Den nionde myten: Läroplaner är bara onödigt

Den nionde myten:       Läroplaner är bara onödigt. Om vi gör som vi alltid har gjort tidigare, så lär sig eleverna allt de behöver.

9                   Läroplanerna ska vara de styrdokument samhället har för att förtydliga vart arbetet i skolorna ska vara på väg och hur det ska utföras. Läroplanerna ska förnyas när skolornas verksamhet behöver anpassas till samhällsförändringar. Andra mindre förändringar kräver egentligen inte några förändringar av läroplanerna.

De täta läroplansförändringarna speglar en sida av det gigantiska resursslöseriet kring svensk skola. De är skapade av en rad samverkande faktorer av negativt slag.

En är partipiskorna som viner i luften utan hänsyn till faktiska omständigheter. 

Sverige är det enda landet i Västvärlden, där man låter skolans pengar försvinna ut i skatteparadis. Ingen högerextrem eller regering till vänster om den, tillåter den typen av slöseri. Ändå samlar stödet för vansinnet med skattepengarna politiker över nästan hela skalan i den svenska riksdagen!

En annan är troligen Priset i ekonomi till Nobels minne. Ger man så prestigefyllda prispengar till någon teori, måste det ligga någon sanning bakom. Men det är bara i Sverige vi ser det och har en sådan märklig övertro till ordet konkurrens. När ska Sverige satsa på Försvaret II som ska utbyta strider med Försvaret I i fält för att få årets anslag från riksdagen?

En tredje faktor är att man aldrig hjälper skolorna till ett genomförande av de nya idéerna. Det blir bara turbulens och extra jobb för alla inom skolan och allt fortsätter i många fall likadant som innan och de förändringar som sker, hade skett i alla fall. De flesta har generation efter generation blivit kvar i Platon och lärjungarna som grundidé. Se lektionsförslagen från lärare på internet!

En fjärde faktor är naturligtvis att man vaknade sent, det gjorde alla, när informationssamhället tog över. Men jag arbetade då i en grundskola som direkt ställde om 1980. Vårt arbete var känt ända upp i regeringskretsar. Varför följde de andra inte efter?

Det är helt omöjligt att påstå att de beslut som fattades efter första persondatorn 1981 har varit anpassningar till det nya informationssamhället. Faktiskt är det svårt att se någonting på det sättet. Snarare kan man kanske kalla det för hit och dit och ner i diket. Nu är vi på väg in i nästa samhälle. Kanske blir vi lika handfallet överkörda 2021 som 1981.

Robotsamhället, där så småningom all produktion och transport kommer att utföras av robotar, där massarbetslöshet hotar i gigantisk omfattning, om vi inte lyckas definiera nya uppgifter för människan och kan hindra en utveckling som kanske skapar världskrig, måste styras av demokratin.

Låter vi fascismen styra den utvecklingen, återskapar vi på kort tid fattigdomen och slaveriet.

Om vi inte har en plan för anpassning av undervisningen till robotsamhällets behov får vi gigantiska problem.

Det är kanske inte många stollar inom skolsektorn som öppet deklarerar åsikten att läroplanen inte spelar någon. Däremot handlar man efter den principen och ändrar ingenting, trots direktiv uppifrån att göra det. Det är den lokala skolledningen som i första hand har ansvaret att följa upp att läroplanen i verkligheten påverkar vad som händer i klassrummen.

Denna text behandlar nästan inte alls den andra sidan av det gigantiska resursslöseriet kring svensk skola, nämligen överförandet av skattemedel till skatteparadis istället för att placera dem i skolan. Det sker istället i texten Den tionde myten Undervisning Gynna kapitaltillväxten i skatteparadisen.

I denna text diskuteras inte alls läroplanernas innehåll, samhällets mål med individerna och samhällets verkliga krav i arbetsliv och privatliv. I texten Samhällets syn och krav på individen finns sådana tankar utvecklade.

Mycket av skolans problem är orsakade av en oseriös känsla av att man vet orsaken till problemen, utan att verkligen ta sig omaket att undersöka om det förhåller sig på det viset. Jag minns med avsmak en debatt som mycket elakt rasade i Sverige om den bästa, eller som man ibland uttryckte sig, den enda fungerande, metoden för läsinlärning.

Utan att gå in på detaljer, fanns det personer på båda sidor, som uttryckte sig väldigt kategoriskt, utan att ha särskilt mycket på fötterna.

Läsning uppfanns av nödvändighet samtidigt med skrivkonsten. Ända sen dess har en liten elit långsamt vuxit till i stort sett alla individer på de flesta platser på jorden. Vi känner naturligtvis inte till alla sätt, de miljarder människor som under mer än 5 000 år lärt sig skriva och läsa på. Däremot kände vi redan på 1960-talet till en hel del hur det hade gått till i Sverige.

Före Witting själv blev vuxen, användes säkert inte mycket av Wittingmetoden. Det gick bra ändå. Sanningen är både att vi kan lära oss på både bra och dåliga sätt och dessutom, när det gäller skriva och läsa, är olika sätt olika bra för olika individer. Jämför gärna med att du försöker förklara något på ett sätt och misslyckas. Då försöker den smarte att förklara på ett annat sätt, tills det fungerar.

Senare tiders forskning på hjärnan har sedan givit oss ett hundraprocentigt svar på hur vi lär oss att skriva och läsa och hur vi borde ordna skriv- och läsinlärningen efter dessa rön. Men jag är inte särskilt övertygad om att dagens nybörjare över hela världen har börjat få nytta av vad vi vet numera. Deras lärare kör nog mest på i gamla spår och efter metoden Platon och lärjungarna (myt 1).

Nu tycker jag och andra vänner av ordning, att understödjandet av nybörjarinlärning av skrivande och läsande borde rätta sig efter vad vi vet. Vidare tycker åtminstone jag, att det är varje lands skolmyndigheters skyldighet att skaffa sig kunskaperna om detta och sedan se till att de sprids i skolorna och att rättning i ledet ordnas.

Vi vet att kvinnorna överlever barnafödandet bättre, om barnmorskan tvättar händerna innan. Då bör vi göra så.

De likaså hetsiga diskussionerna i Sverige kring betygssystemen har på ett liknande sätt orsakat mycket skada inom skolan och utbildningen. Till för vår del gigantiska kostnader har vi ett flertal gånger bytt betygssystem, utan att dra lärdomar från andra länder.

En gång i tiden fördes en debatt om höger- eller vänstertrafik och mängder av utredare och tyckare påstod, på fullt allvar, och åt bägge håll, att de hade bevis för att vänster- respektive högertrafik var bättre eller säkrare. Sanningen var naturligtvis den, att om hela världen kör med högertrafik eller om alla väljer vänstertrafik har ingen som helst betydelse!

Däremot är det en fördel om alla gör likadant. Nu vill en del skjuta kostnaden för ändringen på framtiden. Här i Indien spelar det faktiskt ingen större roll. Bara på motorvägarna och knappt där. Alla kör åt olika håll överallt. Dock är det sällan de kommer uppifrån. Likheter med skolorna är tveksam.

Om alla länder hade samma betygsystem, skulle dagens samhällen tjäna på det. Tänk på det i den svenska riksdagen, nästa gång ni hamnar i luven på varandra om ett skenproblem!

När det gäller måttsystem vore det bättre och billigare om alla länder gjorde SI och helt lät bli att göra SÅ!

Goa den 20 februari 2017              Lennart Warenius