Torsdagens resa Mumbai CST tor

Efter en ganska stressig förmiddag vid datorn med diverse kontakter gick jag den dryga kilometern ned till tåget i Kurla. Numera tar jag diverse småvägar genom smala nasargränder eller i de ännu smalare serpentinerna i slumområdena. Det är svalare och man slipper för det mesta motorcyklar och tuktuk. Jag visar föregående biljett och räcker fram jämna pengar, men varje gång ska de fråga om något jag aldrig hör. Kanske är det för att ingen klipper de gamla biljetterna och jag antagligen inte skulle åka fast om jag använde dem i byxfickan igen. Men så snål är jag inte mot Indien. Rätt ska vara rätt. Var så god, här får ni nya tre kr! Jag är inte ett dugg långsint för att India Bank stulit mina pengar och gjort mig tillfälligt fattigare än tiggarna.

Fast idag satt och stod jag mig igenom två timmars kö till en tillfälligt öppnad ATM som de kallar bankomaterna här. Väl framme stod där inne en vakt och hjälpte mig att konstatera att inget av mina kort i olika banker fungerade i automaten idag. Tack igen Bank of India! Det är nu tio dagar sedan ni stal mina pengar. Uttagningsdosen är numera 2000 rs per dag om man nu vill tillbringa sina dagar i köerna till bankomaterna här i Indien. Från Goa kan man flyga till ett annat land, ta ut pengar där och växla till dollar och sedan flyga tillbaka till Goa och växla in dollarna i rs (rupier) det går säkert fortare än att varje dag köa!

Den första anledningen till min resa in till city var utskriften av en fil till papper. Det var helt lätt, visade det sig och kostade 5 rs! Kanske fem hundra meter max söder om CST på vänster sida. Copy Center.

Lite svårare än så var det att hitta in till det mycket anonyma postkontoret India Post på bakgatorna i samma område. Jag firade framgångarna och den fortsatta svälttillvaron med att ta en kaffe med chokladmuffins på McCafé som jag hittade snett emot CST. Kedjorna tar nämligen alla kort. Card is King. 

Jag har räknat ut att jag har vattenflaskpengar tills jag är i Goa på måndag morgon och lite till. Sen gäller det att gör en deal med måltider på något ställe som tar kort. Den som inte dricker träsprit får se.

Ett möte utföll till belåtenhet och jag känner att Mumbairesan inte är helt galen, trots alla insatser från Bank of India för att kasta mig ur landet.

Det är alldeles för få vildkatter och de håller inte tillräcklig koll på de 25 cm stora djuren med lika lång svans. Det är svårt att hålla rent, men indierna sliter med det hela tiden. Tyvärr i motvind, även när det inte blåser. Dammet, smutsen allt som bara slängs på gatan eller spottas ut mitt framför en, allt vatten som bara kommer rinnande, alla renliga barn och vuxna som tvättar löddrande hela sina kroppar ut i den gata som är deras lokala liv, alla kemiska rester som rinner ner i denna smet från rengöring av motorer, begagnade möbler och annat. Allt detta är på oss förr eller senare, liksom smogen som kryper ner i våra lungor, även om vi bär skyddsmasker. Och Indien har inget effektivt system för att få bort det.

Många i Indien som har råd med en bil är väl medvetna om klimatproblemen här. Det är alldeles för varmt överallt. Därför tar man sig en välbehövlig siesta i bilen med motorn på, så att bilens AC ger den klimatförbättring man behöver.

Fredag eller lördag ska jag ta mig uppåt tågsystemet till tågstationen Borivali och se hur det är att åka lite längre. Väldigt få talar särskilt bra engelska i Mumbai heller. Framförallt kan man varken läsa eller skriva engelska, även om man behärskar enstaka ord. Kommunikationen är ofta svår, även med skolungdomar, men kostymfolk under trettio år kan en del.

Tyckte Lennart och hade inga bilder som bevis idag.

