Efter urladdningen kring mitt telefonabbonemang och det som jag av säkerhetsskäl avstår att kommentera tills jag befinner mig utanför Indiens gränser, var det skönt att kunna ta bussen upp till Panjim och se karnevalståget. Tyvärr planerar man det så sent att mörkret tar slutet av tåget och bussarna försvinner för hemtransporten till södra Goa.
Det fanns biljetter att köpa i förväg till läktarna. Men när jag kom till dem och insåg biljetttvånget, var turistkontoret stängt. Det är dock inte så mycket mening med att köpa biljett om man inte är där minst två timmar innan tåget passerar (det kommer ca 16.40), för att få en plats i den första raden. Sitter du på andra rad ser du så dåligt att du hellre står nedanför.
Bredvid Sambatorget finns en trevlig park, där man inrett för fyra dagars firande.
Sambarytmer och andra i fyra dagar från scenen.
Många av de hundratals olika ekipagen är proffesionellt gjorda. Här vattensprutande drake.
Andra är byggda med hjärtat, ofta med hjälp av barn. Här ett folkdanslag med trumkomp på ett flak. Annars fanns det ofta stora följen av sambadansare efter flaken. Musiken var ofta över hundra decibel.
Säkert ett trettiotal av ekipagen hade anknytning till olika former av arbete. Här två vagnar och ett tjugotal husbyggare.
Kung Momo och hans gyllene vagn. Med högtalare talade han regelbundet till sina underåtar under fyra dagar. Efter den jättestora vagnen och dess efterföljande batterivagn (väldigt många ekipage hade en batterivagn efter eller före sig och långa kablar dem emellan som bars av medhjälpare) föjde ett otal sponsorepikage med program, dansare och musik för reklam för de banker som ställde upp med en del stålar.
Karnevalståget slutade som sig bör vid Kala Academi, men det fick jag aldrig chansen att se. Det gäller att ta sig tidigt hemåt. Efter åttabussar finns inte.
Därför fick jag se hälften av tåget (ca två timmarss passage) genom att promenera mot startpunkten. De sista hade då, tre tmmar efter start, hunnit lämna startpunkten precis.
Det gick ganska bra att komma på en buss till Margao. Men satt vi fast i köerna. Olyckor och annat. Plötsligt blev det enfiligt på vår sida av motorvägen och vi mötte fyrfiligt drygt. Ambulanserna satt fast i köerna med sina blåljus som vanligt. Passa på att få hjärtinfarkt i något annat land än Indien.
Istället för 40 minuter direktbuss ned blev det en timme och 40 minuter och missad buss till Colva beach för mig. Jag gick de sju kilometrarna hem. Behövde fortfarande reagera av mig på något som jag inte kommer ihåg längre.
Denna underbara informationsskylt finns alldeles nära KTC (busstationen) i Panjim. Tänk på den när du kör i Indien.
Roade sig Lennart.
Det fanns biljetter att köpa i förväg till läktarna. Men när jag kom till dem och insåg biljetttvånget, var turistkontoret stängt. Det är dock inte så mycket mening med att köpa biljett om man inte är där minst två timmar innan tåget passerar (det kommer ca 16.40), för att få en plats i den första raden. Sitter du på andra rad ser du så dåligt att du hellre står nedanför.
Bredvid Sambatorget finns en trevlig park, där man inrett för fyra dagars firande.
Sambarytmer och andra i fyra dagar från scenen.
Många av de hundratals olika ekipagen är proffesionellt gjorda. Här vattensprutande drake.
Andra är byggda med hjärtat, ofta med hjälp av barn. Här ett folkdanslag med trumkomp på ett flak. Annars fanns det ofta stora följen av sambadansare efter flaken. Musiken var ofta över hundra decibel.
Säkert ett trettiotal av ekipagen hade anknytning till olika former av arbete. Här två vagnar och ett tjugotal husbyggare.
Kung Momo och hans gyllene vagn. Med högtalare talade han regelbundet till sina underåtar under fyra dagar. Efter den jättestora vagnen och dess efterföljande batterivagn (väldigt många ekipage hade en batterivagn efter eller före sig och långa kablar dem emellan som bars av medhjälpare) föjde ett otal sponsorepikage med program, dansare och musik för reklam för de banker som ställde upp med en del stålar.
Karnevalståget slutade som sig bör vid Kala Academi, men det fick jag aldrig chansen att se. Det gäller att ta sig tidigt hemåt. Efter åttabussar finns inte.
Därför fick jag se hälften av tåget (ca två timmarss passage) genom att promenera mot startpunkten. De sista hade då, tre tmmar efter start, hunnit lämna startpunkten precis.
Det gick ganska bra att komma på en buss till Margao. Men satt vi fast i köerna. Olyckor och annat. Plötsligt blev det enfiligt på vår sida av motorvägen och vi mötte fyrfiligt drygt. Ambulanserna satt fast i köerna med sina blåljus som vanligt. Passa på att få hjärtinfarkt i något annat land än Indien.
Istället för 40 minuter direktbuss ned blev det en timme och 40 minuter och missad buss till Colva beach för mig. Jag gick de sju kilometrarna hem. Behövde fortfarande reagera av mig på något som jag inte kommer ihåg längre.
Denna underbara informationsskylt finns alldeles nära KTC (busstationen) i Panjim. Tänk på den när du kör i Indien.
Roade sig Lennart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar