Den andra undervisningsmyten

Den andra myten:         Språkinlärning måste utgå ifrån studier av målspråkets grammatiska struktur och språket ska byggas upp genom inlärning av glosor.

2                   Språkinlärning får aldrig utgå ifrån studier av målspråkets grammatiska struktur och språket ska aldrig byggas upp genom inlärning av glosor.

Undervisningsformen skapades när man av romantiska skäl populariserade och idealiserade livet i antikens Grekland och under Romarriket. För att riktigt förstå dessa tidsepoker, behövde man studera de redan då bortglömda språken antik grekiska och romarnas latin. Med hjälp av dessa ingredienser blev den kunnige lärd. 

Ingen visste längre hur man talade dessa språk. Av den anledningen skapade man en teoretisk väg att beskriva språken och tränade in uttal genom den typ av utantillinlärning som präglade denna tids lärosäten. Jag kallar metoden för Låtsasspråksmetoden, eftersom man bara låtsas lära sig nya språk med den. Någon egentlig språkinlärning äger inte rum.

Inom medicinen och all beskrivning av naturen, har man använt sig av latinet som ett slags lingua franca. Man har velat underlätta kunskapsöverföring internationellt. Inom båda områdena är dock engelskan långsamt på väg att ta över.

Före Låtsasspråksmetoden lärde man sig utan problem nya språk vid behov genom att kommunicera, på samma sätt som ett litet barn också gör.

Låtsasspråksmetoden blev senare standard för all akademisk språkinlärning, även i de fall uttal är kända och levande människor finns att kommunicera med. Metoden efterlämnar normalt ingenting när man slipper ifrån den.

Ända fram till idag ägnar man i stort sett all tid i skolorna, och även i särskilda kurser för vuxna, åt något man kallar undervisning i Låtsasspråksmetoden. Man utsätter även försvarslösa barn för metoden och skyller sedan de oundvikliga misslyckandena vad gäller språkinlärningen på de stackars barnen.

Språkforskare har ofta velat förklara den uteblivna inlärningen med något de kallat för ett språkfönster, som skulle stängas och omöjliggöra språkinlärning när det väl har stängts. Jämför spädbarnets dykreflex, som försvinner om det inte utsätts för dykning innan dess.

Många har satt sin tilltro till denna förklaring om ett mystiskt språkfönster. Däremot har man inte slutat med språkundervisningen, vilket borde ha varit en logisk följd därav. Troligtvis har man sett ett behov av att låta eleverna tåla orättvisa beskyllningar och därmed härda dem för det vuxna livet.

Vid sidan av lärosätenas framfart har kontinuerligt miljontals människor hela tiden ganska problemfritt lärt sig nya språk vid behov genom kommunikation med människor. Detta har pågått sedan urminnes tider. Redan de gamla grekerna visste hur man gjorde och troligen neandertalarna också. Deras språk är visserligen utdöda, men de slapp i alla fall behandlingen på lärosätena.

För att läsaren enklare ska förstå det meningslösa och skadliga i Låtsasspråksmetoden, kommer jag nedan beskriva i stora drag hur verklig språkinlärning går till, med förklaringar bakåt till verksamheten i lärosätena.

Innan det lilla barnet föds, har det utsatts för så mycket av de språkljud som är vanliga kring det, att det är nästan helt förberett vid födelsen. Om fler språk används kring barnet, sker simultan inlärning. Barnet är nämligen receptivt för olika rösters olika språkanvändning.

Språkljuden är således redan vid födseln lagrade i hjärnan i form av ljudföljder, rytmer och melodier och sorterade efter olika rösters varianter av språkanvändningen, senare kopplade till barnets visuella upplevelse av personerna bakom rösterna.

I de fall vi senare i livet vill, eller kanske rentav måste, lära oss nya språk, så måste vi börja med att komma ikapp det nyfödda barnet. Vi måste identifiera noga de språkljud som ingår i målspråket vi vill åt och bemästra. Bästa sättet för detta är ett språkbad (du behöver ingen baddräkt).

Bara gå omkring och lyssna och undvika att tala eller helst inte ens tänka på något annat språk. Noga, noga lyssna. En och annan runt dig börjar nog undra vem du är och vad du gör där. De försöker kommunicera med dig. Ta nu chansen att ta tag i något de säger och skicka det tillbaka till dem: ”spacibo” ”uta dobra” eller vad de nu kan tänkas säga.

I värsta fall kan de försöka kommunicera på engelska eller något annat språk. Då måste du använda lite teater och låtsas att du inte förstår. Det är målspråket som gäller. Efter någon dag, särskilt om du fikat och ätit lite, och kanske handlat något du behöver då och då, upptäcker du att ordförrådet ökar och att du blir allt bättre på att skilja ljudföljderna åt.

