Den åttonde myten Undervisning Betygen

Den åttonde myten:     Betyg är det bästa sättet att ta ut de dugligaste till högre studier.

8                   Betyg är ett dåligt sätt att ta ut de dugligaste till högre studier.

Det har aldrig, trots åtskilliga utredningar och många publicerade böcker inom ämnet, redovisats en fullständig analys av hur betygen fungerar och hur de skulle kunna ersättas, vid intagning till högre studier. Orsaken är egentligen väldigt uppenbar för den som tittar närmare på problemet.

Då skulle det avslöjas, att man år in och år ut låtit betygen vara kvar utan att tidigare skaffat sig ett vettigt underlag för sina beslut i frågan om betygens vara eller inte och deras koppling till intagning till högre studier.

Det finns ingen fördel med betygen som intagningsinstrument, jämfört med alternativen. Däremot finns det en rad grova nackdelar, som ska noteras i denna text nedan.

De enda arbetsgivare som skulle våga använda sig av betyg som anställningsunderlag, är de offentliga inrättningar, främst inom vården, som ideligen är utsatta för att anställa obehörig personal, vilka meriterat sig genom falska papper.

Så länge de ansökande själva kan skicka in ansökningsmaterial i form av betyg och utbildningsintyg, kommer dessa samhällsfarliga förfalskningar orsaka, att du kan råka ut för en ansvarig vid din operation som saknar kunskaper!

Men det är även så, att betygen är en betydande faktor bakom snedrekryteringen till högre studier.

Orsaken till att betygen har behållits under alla år, är främst att de aldrig har, trots ett flertal sådana uppdrag, tagits fram alternativ och heller inte konsekvensanalyser. Politiskt rävspel är den enda förklaringen till det som upprepade gånger inträffat.

Denna text har således mycken likhet med den kända förlagan om kejsaren som var naken. Tack för uppslaget H C!

Den verkliga myten ligger alltså i att väljarna luras att tro, att betygen har utretts enligt utredningsdirektiven från riksdagen och att man kommit fram till att de fungerar bättre än andra alternativ.

I denna text diskuteras inte alls läroplanernas innehåll, samhällets mål med individerna och samhällets verkliga krav i arbetsliv och privatliv. I texten Samhällets syn och krav på individen finns sådana tankar utvecklade.

Inte heller diskuteras särskilt mycket kring Intagning till högre utbildning. Detta sker istället i texten med samma namn.

Inte heller diskuteras särskilt grundligt problemet med att godkänna elever fast de saknar kunskaper och färdigheter enligt målen. Detta sker istället i texten Underkänd och godkänd.

Det är allmänt känt hur betygen fungerar. Den som tvivlar på detta kan själv gå in på skolverkets hemsida och läsa igenom deras egna material. Det behövs alltså ingen utredning, bara en tydligare konsekvensanalys och en beskrivning av alternativ för genomförande av urval till högre utbildning. Sedan kan beslut tas i riksdagen.

Men borttagande av betygen som intagningsverktyg till högre utbildning kräver också en analys av vilka egenskaper hos de sökande vi föredrar för olika utbildningar, inte bara vilka kunskaper de ska ha och beviset för att de verkligen har de.

Ingen på beslutande nivå inom svensk skola, inbillar sig att det går att åstadkomma betyg som fungerar lika mellan olika skolor eller ens olika klassrum. Det är helt enkelt en logisk omöjlighet.

Det man under alla år har gjort i betygsfrågan, är mest att rycka på axlarna åt problemen. I viss utsträckning har man också försökt att minska skillnaderna i avlämnade betyg på olika sätt.

För att åstadkomma detta och annat har man ett flertal gånger, till gigantiska kostnader, ändrat betygssystemen. Under ett tag, då jag själv tidvis var ålagd betygsättning, hade man s.k. relativa betyg, vilka utöver sin egen totala ologiska konstruktion, även var helt omöjliga för internationella jämförelser.

För säkerhets skull är utredningarna väldigt återhållsamma med information om vad betygen över huvud taget ska tjäna till.

Lika lite har man egentligen låtit utreda vilka intagningsbehov man har vid högre studier och hur man skulle kunna skapa trovärdiga system för dokumentation av genomförda utbildningar och därmed säkerställa, att vi vet vilka som har genomfört olika högre utbildningar.

I en tid, då telefonoperatörer och andra inom IT åläggs att mycket detaljerat rapportera om användares vanor och annat, har utbildningsansvariga för utbildningar på samtliga nivåer i Sverige ingen aning, vilka man meddelat godkännande till på många kurser, än mindre kontroll över vilket betyg som delats ut. Ibland drabbar det studerande, vilka inte kan erhålla studieintyg i efterhand.

Ibland handlar det även om genomförda grundskolestudier, som inte dokumenterats på ett hållbart sett och att studierna inte gått att verifiera.

Vi kan faktiskt förenkla allt och dela ut både lönesummor och skolbetyg redan vid födseln, om vi bara noterade föräldrars inkomster, förväntad längd och födelsemånad på året.

