Den första utbildningsmyten

Den första myten:         När läraren talar på ett intressant och medryckande sätt kommer alla trettio eleverna lära sig det som läraren har avsett att de ska lära sig under arbetspasset.

1                                När läraren talar på ett intressant och medryckande sätt kommer i alla fall aldrig alla trettio eleverna lära sig det som läraren har avsett att de ska lära sig under arbetspasset.

Undervisningsformen har mångtusenåriga anor från den tid då 

all undervisning meddelades i föreläsningsform eller i bästa 

fall i dialogform (då i alla fall två personer var aktiva). 

Jag kallar den för Platon och lärjungarna, mest för att jag 

inte känner namnen på hans företrädare.

När föreläsaren dog efterlämnade han i bästa fall några 

lärjungar som kunde fortsätta berätta och förklara, alla på sina 

egna sätt tolkande vad föregående mästare hade uttryckt.

Skolorna, och filosofierna vid dem, flackade omkring lite hit 

och dit, ungefär som politikerna tvingat den svenska skolan.

Så småningom började man skriva och läsa och kunde ännu 

senare trycka böcker för att bättre säkerställa att tankegångarna 

höll sig åt ett visst håll.

Utbildning i skolor var under Antiken ända fram till 1800-talet 

mest en fråga för överklass och rikare familjer. Naturligtvis fanns 

en massa annan utbildning i samhället, mest sådant som var 

yrkesbundet eller förknippat med det dagliga livet och kunskaper 

och färdigheter överfördes från far till son och mor till dotter, och i 

vissa gynnsamma fall även korsvis.

Sverige fick idén på 1700-talet att lära alla drängar och pigor att 

läsa, så att de ordentligt förstod vad som stod i bibeln och vad allt 

handlade om på söndagarna i kyrkan. 

Nu uppfanns Morotsmetoden. Uppdraget att lära drängar och 

pigor att läsa gick till prästerna. Skolor fanns ju knappast, i alla fall 

inte för allmogen.

På mycket kort tid blev större delen av Sveriges befolkning 

hjälpligt skriv- och läskunnig, utan några större 

undervisningsinsatser från samhällets sida. Det lilla knepet i 

Morotsmetoden, var att du skulle i husförhöret visa prästen att du 

kunde läsa (bokfördes med allt annat i husförhörslängderna), för att  
få tillstånd att läsa fram, d.v.s. konfirmeras. Man kopplade sedan 

alla giftermål till ett intyg om konfirmation. Voila, som man sa på 

universiteten.

Slutsatserna av de otroligt smarta prästernas utbildningsinsats är 

giltig än idag på en massa olika sätt.

Alla talade språk, oavsett om de kallas för dina modersmål, eller 

om du inhämtar dem senare under rubriken främmande språk, lärs 

in och fulländas genom kommunikation med andra människor runt 

dig. Alla människor är från tiden före födseln förberedda på 

uppgiften och den fungerar hela livet, så länge din hörsel och 

tankeförmåga gör det.

Alla barn, och normalt alla f.d. barn, är receptiva för vad som de 

uppfattar som viktigt runt dem och gör allt för att lära sig det. 

Ibland kan man se det under ett kort tidsperspektiv genom vad vi 

kallar flugor eller modesaker.

Inte ens hot om avrättande kan normalt hålla barn från lärande, 

som de finner viktigt.

Människan är tyvärr på intet sätt förberedd för att klara skrivande 

och läsande på alla sina språk. Hjärnan måste knixas och trixas för 

att på bästa sätt användas för dessa syften. Dessutom är våra 

hjärnor alla olika och en del har lättare att lära sig på ett sätt och 

andra på ett annat sätt. Om nu en mästare använder en metod för 

alla sina lärjungar och dessutom har alldeles för många lärjungar i 

taget, av besparingsskäl, går det inte alltid så bra.

Prästernas sätt att vända på utbildningssituationen för att själva 

slippa att sitta och traggla med allmogen, var genialt på många 

sätt. Ansvaret sköts effektivt över på de som alltid ska vara 

ansvariga för inlärandet, du själv. Endast kontrollen behöll kyrkan. 