Bilder från City nedanför CST och CHURCHGATE stationerna

Onsdagens resa med Lokaltåget in till Mumbai CST

Bankkrisen fortsätter. Efter några timmar med bankomater under tisdagens slut, med jättelånga köer, betydligt längre än uppethållningstiderna, (Det är absolut inte 24 h som det står på skyltarna), var dessa bankomater helt stängda under onsdagen. Jag får absolut inte göra av med kontanter på annat än vatten och tågresor, om jag säkert ska komma till Goa på måndag morgon. Eventuellt blir det några bananer också!

Idag var smogen hemsk i stan. Det gick inte att fotografera för du såg inte igenom röken! Området nedanför CST och systerstationen Churchgate lite mer västerut ner mot strandpromenaden har ett område direkt söderut som heter Fort. Här finns domstolar, långa öppna idrottsplaner som parker, universitet och skolor, massor av fina muséer och naturligtvis en massa butiker, gatuförsäljning och mängder av inklämda områden med slumbostäder. Hur man på så fina adresser har accepterat slummen förstår jag afktiskt inte. Det måste handla om tid och resurser för exploateringen.


Här vid Churchgatestationen har cykelbuden sin samlingsplats. Alla former av budcyklar, även sådana som slipar knivar!

Ett av de vackrare husen används som högkvarter för polisen! Här helt utan apor, men med en och annan vildkatt mot mössen.
Det är inte långt man ser i smogen. Endast verkligt kära bryr sig om komma hit.
Allra längst ner, nedanför Gateway of India, finns en jätteudde helt upptagen av armén, marinen och flyget. Den heter Colaba. Jag gick runt lite där för att se om man skulle komma ner till vattnet någonstans, men här fanns ingen slum. För att komma därifrån prövade jag att åka buss för 10 rs. Jag kom till Nationalmuséet för modern konst. Man får mycket mer för pengarna med tåget!
Vagnarna och spårbredden är det bredaste jag sett. Alla linjerna åker större delen av tiden med folk hängande ur dörröppningarna. kanske 5 eller 6 miljoner passagerare varje dag in och lika många ut igen. Fungerar perfekt, men det är inte precis några hissar för att komma ner och upp från spåren. Hur man gör med rullstolar vet jag inte, har inte sett sådant vis stationerna. Däremot finns där många halta och lytta tiggare där.
All planering som rör mat handlar nu om att använda kort. Inte helt lätt i denna stad.
 Sisselering på gatorna.


Sisselering på trottoarerna.
Sisselering är mycket vanligt inom den muslimska byggnadskonsten, men det verkar inte vara så här i Indien. Du kan naturligtvis arbeta med sisselering med rektangulära former också, som i Sverige. Men det känns lite nybörjaraktigt. Grunden för dessa former är naurligtvis den extra styrkan genom bindningarna. Det fungerar så länge stenarna ligger kvar i samma nivå. Särskilt vattenpåverkan på underliggande material orsakar skadorna. Skillnaden mellan dagvatten och avloppsvatten är ibland inte så stor genom att företagsamma personer kopplar in sitt avloppsvatten på dagvattnet istället. Helt plötsligt dyker det upp vattenmängder över och i marken.
Morgondagens innehåll är arbete, därför troligen inga bilder till inlägget. Som kompensation publicerar jag en extra blogg med bara bilder från city. Lennart

Tisdagens resa med tåget till Mumbai CST

Gårdagskvällens promenad tog mig ganska långt utan napp på restaurang som tog emot kort. Givetvis inga av de små lokala nattklubbarna. En besvikelse. Jag vände tillbaka till den pizzeria ur kedjan Domino som jag sett tidigare. De tar kort. Pizza och 60 cl Sprite var det som bjöds. Säkert hutlöst dyrt med 52 SEK, men för mig kändes som gratis med kortet.

Klockan halv nio är köerna långa åt två håll utanför banken tvärsöver gatan. Allt är upplagt för ett nytt gigantiskt tidsslöseri för många människor i Indien. Jag har bett om att få frukosten så snart som möjligt. Sedan bär det en kilometer ner mot Kurla Junction. Där testar jag en del bankomater och bestämmer mig för om jag vågar mig in mot CST idag. Köerna utanför alla bankkontor visar sig jättelånga, men inga bankomater är öppna vid 09.30.