Detta är ganska nedslående. Ingen av dem borde få ha någon större betydelse. Betydelsen av födelsemånaden får faktiskt skolsystemen ta på sig hela ansvaret för. Den visar mycket tydligt ofullkomligheten med att kunna planera för och i praktiken understödja en utjämning mellan elever födda på olika delar av skolåret. Det finns i hemmet ingen förklarande del.

I framtidens skola finns heller inget skäl för att intagning inte kan ske fyra gånger per år. Vid behov ska också ett barn i den svenska sexårsverksamheten lättare än idag få stanna kvar ytterligare ett år, eller delar därav, när man märker behov av det.

I de flesta fall sker urval av sökande, i de fall studieplatserna är begränsade, i två omgångar. Först undersöks om behörighet att söka finns, vilket oftast är liktydigt med minst ett angivet betyg i listade skolämnen. Därefter söker eleven på någon poängsumma, mest eller enbart utifrån avgivna skolbetyg.

I Sverige finns en sorts andra chans genom ett allmänbildningsprov kallat högskoleprovet.

Nackdelen med sortering och rangordning efter skolbetyg är långt ifrån bara den snedrekrytering som uppstår. Naturligtvis är det i samhällets intresse att överbrygga studiesvårigheter hos elever och det borde ge större utdelning med tanke på de enorma resurser som satsas.

De viktigaste problemen med systemen är ändå, utifrån samhällets sett, dels att intagningen dåligt garanterar att de sökande verkligen innehar nödvändiga baskunskaper i det som oftast anges som allmän behörighet.

Detta leder till onödiga kostnader för den fortsatta utbildningen, i förhållande till om man istället antagit elever vilka verkligen besitter nödvändiga kunskaper.

Vidare är det mycket allvarligt för samhället att systemet med rätta upplevs som orättvist, då skolor sätter i system att hjälpa sina elever med högre betyg än de i verkligen gjort sig förtjänta av.

Alternativen är två liknande system, antingen rena intagningsprov av något slag, eller en första längre praktikperiod för att garantera ett positivt urval och senare ett intagningsprov för rangordning av sökande. Ibland sker inte det senare intagningsprovet, vilket leder till tveksamma studieresultat.

Rena intagningsprov, även sådana som är bedömningsprov inom olika konstarter och artisteri, kan säkert garantera en grundläggande kunskapsnivå av tillräcklig grad, men är naturligtvis ibland svårbedömda även de. Det finns aldrig någon hundraprocentig metod att skapa rättvisa enligt alla olika synsätt.

Men alternativet att lotta ut utbildningsplatser känner nog de flesta som mindre attraktivt.

I det fall praktikperioder av något slag inte skulle tillföra något för urvalsprocessen är intagningsprovet säkert optimalt. En längre praktikperiod före sökandet till utbildningen borde under alla omständigheter leda till att fler studerande verkligen vill genomföra utbildningen till examen.

Ibland kan det vara få elever ur en avgångsklass som verkligen arbetar i yrket efter genomförd utbildning. Dels är detta en personlig förlust, dels ett resursslöseri för samhället.

Ska skolbetygen då bort helt? Ja, i varje fall som instrument för urval till vidare studier och så länge betygen faktiskt inte garanterar att eleven har grundläggande och önskade kunskaper, duger de inte ens till att sortera utifrån behörighetskraven.

Detta innebär naturligtvis inte att skolan slipper undan sitt informationsansvar till elev och målsmän. Men betyg har kanske aldrig varit den viktigaste vägen för den slags kommunikation, särskilt inte då betyget talar om ett slags godkännande, medan eleven i själva verket inte besitter kunskaperna och färdigheterna.

Om betyget ensamt ska garantera att eleven besitter kunskaper och färdigheter, måste hen gå kvar tills kraven är uppfyllda.

Likaså är betygen ett fullständigt värdelöst verktyg för utvärdering av undervisningens genomförande. Här måste i första hand en inre utvärdering ske utifrån elevens upplevelser av sina egna studier. Eleven själv är troligtvis den som bäst känner sina brister också.

Reparationsarbete borde kopplas till både elevens egen utvärdering och automatiska utvärderingar i diagnosform, där eleven styr genomförandet tidsmässigt av diagnosen och resultatet kommer både eleven och läraren tillgodo.

Det är inte bara grundskoleelever som släpps iväg från grundskolan felaktigt.

När bara en liten del av kraven undersöks genom ett skriftligt prov, och ett godkännande meddelas vid 50 eller 60 %, är underlaget ganska tunt. I många fall kan en hel kursomgång sakna tillräcklig förståelse och ändå blir till sist alla godkända. Universitetet tar inte alls något ansvar för tveksamma undervisningsformer, vilka medverkar till dåligt inlärande.

Den blivande professorn underkänns aldrig i sin grundutbildning i metod och statistik och är till slut, efter sin utnämning, producent av mängder av material som baseras på dessa fel och okunskaper. Finns han? Jag har upptäckt ganska många. Ingen vågar tala om att kejsaren är naken ibland.

Goa den 16 februari 2017              Lennart Warenius