Du hör ibland likalydande eller nästan likalydande ljudströmmar, som tyvärr betyder helt olika saker. Varje språk består av 20 000 till 50 000 centrala ord och givetvis lika många ljudströmmar. Du måste bli duktig på att höra när något börjar och slutar. Om de talar långsammare blir det lättare.

Bäst blir det om du kommunicerar om ganska lika saker hela tiden. Efter några dagar tar det fart och om du inte gör något annat och avstår helt från att ens tänka på andra språk, kommer du automatiskt att kunna kommunicera efter någon månad. Din hjärna är fantastisk.

Blanda inte in skriva och läsa i början, det riskerar bara att störa din ljudinlärning.

Varje språk har dialekter. Vi säger att berg skapar dialekter på båda sidor om det. Om människor istället kommer närmare varandra, så försvinner dialekterna. Dialekter är ett slags förändring grupper av människor skapar tillsammans när de använder språket.

Det finns också individuella skillnader i användandet av språket. Både dialekter och det individuella språkanvändandet medverkar till att språket förändras lite med varje generation. Användandet av ord förändras och grammatiken ändras. En del kallar det språkvård, när man försöker hålla tillbaka dessa förändringar. Jag kallar det mer fåfänga!

Om du lyssnar till olika människor som talar engelska, kan du oftast höra från vilket land de kommer. Det beror på att de inte tillräckligt bra skiljr på det egna språkets uttal och engelskans uttal. På sätt och vis är det ofta frukten av Låtsasspråksmetoden och arbetet i klassrummet, som eleverna aldrig klarar av att reparera i sin senare kommunikation.

Men du är smart nog att börja inlärningen direkt i kommunikationen i ditt målspråk och slipper denna grova brytning!

Jag skryter ofta med Sveriges system att inte dubba utländska tv-program och filmer. Det sparar miljarder dollar varje år. Men nu ska jag ge ett exempel på ett kollektivt språkproblem i Sverige. När man använder det europeiska alfabetet finns det en rad olika konventioner. De flesta språk använder bokstaven u för ljudet [u:] och bokstaven o för ljudet [o:]. I Sverige bestämde man sig tyvärr för ett annat stavningssystem. Det skapar följande problem:

De flesta svenska använder fel uttal för bokstäverna u och o i text på främmande språk. Deras hjärnor använder det svenska uttalet och skapar mängder av missförstånd och förvirring. Detta händer dock aldrig för svenskar som lär sig språken genom kommunikation och låter bli att utsättas för låtsasspråksmetoden.

Vuxna människor är skickligare än barn på att lära sig nya språk. Det nyfödda barnet behöver ungefär fem år för att få ett helt funktionsdugligt språk. Du kan som vuxen klara dig på mycket kortare tid. Vad beror skillnaden på? Jo, barnet har så mycket annat att lära sig som språket bygger på. Detta kan redan den vuxne.

Förutom den talade kommunikationen med andra människor, använder vi språket när vi tänker. Men om vi inte förstår tankarna och hur allt hänger ihop, ja, då får språket problem.

Tanken och våra lagrade filmer drömmarna är faktiskt ett bra sätt att själv upptäcka den egna språkutvecklingen. Den dag du börjar att drömma på målspråket, har du börjat få ett funktionsdugligt kommunikationsmedel. Så länge du tänker på något av dina tidigare språk, är all språkinlärning lite av en slags översättning. En mycket långsammare process.

Vad är det för skillnad på lärosätenas glosträning och den du får i den direkta kommunikationen med människor? Det handlar mycket om det orimliga i att alla ska lära sig samma glosor, när individernas behov kommer att skifta i kommunikationen med andra. Visst kan man i förväg gissa sig till ett slags kärnordförråd om kanske något tusental ord, som alla måste kunna.

I kommunikation med verkliga talare av målspråket, kommer du uppfatta uttalet mycket bättre, med alla personliga uttalskillnader du möter. Du hör också orden i fraser, i ett sammanhang. Det skapar ibland mycket stora uttalsskillnader av ljudströmmen som är språket.

Början på din kommunikation kommer att byggas på dina personliga behov och sådant som intresserar dig. Sådant kan aldrig täckas i klassrummet.

Men i vilken ordning ska de läras in? Hur ska användbara fraser komma in. Åtskillig tid har använts för att tänka ut sådant och sedan producerats i läroböcker för lärosätenas klassundervisning enligt Låtsasspråksmetoden. I själva verket har det inte varit bara pengar i sjön, utan även hindrat språkinlärningen.

Åtskilliga elever, inklusive jag själv, har kunnat konstatera att trots skolans högsta betyg, har mina språkkunskaper på platsen för starten av kommunikationen inte fungerat alls. Grammatikrabblandet och de där viktiga glosorna har bara åstadkommit ett hinder och de där levande, faktiska människornas uttal och ordföljder skiljer sig så mycket åt från det som hände i klassrummet.