Jag bestämmer mig för att slösa bort 20 rs, ungefär 2,90 SEK på en returbiljett för sträckan Kurla Junction – Mumbai CST (vem orkar skriva ut hela det namnet?). Enligt kartan ska det handla om gångsträckan 24 km i vardera riktningen eller någon mil för mycket exklusive metrarna i City. Resan in verkar aldrig starta, tåg efter tåg kommer in vid sidan av oss och de där förståsigpåarna som jag åker med springer över till de tågen istället och jag får nästan sittplats. Efter en väldigt långsam resa på ca fyrtio minuter är vi framme. Solen ordnar 34 grader i skuggan, trots att min bokguide som jag senare köper i stan lovar max 30 på vintern. Alla dörrar på vid gavel på alla tåg och folk ordnar extra AC genom att hänga nästan helt utanför. Luftväxlingen kan man annars inte klaga på, felet är bara att den luft som kommer in igen är så varm.

Strax nedanför gamla stationshuset ligger ett bra busstorg.

Ur tåget och ner till höger för att förbi gamla Victorias stationshus och annat fint längre ned hitta M G Rd som går ner till National Gallery of modern art (500 rs inträde, vilket kontantlösa turister inte har, då de inte tar emot kort). Alldeles intill ska Turistinformationen ligga. Här krånglar det sig utan karta alldeles ordentligt och jag kommer faktiskt aldrig dit. Istället träffar jag blivande skoputsaren Babu från Jaipur. Han är faktiskt igång redan på ett bra och smart sett. En framåt och engelsktalande kille, som dock varken kan läsa eller skriva engelska. Hans far super och han vill inte dela det elände familjen har. Nu måste han bara ha kläder och utrustning så att staden godkänner honom.

Genom honom får jag min sista 20-dollarsedel växlad till en något så när kurs och som tack får han 20 SEK, som han på något märkligt sätt lurar på växlaren för 150 rs. Det är ett mycket gott råd att ta med ordentligt med dollar i reserv till Indien. Vi handlar min jättefina guidebok med perfekt karta i för 80 rs på kort och fortsätter affärerna med att jag bjuder på pizzalunch på Domino som tar kort. Sedan bestämmer vi att han gör sina vanliga affärer och att jag tar ett varv i turistkvarteren och ser vad jag hittar.

Babu hade redan pekat ut Gateway of India (svårfotat om man går in genom skanningen till området. Beroende på hur solen står får man söka en bra vinkel åt väster.

Fiskebåtar och yachter bildar en bra fond mot landmärket. Längre västerut kommer ett område med mycket slum och elände. Lite märkligt att man låter det vara kvar i turiststråken. Just när jag passerar är det extremt lågvatten.

På vägen tillbaka prickar jag av min guideboks flesta sevärdheter utan att gå in i dem. Det mesta är liksom mest intressant på utsidan för mig. Ett modernt litet museum utan inträde visar sig innehålla

Verkligen inspirerande och intressanta verk.

Slutligen går jag en extra sväng när jag tycker att jag hittar med hjälp utav kartan. Vid de flesta banker ser amn nu fungerande köer till bankomaterna. Kontanter är på väg ut igen. Men att nu så här sent offra minst 4 h och inte veta om man kommer fram innan de stänger igen känns lite meningslöst.

Återresan startar som den förra eller inte. Tåg efter tåg förlorar vi passagerare till, men när vi efter kvart kommer igång händer det saker. Jag har inte en chans att veta var vi stannar men efter en kvart när vi stannar bara för tredje gången frågar jag folk om det är Kurla och jakar. Jag pressar mig förbi alla i öppningen och kommer ned på perrongen. INTE FÖRRÄN JAG ÄR UPPE PÅ BRON VET JAG ATT DET VERKLIGEN HANDLAR OM KURLA!

Efter att ha trängts med alla hemvändande i gränderna och längs huvudgatan i över en km firar jag med en brownie och en sprite på Domino på kort innan jag kallduschar på rummet.

God natt önskar Lennart

Förmiddag i Kurla West

Här i Mumbai använder man gatunamn med numrering för att hitta, men det är i stort sett bara verksamheternas reklamskyltar som visar adressen och därmed gatans namn också. Verkar kanske lite bakvänt för oss, men här skiljer man inte så mycket på boende och arbetsplats som vi gör. Många har bara några meter fram från sängen till jalusidörren som är gränsen ut mot gatan.

