Den sjunde myten Undervisning. Lärarens uppgift

Den sjunde myten:        Lärarens uppgift i klassrummet är att undervisa och lära eleverna det som står i läroplanerna.

7                   Lärarens uppgift i klassrummet kommer att förändras med samhällets krav och undervisningens innehåll och utförande.

Utbildningen i samhället ska vara för dagens samhälle, inte gårdagens. Dessutom måste den planeras för att möta morgondagens samhälle. Just nu betyder detta, att vi ska arbeta med innehåll och metoder anpassade för informationssamhället och redan nu blicka fram mot det kommande robotsamhället.

Lärarens uppgift var en gång på grottstadiet definierad genom undervisningens karaktär av muntligt överlämnande. Än idag är denna form fungerande i samhällen, där man fortfarande inte använder sig av skrift, varken för kunskap eller kultur.

Jordbrukets och skrånas utbildningskrav byttes av mot industrialismens krav. Fortfarande för hundratals år sedan med kyrkan som extra garant för befolkningens lydnad.

När samhället utvecklade sig mot demokrati och lika värde, blev också kravet på individens initiativ ett annat.

De flesta människor, inklusive alla i Västländerna, lever dock nu i ett informations- och kommunikationssamhälle. Här måste med nödvändighet skolans arbete, och däri definieras lärarnas uppgifter, anpassas till de krav speciella krav detta samhälle ställer på undervisningen. Men politikerna och administratörerna har tyvärr skapat regler för skolan, som är motsägelsefulla.  I sin iver att genomföra, har man i all hast låtit lärarhögskolorna framhålla en arbetsbeskrivning och i verkligheten skjutit över även andra uppgifter på läraren, samtidigt som skolorna släpat efter och ofta blivit kvar i det föregående.

För alla lärare blir sådana arbetssituationer frustrerande.

Skolans uppgift definieras utifrån en läroplan. Ett dokument som ska beskriva vad som ska studeras av eleverna och hur det ska studeras och häri bör också lärarnas uppgift definieras. Ibland är det så, ibland är det svårt att se hur man vill att lärarna ska arbeta.

De flesta lärarhögskolor är fortfarande kvar i sin tilltro till undervisningsmetoden Platon och lärjungarna (se myt 1). De flesta läroplaner världen över vacklar och är på väg någon annan stans. Men det är faktiskt femtio år för sent. Snart måste de ställa om igen och anpassa idéerna till det robotsamhälle som är på väg in.

Det handlar absolut inte bara om ett teknikskifte och att se till att robotutvecklingen får tillräckligt med utbildad personal. Det handlar om att hela samhället kommer att se ut på ett annat sätt. Lyckas vi inte styra utvecklingen, innebär det också en enorm massarbetslöshet. Människor kanske kommer att ställas utanför och känna sig överflödiga.

Arbetslöshet är alltid en form av katastrof, även om politiker och media gärna framställer det som något naturligt och diskuterar det i form av procentsiffror. Vi får vårt värde utifrån våra insatser, så har det varit i alla tider och så kommer det nog att fortsätta att vara. Den som ställs utanför, den som jagas i landsflykt eller ses som galen, är fredlös.

Det solidariska samhället, med en viss grund i det romerska rikets åtgärder för att slippa uppror, ska ta hand om den som placerats utanför och ge bostad och mat och det nödvändigaste till den behövande. Men det kan inte reparera den sociala och psykiska skadan som utanförskapet skapar.

Om beslutsfattarna världen över återigen är femtio år sena med anpassningen av samhällsinsatserna och skolans arbete, till ett framtida robotsamhälle vi tappat kontrollen över och där massarbetslösheten väller över världen, då är risken för världskrig eller andra katastrofer överhängande. Det var egentligen igår vi skulle haft en plan klar.

Lärarens roll kan ju tyckas bero av vad som ska studeras. En språklärare kanske kommer att vara värdelös som musikpedagog. Visst finns det en faktor att ta hänsyn till här, men det finns betydligt viktigare faktorer som styr behoven av lärares insatser.

Synen på eleven och elevens arbetssätt är mycket avgörande. Detta hänger samman med hur samhället definierar barn och ungdomar.

För hundra år sedan var du definitivt vuxen vid femton års ålder. Nästan giftasvuxen. Du flyttade ofta hemifrån från den trånga bostaden för att bereda plats för nya barn, men också för att påbörja ett tjänsteliv. Du fick inte rösta ännu, tjänade blygsamt, men hade allt ansvar.

