar som tjafsar med tjejerna blir ignorerade och rättar sig ofta in i ledet. Unga kvinnor är bättre utbildade än omgivande medelklassmän, men kvinnorna har lika svårt att slå sig in i mansdominerande spår som i Sverige. Det vimlar dock av kvinnliga jurister här i Mumbai C.

De flesta i Indien är fattiga och i storstäderna är de fattigaste utblottade. De sover på gatan där de kan. Övergivna kvinnor försöker ta fram en liten barnaskara på en rondell eller en bit av en trottoar dag för dag, utan något hopp om en bättre framtid. Här finns inte någon utbildningsbakgrund och ingen utbildningsframtid för barnen. Utbildning kostar pengar i Indien. Otroligt nog ser jag inget våld eller övervåld mot dessa kvinnor.

Några har skaffat sig en mer permanent presenning över några grenar och bedriver prostitution där, medan småbarnen springer omkring i närheten. Men det är undantagen. De flesta lever med sina väninnor och skrattar och är glada åt det roliga de kan finna i livet. Barnen fostras att försöka tigga, de har ju inget alternativ. En del kvinnor ägnar sig återvinning genom att rota i soporna. Men mitt i bedrövelsen är nästan alla otroligt renliga. Om barnen har kläder så är de hela och rena och de ser nyduschade ut.

En och annan kvinna på tåget eller i tunnelbanan har haft en kraftig blåtira som bevis för att alla män inte följer reglerna. Men de har inte försökt att maskera vad som hänt. Dessutom finns det i bägge ändar av tågsetet särskilda avdelningar eller vagnar för kvinnor, så att de slipper umgås med karlsluskar som inte respekterar dem.

Fattiga kvinnor i parrelationer är oftast värderade lågt, ju fattigare desto lägre. Att utrota fattigdomen är nog globalt ett problem som hänger med att kunna minska den totala befolkningen. I Indiens storstäder kommer det in betydligt fler människor, än det någonsin kan ordnas bostäder och sanitet för. Känns problemen igen, Stockholm?

Just toaletter är ett jätteproblem i länder med en struktur som Indien. Det finns inte vatten och avlopp som räcker till och hur ska vi då kunna få toaletter? Indien bygger kolossalt många toaletter varje år och nu är bristen kanske bara omkring 500 000 000 toaletter till. Svenska företag och svenskt bistånd arbetar med olika lösningar, vilka ska använda minimalt med vatten och dessutom se till att avföring och urin återställs odlingar i närheten.

Toaletter är ett av de största kvinnoproblemen i länder som Indien. Många kvinnor kan inte under dagtid gå på toaletten och riskerar att bli våldtagna i mörkret.

Bristen på pissoarer i städerna hindrar dock ingen man. Man gör som hemma på landet bara. Murar och husväggar stinker urin på samma sätt som i Stockholms innerstad en tidig morgon när krogarna har stängt.

En sista iakttagelse för idag, hur fattigt slumskjulet än är, så finns det en parabol på taket och en tv med Bollywoodfilmer. För dessa barn är det enda vägen till utbildning. Programmen är på hindi och jag kan inte välja kanal, så jag vet inte om barnen får någon utbildning där heller.

Du läsare har kanske gjort egna iakttagelser. Använd kommentarmöjligheten för att uttrycka dina tankar.                             Lennart 

Kvinnors vardag i Indien

Kvinnans ställning har säkert stärkts i Indien. Jag är ju här för första gången och har svårt att jämföra med något. Jag upplever de indiska par jag känner i Stockholm som likställda, oavsett religiös bakgrund. Men ingen av dem är ju född i Indien! Tvärtom deras rötter för många generationer tillbaka till helt andra kontinenter.

Den stora skillnaden mellan olika kvinnor går naturligtvis mellan ekonomisk och social status och utbildning. Den indiska medelklasskvinnan är välutbildad och har en stark ställning i sin parrelation, oavsett religiös bakgrund och klädsel. Den burkaklädda kvinnan sitter med pondus bredvid sin man, diskuterar likställd med honom och skulle aldrig acceptera att gå några meter bakom honom.