Belgrami Rd leder rakt österut mot Kurla Junction, med fyra perronger och massor av spår. Här kan man använda lokaltågen i flera riktningar.

Tågbiljett köper du i biljetthallen på vardera sidan om spåren. Här syns automater, en del fungerar.

Mitt ibland ruckel ligger finanspalatsen!

Säkert ganska hög standard i indiska ögon.

Nytt och gammalt, högt och lågt.

 Min hotellingång är dn supersmala trappan till höger upp till andra våningen, där det finns en disk. Ett personal och lite rum i smala korridorer. För att jag inte ska missa bönen, har imamen installerat en högtalare några meter utanför mitt rums minifönster. Jag har snart lärt allt utantill. Jag har mycket nära till närmaste bilgarage, se bilden.

Personalens tolkning av vår överenskommelse om frukost vid 9-tiden. Tekoppen är av sedvanlig ministorlek för sällskasdrickande. Plastpåsen innehåller Mariekex. Antagligen visste de inte var man skaffar toast. Ser fram emot imorgon bitti.

Observera personalbalkongen ovanför plåttaket. 

 Övergången vid Kurla Junction. Skyltarna visar information omväxlande på hindi och engelska. Allt är fullt modernt.

 L B S Marg skulle kunna vara förkortningen av många gator antagligen, men man lägger till information som Kurla West och Next to Kanakia Zillion och dåblir allt tydligt för vilken medborgare som helst i Mumbai, som vet att Kanakaia Zillion är ett stort företag, vars fina skrapa är välkänd.

Denna bild av delar av lokaltrafiken kan bli guld värd, då google inte vill erkänna att det finns någon turistinformation här i Mumbai. Ska leta bland mina papper och se istället.

Berättade Lennart och gav sig ut på stan i jakt på en vattenflaska till natten.

Levande installerad i misärkvarteren i Mumbai

Vaknade till väckarklockan på surfplattan som vanligt och duschade snabbt innan frukost klockan åtta. Frukost serveras på taket (våning fyra) i det andra smala hotellhuset och jag går då en trappa ner och fyra trappor upp, innan jag är framme. En kopp te tar jag själv och väntar på betjäningen. Först visar jag rumsnyckeln för att bevisa att jag har rätt till frukost. Sedan väntar man på att en plastbricka kommer med dagens frukost. Den är olika för olika dagar, men är lite plastig och spartansk. Ändå OK att starta dagen med. Halvvägs in i frukosten tar jag mina piller. Idag sitter jag ensam och hinner tänka och planera.

Åter på rummet sista toaletten till alla delar och stängning av gårdagens packning. Utcheckning är en gammaldags procedur med ifyllning av kolumner i en stor hotelliggare och signering. Utsläppt på gatan går jag de 500 m som finns till järnvägsstationen, korsar med livet som insats den starkt trafikerade gatan och visar mitt pass i första säkerhetskontrollen, eftersom jag inte har någon tågbiljett. Jag vill bara spara en km gångväg genom att passera en av stationens övergångar som har nedgångar till plattformarna. Det är tillåtet om man visar vem man är. En av de beväpnade vakterna tittar på mitt pass, ler lite och jag går vidare. Antagligen förstod han inte vad jag sa, men tyckte att jag inte liknade någon bombman.

Så långt kommen hade jag först tålmodigt upplyst några tuktukförare vid vår hotellgränd (tänk italienskt med hängande tvätt från elledningarna mellan de täta husen) att jag bara skulle till stationen och att jag skulle gå, ingen taxi. När de inte ville förstå ett nej, ignorerade jag dem och försökte ta mig fram på gatan. Antalet ignorerade förare, inklusive cykelrickshorna, var vid stationen uppe i fler än femtio, alla var mina vänner. Under den fem hundra meter långa passagen ovanför plattformarna mötte jag bara två, som dessutom gav sig direkt. Men väl nere på andra sidan, där nedgångarna till Metro finns, blev de lika många till innan jag kunde pressa mig in i nedgången till banan till flygplatsen, trots att den sträckan bara var tre hundra meter totalt.