För femtio år sedan var vi fortfarande många av oss ganska vuxna, men få av oss flyttade förrän vi fyllt tjugo. Kraven var mindre på de flesta, men du blir mer lyssnad på nu. Skolan var ganska auktoritär, men elevråd var införda och man talade till och med om demokrati.

Alla gjorde likadant i skolan och samtidigt, metoden Platon och lärjungarna var helt dominerande, men annat började dyka upp, enligt impulser från pedagogiska framtidsformer från Sydeuropa. Mitt i allt detta exploderade datorerna och utveckling in i informationssamhället. Ingen hängde med.

Idag är barn och ungdomar behandlade på ett märkligt sätt i förhållande till utvecklingen. Å ena sidan har aldrig barn och ungdomar visat upp en sådan utvecklad intelligens och handlingsförmåga som nu. Å andra sidan har de för sitt skydd fått lagstiftning som definierar dem som ganska osjälvständiga och värnlösa.

Vi skjutsar och curlar barnen som om de hade fått lägre intelligens och färre handlingskraft, vi fortsätter att undervisa dem, fast de kan lära sig bättre och snabbare själva. I själva verket gör de det också, men inte på det sättet skolan har tänkt sig. Det uppstår en hel del problem med parallella aktiviteter, istället för att ta in barn och ungdomar i arbetet på ett bra sätt.

Eleverna övar mindre praktiska saker idag i skolan. Mängder av färdigheter som behövs för att bli duktiga i informationssamhället, blir aldrig föremål för övande för eleverna. Teoretiska kunskaper måste bygga på praktiska erfarenheter för att bli begripliga. Förståelsen måste sitta i händernas muskelminnen!

Eleverna vet inte varför en tvål eller ett tvättmedel fungerar. Inte heller vad de ska använda för att få bort en viss fläck. Men de har en grundläggande bild av det periodiska systemet. Kunskaperna och färdigheterna måste byggas ihop.

Om skolan fungerar efter kommunikationssamhällets behov och tränar de färdigheter eleverna behöver i form av mediakunskaper som presentationer i muntlig form med stöd av media, hemsidor och webb-tv, och detta utgår från de kapaciteter de redan besitter, skulle elevernas intresse vända tillbaka till skolan i större utsträckning än idag.

Nu är eleverna lojalt inställda till vuxnas aktiviteter i alla fall. Men de skulle slippa gäspa så mycket. Sluta underskatta eleverna och ge lärarna fria händer att överföra ansvaret för utbildningen på dem. De är mogna att ta det ansvaret.

Den dag samhället tydligare definierar att det är eleven som ansvarar för sin utbildning, uppstår givetvis kravet på att få styra den också. Jag kan ju inte ta ansvar för något som jag själv inte tror på.

I framtiden, troligen redan under robotsamhället, kommer mycket av utbildningen se olika ut mot idag.

Inslaget av individuella studier, kanske helt utan studiekamrater kommer att öka. Studierna sker mer här och nu, precis när jag, just jag, behöver det. Det är kanske ibland aldrig aktuellt med någon form av lärare i detta sammanhang.

Likaså kommer distansstudier av ett annat slag in mer i bilden. Med stöd av videofilmer som inhämtas i förväg, precis som i de föregående individuella studierna, kommer massföreläsningar att ske live för åhörare över hela världen. De finns redan i USA. Obegränsat antal människor kan delta passivt, endast ett fåtal särskilt inbjudna aktivt.

Samma typ av lärarledda föreläsningar och diskussioner över nätet försiggår givetvis redan sedan många år på universitetsnivå i Sverige, fast med betydligt mindre grupper.

Dessa föreläsningar, om de håller högre kvalitet än vad som är vanligt idag, skulle kunna spelas in och användas hur många gånger som helst från nätet.

Det behövs att svenska skolmyndigheter och politiker tar ansvar för alla typer av mediabehov istället för att skänka bort rättigheterna till multinationella företag som YouTube. Placera alla världens utbildningsfilmer i ett internationellt nätverk som är oberoende av privat ägande! Kostnaden för ett sådant är försumbar i ett större perspektiv.

Alla dessa ovan beskrivna utvecklingar kommer alldeles säkert att förändra lärarnas uppgifter och våra behov av lärare. Det är det som vi måste börja planera för. I min favorittidning Herald of Goa uttryckte en föreläsare det  ungefär så här: Om en lärare kan ersättas av en robot, så kommer man att göra det. Jag hoppas att det inte gäller eleverna också!

Goa den 13 februari 2017              Lennart Warenius