Vi får ändå börja om från början.

När jag under 40 år intervjuat folk om vad de har kvar från sina studier i tyska, franska, italienska och spanska, är resultatet nedslående. En del har trots allt kvar en del fraser. De håller dem i liv genom att sol- och semesterresa till Spanien eller Frankrike. Men de allra flesta har ingenting alls kvar. Typiskt är att man efter en stunds tänkande kommer fram till ramsan: ”Aus, bei, mit, nach, zeit, von, zu” och eventuellt att de styr dativ.

Det är lätt att tänka att det rör sig om många bortkastade timmar och meningslös resursanvändning.

Nu är Sverige ett för lärande av engelska välsignat land, genom att vi inte dubbar tv-produktioner och filmer. När svenska folket tittar på tv och i förekommande fall ser en engelsktalande film på bio, sker en passiv språkinlärning. När sedan engelsktalande blir en viktig del av det svenska samhället, förvandlar vi, i likhet med det lilla barnet, allt till ett aktivt språk.

I kraft av att den kulturella påverkan från den engelsktalande sfären ökade kraftigt, ökade samtidigt svenskarnas inlärning av engelska. Tyvärr tog den riktig fart först under sextiotalet och mina egna engelskkunskaper har fått förbättras på ålderdomen.

Idag, och faktiskt sedan länge, talar hela Sveriges befolkning begriplig engelska och förstår turisters engelska också. Från förskolebarnen till ålderdomshemmet. 

Förändringen är fantastisk. En hel del har ju hela tiden slängts bort i lärosätenas s.k. undervisning enligt Låtsasspråksmetoden. Men resultatet är trots detta enastående.

Hur vet jag att allt inte är bara en produkt av Låtsasspråksmetoden? Ja, till att börja med fungerar språkbyte ju för vem som helst, bara de slipper den!! Miljontals byter hela tiden språk. Sedan misslyckas nästan alla stackars barn med den. I själva verket är det aldrig möjligt att lära sig ett språk med Låtsasspråksmetoden. Men en del hamnar ju lyckligtvis i kommunikationer med målspråket.

Vad ska vi då göra med alla språklärare? Ja, det är ju lite som att svara på frågan vad vi ska göra av skarprättarna, när vi avskaffar dödsstraffet! Men till att börja med kommer det att ta många år att avveckla den nuvarande ”språkundervisningen”.

Skolan har ju traditionellt en rad metoder för att understödja och utveckla de egna språken och för övriga språk finns ju samma behov, när vi ska använda dem professionellt.

Men formerna för arbetet måste genomgående ändras. Redovisningar och arbeten måste uppdateras så att de övar de färdigheter som behövs i kommunikationssamhället och att eleverna får användning av alla sina språk.

Sedan behöver de studerande understöd för att kontinuerligt ha fungerande kontakter för kommunikation på målspråken. Då all inlärning av språk är en process inom varje enskild elev, försvinner de mesta grunderna för klassundervisning, tack och lov.

I det kommunikationsinriktade samhället har vi gratis tillgång till mängder av olika videosamtalsformer. Härigenom kan eleverna inte bara utveckla sina språk, utan också skaffa sig en bättre världsbild, genom kontakter med verkliga människor och deras uppfattningar över hela världen.

Alla barn, och normalt alla f.d. barn, är receptiva för vad som de uppfattar som viktigt runt dem och gör allt för att lära sig det. Ibland kan man se det under ett kort tidsperspektiv genom vad vi kallar flugor eller modesaker.

Inte ens hot om avrättande kan normalt hålla barn från lärande, som de finner viktigt.

Människan är tyvärr på intet sätt förberedd för att klara skrivande och läsande på alla sina språk. Hjärnan måste knixas och trixas för att på bästa sätt användas för dessa syften. Dessutom är våra hjärnor alla olika och en del har lättare att lära sig på ett sätt och andra på ett annat sätt. Om nu en mästare använder en metod för alla sina lärjungar och dessutom har alldeles för många lärjungar i taget, av besparingsskäl, går det inte alltid så bra.

Normalt är situationen att eleverna redan behärskar skrivande och läsande hjälpligt på ett eller flera medfödda språk de har från uppväxten. Då är det sedan oftast inte så svårt att komma vidare med skrivande och läsande på målspråket.

I särskilda fall har målspråket ett annorlunda alfabet än det som eleven har vuxet upp med. Jag går inte vidare med det problemet här, men det förtjänar att planeras för. Jag ser ibland att man inom SFI-verksamheten missat den typen av problem. Nu anser jag att SFI ska läggas ner, så därför ger jag inga vidare kommentarer där.

Skrivande på ett målspråk uppnås verkligen inte genom arbetet i någon övningsbok, om nu fortfarande någon skulle tro det. Det är fritt skrivande efter intresse och behov som gäller och i första hand presentationer på digitala media.