Här väntade en första säkerhetskontroll, men när jag kom fram dit, hade en taxiförare smugit sig upp bakom och tog tag i min ena väska och ville rycka till sig den. ”I will help you to airport”, förklarade han. Jag höll emot, rullade in mina väskor till röntgning och gick igenom metalldetektorbågen och blev helt genomsökt. Nu var jag av med den sista föraren tills jag kom till flygplatsen.

Igår kväll hade jag gjort finstilta på min biljett, nämligen kollat om flygplatsen gjort några ändringar. Min flight fanns inte med bland avgångarna och jag började att leta efter en förklaring. Jag hittade ingen. På biljetten stod det terminal 3, inte andra terminalen 1d. För säkerhets skull tittade jag dock på söndagens avgångar för Air India och där hittade jag min och en annan avgång för terminal 1d! Alltså skulle jag kliva av en station tidigare till den särskilda terminalen 1d för vissa inrikesflygningar.

För att vi ska kunna åka superfina vagnar med AC, släng er i väggen svenskar, där tiden till nästa station visas mycket exakt hela tiden, får man betala hutlösa 60 rs eller ca 8 SEK istället för de vanliga 1,5 – 3 SEK. Fråga oss passagerare vad vi tyckte om det! Ut kliver jag, en amerikanska och ett dussin indier och hoppar in i matarbussen mer till terminalen. Här ryker 30 rs. Väl framme på terminalen vill man inte släppa in mig. De menar att det är terminal 3 som gäller för alla avgångar med AI, eller som den Artificiella Intelligensen uttyds här, Air India. Jag tar hjälp av terminalens lokala kontor, som tyvärr meddelar att det är fråga om terminal 3, Internationella flygplatsen. Snabbt ut till matarbuss 2 och betala 25 rs för en ny resa till den andra flygplatsen eller terminalen. Avståndet är inte långt dem emellan.

Inte mycket att bråka tänker du, bara småpengar. Javisst, men så mycket av mina sista småpengar, att jag i Mumbai inte har till någon form av buss, sista örena måste sparas till vattenflaskor tills bankerna behagar öppna bankomaterna igen. Ryktet säger senast att det handlar om tisdag, vi får se. Dröjer det många dagar till, ligger jag uttorkad på gatan.

Nu sitter jag utanför flygplatsen och har beställt en taxi som accepterar kort för taxiresan om 10 km. De har begärt 2500 rs, vilket är billigt istället för att gå sträckan. Annars kostar taxi några hundra rs för turen om de nu skulle hitta. I själva verket har jag ingen karta, kan inte få tag på någon, kan nästan aldrig se vilken väg jag är på och saknar kunskap om riktningar och längder på sträckor. Säg gärna chanslös!

Resan går perfekt och chauffören hittar med gps och två stopp för att fråga folk. Hotellet är sunkigare än sunkigt och jag har lyckats boka det i sju nätter! När jag klagar på att handdukar och toalettpapper saknas, får jag handduk direkt. När jag frågar var frukosten serveras säger de att frukost inte ingår. Jag visar dem vad jag betalt för och vi dilar fram att 09.00 ska jag få frukost till rummet. Allt är ju lite kaos så länge ingen har kontanter. Hotellrum kan visserligen köpas med kort, men det blir dyrt. Över internet vet du sällan utan rekommendationer var hotellet ligger. Under veckan är det meningen att jag ska träffa några indiska killar från Mumbai. De har nog bil tror jag.

En kort kvällspromenad visar att detta är värre område än jag varit i i Delhi. Många primitiva bilverkstäder, men också två klubbar som serverar öl! Annars är det ganska torrlagt hittills i Indien. Jag har vatten för imorgon och dessutom råd att köpa i flera dagar till! 3 SEK per liter. Mat finns där de accepterar kort. Imorgon ska jag promenera söderut för att hitta en stor järnvägsknut, Kurla Junction. Därifrån ska jag åka längst söderut till Mumbai CST, centralstationen. Därifrån går nattåget ner till Goa på söndag. Avstånden är stora, från hotellet till CST är 26 km enligt Google. Inte gångavstånd precis.

Skrev Lennart och somnade.