Vid husförhören berömde man framstegen och gjorde klart för hur nära konfirmationen man kommit. De flesta barnen kunde efter en kort tid ha läst fram mycket unga, bara de fått.

Inlärningsmetoden pigorna och drängarna använde, skiftade säkert. 

Anvisningar gavs av prästerna och andra läskunniga. På den här 

tiden var kunskaper i runskrift fortfarande ganska vanlig, även om 

inte särskilt populär av kyrkan. Allmogen ansåg att runorna besatt 

förtrollningskrafter eller liknande. Men oavsett metoder för 

inlärningen, fungerade Morotsmetoden.

När folkskolan infördes på 1850-talet, fick man initialt sämre 

resultat än prästerna haft tidigare.

Än idag domineras mycket av undervisningssystemet av metoden 

Platon och lärjungarna. Den har idag kopplats med något som 

kallas för betyg, ibland för att man därmed tror att man kombinerar 

den med Morotsmetoden. Men det gör man faktiskt inte. Betygen 

fungerar inte alls som prästernas morot, av skäl som du får läsa på 

annat ställe i mina texter.

Läromedel, främst i form av läroböcker, framställs för användning 

med metoden Platon och lärjungarna. Lärarhögskolorna anställer 

pedagoger och didaktiker som uppvisar goda personliga förmågor 

med metoden och slutligen utbildas lärarna att drilla barnen efter 

metoden. Då är det inte konstigt att Skolöverstyrelser och Skolverk 

befolkas av lika troende och att politikerna beslutar om Läroplaner 

enligt metoden.

Det mesta i samhället har ändrat sig under årtusendena sedan 

grottorna och de första städerna. Men pedagogiken lever kvar. Har 

den då nått sin optimala form? Är den effektivast? 

Överensstämmer den överhuvudtaget med hur inlärning och inhämtande av kunskaper och färdigheter går till?

Föreställ dig den vidriga situationen att eleverna i timmar ligger på 

ett golv och läraren ihärdigt trampar på dem, hela tiden 

upprepande mantran som ”Gjorde stavas med gj, gjorde stavas gj….” och sedan Skolverket efter en månad utför en kontroll av stavningskunskaperna och finner att faktiskt 17,2 % av eleverna kan stava till gjorde. Har eleverna då gått igenom undervisning eller bara blivit brutalt misshandlade?

Den dåliga överensstämmelsen mellan vad som faktiskt händer i 

ett klassrum och hur inlärning egentligen sker, har varit känd under mycket lång tid. De första protesterna kom faktiskt redan på 1700-talet och som ung lärare från 1970-talets början, hade jag redan läst det mesta jag baserar mina texter på. Tidskrifter som KRUT och även samhällets egna analyser och rapporter, har pekat på orimligheterna.

Ganska ofta har lärarna själva fått vara måltavla för kritik runt 

felaktiga metoder. Men de som uttalat kritiken, kom ofta med 

dåliga förslag och krav, för de saknade själva kunskaper om hur 

inlärning går till mer i detalj. Senare år har forskningen om hjärnan 

givit ännu säkrare svar på den frågan. Men ändå ställs ganska 

inadekvata krav på skolan.

Det som oftast saknas är en effektiv utvärdering och analys av det 

egna inlärandet från elevens sida. Utvärdering inifrån är viktig för 

utveckling. Vi utvärderar i stort sett bara utifrån. Likaså behöver vi 

ett bra system för spridning av utvärderingsresultaten mellan 

skolor. Nu är allt i en vertikal form, upp mot central och ner i 

omstöpt form.

Naturligtvis spelar det roll för framförandet av en föreläsning hur 

den går till. Personer som Hans Rosling kan fånga vårt intresse 

under mycket längre tid med sin utvecklade teknik och 

övertygande framställning. Likaså lär vi oss mer under hans och likasinnades arbetspass.