Medelklassungdomar går mest i killgäng och tjejgäng, och stöter ihop på platser som de moderna kedjorna. Är de riktigt hippa betalar de med sin mobiltelefon där. De killar som tjafsar med tjejerna blir ignorerade och rättar sig ofta in i ledet. Unga kvinnor är bättre utbildade än omgivande medelklassmän, men kvinnorna har lika svårt att slå sig in i mansdominerande spår som i Sverige. Det vimlar dock av kvinnliga jurister här i Mumbai C.

De flesta i Indien är fattiga och i storstäderna är de fattigaste utblottade. De sover på gatan där de kan. Övergivna kvinnor försöker ta fram en liten barnaskara på en rondell eller en bit av en trottoar dag för dag, utan något hopp om en bättre framtid. Här finns inte någon utbildningsbakgrund och ingen utbildningsframtid för barnen. Utbildning kostar pengar i Indien. Otroligt nog ser jag inget våld eller övervåld mot dessa kvinnor.

Några har skaffat sig en mer permanent presenning över några grenar och bedriver prostitution där, medan småbarnen springer omkring i närheten. Men det är undantagen. De flesta lever med sina väninnor och skrattar och är glada åt det roliga de kan finna i livet. Barnen fostras att försöka tigga, de har ju inget alternativ. En del kvinnor ägnar sig återvinning genom att rota i soporna. Men mitt i bedrövelsen är nästan alla otroligt renliga. Om barnen har kläder så är de hela och rena och de ser nyduschade ut.

En och annan kvinna på tåget eller i tunnelbanan har haft en kraftig blåtira som bevis för att alla män inte följer reglerna. Men de har inte försökt att maskera vad som hänt. Dessutom finns det i bägge ändar av tågsetet särskilda avdelningar eller vagnar för kvinnor, så att de slipper umgås med karlsluskar som inte respekterar dem.

Fattiga kvinnor i parrelationer är oftast värderade lågt, ju fattigare desto lägre. Att utrota fattigdomen är nog globalt ett problem som hänger med att kunna minska den totala befolkningen. I Indiens storstäder kommer det in betydligt fler människor, än det någonsin kan ordnas bostäder och sanitet för. Känns problemen igen, Stockholm?

Just toaletter är ett jätteproblem i länder med en struktur som Indien. Det finns inte vatten och avlopp som räcker till och hur ska vi då kunna få toaletter? Indien bygger kolossalt många toaletter varje år och nu är bristen kanske bara omkring 500 000 000 toaletter till. Svenska företag och svenskt bistånd arbetar med olika lösningar, vilka ska använda minimalt med vatten och dessutom se till att avföring och urin återställs odlingar i närheten.

Toaletter är ett av de största kvinnoproblemen i länder som Indien. Många kvinnor kan inte under dagtid gå på toaletten och riskerar att bli våldtagna i mörkret.

Bristen på pissoarer i städerna hindrar dock ingen man. Man gör som hemma på landet bara. Murar och husväggar stinker urin på samma sätt som i Stockholms innerstad en tidig morgon när krogarna har stängt.

En sista iakttagelse för idag, hur fattigt slumskjulet än är, så finns det en parabol på taket och en tv med Bollywoodfilmer. För dessa barn är det enda vägen till utbildning. Programmen är på hindi och jag kan inte välja kanal, så jag vet inte om barnen får någon utbildning där heller.

Du läsare har kanske gjort egna iakttagelser. Använd kommentarmöjligheten för att uttrycka dina tankar.                             Lennart 

आज का पाठ पूरी तरह से हिन्दी में है।

अब मैं वास्तव में अमीर होने के लिए जा रहा हूँ!

Lennart

Varför inte blogga på hindi?

Följande annons kommer ofta upp på min sida:

Varför inte blogga på hindi? 

Med över 500 miljoner i världen som talar språket och en snabbt växande onlinepublik, kan innehåll på hindi bli nästa möjlighet att få nya läsare. Du kan nu använda ditt befintliga AdSense-konto till att tjäna pengar på ditt innehåll på hindi eller helt enkelt skapa nytt konto. Kom igång nu!

Här finns alltså min chans att överleva om Bank of India trilskas.

Eller vad tycker du, käre läsare? आप क्या कहते हैं प्रिय पाठकों?

Lennart