Min sista dag i Delhi med Röda fortet och packning för imorgon

Förutom de vanliga initialsvårigheterna har jag ju tyvärr drabbats av en fruktansvärd smog. Den håller på att avta, men jag använder munskydd dygnet runt, då röken läcker in i mitt hotellrum. Det är inte det enda som läcker in. Ett intillliggande hotell har tydligen en terrass för sin gäster strax bortom mitt fönster. Jag hör tydligt vad de säger och när de talar svenska eller engelska, vill jag lägga mig i samtalen. Duvorna häckar också på andra sida de låsta (?) fönstren.

I måndags tog vi alla turister ut pengar på bankomaterna i valörerna 500 och 1000 och på tisdagsmorgonen fick vi reda på att de var ogiltiga! Vilken katastrof! Mycket svårt, eller ofta omöjligt att betala. Bankomaterna är fortfarande stängda. Bankkontoren är öppna igen, men köerna är längre än ett dygn överallt.

Vi får se om det finns någon möjlighet på flygplatserna imorgon.

Jag har räddat mig ur några knepiga situationer med dollarsedlar, men man måste ju köpa vattenflaskor. Jag tror att jag kan betala Metro till flygplatsen med kort imorgon, annars ryker de sista kontanterna där. På flygplatserna kan man alltid använda kortet för fika eller mat. Men i Mumbai behövs en vattenflaska åtminstone. Vi får en vattenmugg varje frukost här. Den spar jag tom till Mumbai imorgon! Så att jag kan tigga som reservplan C. Allting ordnar sig!

Efter frukost gick på långpromenad österut i riktning mot floden. Det var dock mycket längre än vad kartan gav sken av, så när en jättepark och några gator fortfarande gav mig ytterligare en kilometer att gå, vände jag uppåt ett par kilometer mot Röda fortet.

Fästningsmuren är imponerande. Fortet Lal Qila är byggt sandsten med väggar som enligt min bok varierar mellan 18 och 33 m, beroende på vilken sida man befinner sig på. Shah Jahan startade projektet 1638 och tio år senare var det klart. Det har varit pampigt, men de flesta skatterna har hamnat i Iran. En del på British Museum. Britterna använde det för garnisonen för norra Indien. Plats för många soldater, elefanter och kanoner.

Vi går in genom Lahore gate (vätter mot Pakistan) över vilken flaggan vajar.

Det första som möter dig är månglarna, här med butiker åt alla håll.

Några större byggnader föll inte britterna i smaken. De ersatte dem med egna för soldaterna. Annars är allt en blandning av rött och vitt, sandsten och vit marmor.

Avskalad enkelare tron för mottagningar och uppvaktningar.

Folk vilar på gräsmattorna och jätteytorna används på Inedependence Day och håller då hundratusentals människor.

När man tror att området tar slut bakom ett hus upptäcker man snart att det finns ytterligare några hundra meter minst med nya byggnader.

Vid Delhiporten, där man går ut, står två elefanter vaktade av en trupp soldater med skjutvapen. Plötsligt under promenaderan kommer en jeep eller lastbil med soldater och skriker åt någon som tar fel väg.

Skolklasserna dominerade denna lördag, jag såg tusentals skolbarn i alla åldrar. Här på väg ut. En kort väg på mindre än en kilometer västerut genom ännu en jättemarknad tar mig till den största moskén Jama Mashid.

Strax innan jag går in i den lite mindre än kvadratkilometer stora marknaden, där precis allting finns, hör jag böneutroparen 12.45. Snart blir jag upphunnen av en man som berättar på bra engelska att jag inte får befinna mig på marknaden när bönen startar 13.00. Jag tackar för upplysningen och skyndar mig ut på andra sidan av moskén. Här får jag stanna och fotografera snabbt och det blir inget vidare.

Hur många som ryms där inne vid bön vet jag inte, men stort är det. Tre kilometers promenad går bra till hotellet.

Söndagen den 5 mars kommer jag tillbaka till samma hotell, Smyle Inn. Trevligt för två nätter och en dag innan det bär av hem igen. Kanske jag satsar på The Garden of five Sense då, den speciella blandningen park och gammal och modern konst.

Lennart