Arbetsformen är inte omöjlig som en av flera samverkande 

faktorer. Men oftast är föreläsaren inte lika förberedd och intränad 

som Hans Rosling, har inte tillgång till hans stab av dyra 

medarbetare och avancerade dataprogram och filmteknik.

I själva verket är denna typ av föreläsningar oftast i grunden 

felaktiga ur ett av de pedagogiska grundkoncepten, nämligen hur 

länge vi orkar och kan var fokuserade. Så länge vi talar om en 

livesituation är detta helt avgörande för resultatet. I det fall vi talar 

om en föreläsning över nätet, eller rent av i form av en nedladdad 

eller streamad videofilm, kan vi ju bestämma pauser och 

repetitioner själva.

I framtiden kommer regeringar och riksdagar att inse att 

föreläsningar av mycket hög klass, likt de som görs kring Hans 

Rosling, trots de stora kostnaderna för att framställa dem, är 

otroligt billiga. Det är alltid dyrare att köpa något som inte 

fungerar.

Men här handlar det om möjligheten att samproducera över hela 

världen och bara byta ut Hans Roslings, eller andra 

stjärnpedagogers, röst mot en i det lokala stamspråket, eventuellt 

kompletterat med redigering av visad text, så kan filmen användas i 
undervisningssammanhang för säkert något tusental olika 

språkgrupper i mängder av olika kulturer.

Antalet visningar kan bli oändliga och tidsperioden, som materialet 

håller, är i förhållande till planeringen.

Föreläsningsformen är inte helt död, bara för att Platon är det. Men 

om man baserar undervisningens inlärande på den ensam, då håller 

det inte.

Hur länge orkar vi då lyssna? Det varierar från person till person, dagsform och mycket annat. Men troligtvis är medelvärdet mellan två och högst tio minuter. Hur långa är då föreläsningarna? Ja, du vet säkert själv. Kolla gärna på YouTube och TED-föreläsningarna. Föreläsaren har betalt för en viss tid och levererar!

Mycket av samhällets problem med undervisning ligger också i 

att avgöra vad vi ska lära oss. En del tycker fortfarande, att det är bra med att kunna en massa psalmer utantill. Själv tycker jag också det, om man ofta går i kyrkan. Annars kan det kanske kvitta.

Däremot är jag övertygad om att de flesta elever i svenska skolor 

får lära sig på tok för lite praktiska färdigheter inom de flesta 

områden och tyvärr helt i onödan lämnar skolsystemet i tron att de 

inte duger. Skolans främsta uppgift är att hjälpa eleverna att kunna 

uppskatta de egna prestationerna!

Till slut, hur lär vi oss egentligen då? Ja, det beror naturligtvis på 

vad vi ska lära oss. Allt lär man sig inte på samma sätt. En del lär 

vi oss utan undervisning alls, i samspel med omgivningen. Som att gå. Annat lär vi oss aldrig, då vi aldrig fått chansen eller inte tar den. Många färdigheter kräver mycket praktisk övning som cykling, bilkörning och flygande av flygplan.

Vi lär oss på olika sätt, även om det säkert finns sätt som är effektivast i de flesta sammanhang. Släpp loss utbildare och deras elever att utveckla detta! Låna metoderna för utvärderingen från LEAN!

Ibland sker ingen egentlig inlärning alls, fast vi kallar det för undervisning. Mycket av undervisningen i främmande språk har varit av det slaget.

När elever har misslyckat med att nå de resultat vi har ställt som 

krav, beror det i varje fall inte på bristande kapacitet hos eleverna. 

Genom bokstavsbeteckningar har man velat få oss att tro det. 

Vanligen är orsaken felaktiga eller bristande metoder och stöd, 

eller rent av felaktigt bemötande av barn och elever.

Jag skulle dock aldrig åka med en bilförare, som tittat på hur bilar 

kör på vägen, och sedan bevistat en föreläsning om bilkörning, om 

detta är all ersättning för anpassad utbildning och ett körkort.

Goa den 1 februari 2017                   Lennart Warenius