Likaså är det fria, intressestyrda läsandet, som utvecklar både läsandet och stavandet. Eftersom skrivandet följer på ett redan utvecklat talat språk, finns redan de grammatiska kunskaperna i talet. Behövs bättre grammatik hos eleven är det genom ökad kommunikation och ökad intresseläsning på målspråket, sådant uppnås.

För att understödja det fria, intressestyrda läsandet behövs oftast bara elevens tillgång till internet, det vimlar av texter på alla världens språk där. Men i begynnelsen behövs svårighetsanpassad litteratur av lite olika slag.

Bäst är att de allra mest grundläggande böckerna är utrustade med ljudfiler vid sidan om texterna, så att eleven simultant lär in ljuden rätt vid läsning, genom att samtidigt lyssna på uppläsningen av texten. Härigenom får vi inte bara intresseläsning, utan också stavning, grammatik, melodi, rytm och uttal.

Videofilmer med textning på målspråket som komplement till tal på målspråket är lika bra som text/audioböckerna. Slutligen kan man önska sig roliga videos med sånger, anpassade för elevgruppen. Musikvideos har lärt svenska barn mycket.

Här handlar det om möjligheten att samproducera över hela världen och bara skådespelarens röst byts mot en i det lokala stamspråket, eventuellt kompletterat med redigering av visad text, så kan filmen användas i undervisningssammanhang för säkert något tusental olika språkgrupper i mängder av olika kulturer.

Antalet visningar kan bli oändliga och tidsperioden, som materialet håller, är i förhållande till planeringen.

Den dåliga överensstämmelsen mellan vad som faktiskt händer i ett klassrum och hur inlärning egentligen sker har varit känd under mycket lång tid. De första protesterna kom faktiskt redan på 1700-talet och som ung lärare från 1970-talets början, hade jag redan läst det mesta jag baserar mina texter på. Tidskrifter som KRUT och även samhällets egna analyser och rapporter, har pekat på orimligheterna.

Ganska ofta har lärarna själva fått vara måltavla för kritik runt felaktiga metoder. Men de som uttalat kritiken, kom ofta med dåliga förslag och krav, för de saknade själva kunskaper om hur inlärning går till mer i detalj. Senare år har forskningen om hjärnan givit ännu säkrare svar på den frågan. Men ändå ställs ganska inadekvata krav på skolan.

Det som oftast saknas är en effektiv utvärdering och analys av det egna inlärandet från elevens sida. Utvärdering inifrån är viktig för utveckling. Vi utvärderar i stort sett bara utifrån. Likaså behöver vi ett bra system för spridning av utvärderingsresultaten mellan skolor. Nu är allt i en vertikal form, upp mot central och ner i omstöpt form.

Mycket av samhällets problem med undervisning ligger också i vad vi ska lära oss. En del tycker fortfarande, att det är bra med att kunna en massa psalmer utantill. Själv tycker jag också det, om man ofta går i kyrkan. Annars kan det kanske kvitta.

Däremot är jag övertygad om att de flesta elever i svenska skolor får lära sig på tok för lite praktiska färdigheter inom de flesta områden och tyvärr helt i onödan lämnar skolsystemet i tron att de inte duger. Skolans främsta uppgift är att lära eleverna att uppskatta de egna prestationerna!

HUR SKA VI ÖVERHUVUDTAGET KUNNA SÄTTA BETYG, OM ALLA ELEVER GÖR OLIKA SAKER?

Nu är jag förstås övertygad om att det inte finns några fördelar med att välja ut vilka elever som ska studera vad, med annat än med intagningsprov. Men det finns inga som helst svårigheter för lärare att bedöma kvalitet i producerade hemsidor, webtv-program och korta föreläsningar på målspråken från elevernas sida.

När elever har misslyckat med att nå de resultat vi har ställt som krav, beror det i varje fall inte på bristande kapacitet hos eleverna. Genom bokstavsbeteckningar har man velat få oss att tro det. Vanligen är orsaken felaktiga eller bristande metoder och stöd, eller rent av felaktigt bemötande av barn och elever.

Jag menar att problemen snarare är inne i hjärnan på en del forskare. Jag har bara under alla mina år mött massor av kapacitet och nästan alltid en massa energi för att lära sig. Alla hjärnor är unika. Javisst, men alla hjärnor jag har mött, har räckt till för lärande.

Så länge personen med hjärnan har trott på det. Ibland var det inte så. Då är steg ett att få den personen att se framgångarna och att börja tro att stjärnorna är gränsen för förmågan.

Alla föräldrar måste börja kräva att deras barn får gå i förskolor och skolor med moderna arbetsmetoder och barngruppsstorlekar, som leder till bra inlärning.

Goa den 5 februari 2017                   Lennart Warenius