Fiskenäringen längs kusten

Modern båt med motorvinsch.

 Gammal traditionell modell.

Moderna båtar av olika slag. De största, väldigt få, dras aldrig upp. De är kvar på redden bland andra mindre båtar.

Om man jämför med taxibilarna är fiskebåtarna flera. De flesta fartyg och besättningar verkar ganska välmående. En besättning på kanske 6 – 10 personer sätter ut och drar hundratals meter långa trålar och börjar tidigt på morgonen. Vid tiotiden på förmiddagen ser man dem kånkande på de stora och tunga trålarna.

De mest välmående har mellanstora lastbilar, mindre än europeisk standard, men större än tuktuklastbilarna.

Med hjälp av lastbilarna lägger de på eftermiddagen ut trålarna på asfalten på den väg som leder ut till mig. Då ska de torkas innan de packas för nästa tur.

Nät ska torkas och synas, lagas och tas ihop igen inför nästa fisketur. Men de lyfts inte in i båtarna förrän till kvällen innan eller samma dag. Stora ansamlingar mansfolk behövs för att hantera nät och trålar. Förstärkning behövs mot ordinarie besättningen oftast.

Fiskarnas skjul för förvaring och även mångas bostäder är mycket enkla och traditionella. En del har byggt extra hyddor för turisternas skull. Övernattning i enkla omständigheter vid stranden lockar en del turister. Andra shack byggs stora, mycket större än de traditionella samlingshyddorna där man äter och dricker tillsammans. Dessa stora shack kallas för restauranger och har ibland kockar som håller det måttet.

Från fångstbåten lastas småfisken i korgar. Du får fisk efter maskstorleken på näten och trålarna. Här handlar det bara om småfisken. Lite mindre än våra sillar vanligen.

Efter en hektisk morgon ligger fångstkorgarna och vilar inför nästa arbetsdag.

Fisken torkas orensad, en del öppet, men för det mesta under stora nätskyddade områden så att man får behålla fångsten.

Tittar man noga in i en del skjul ser man att fisket lönar sig. Här satsar man pengar på att serva turister med turer.

Enda gången kvinnorna kommer med i fiskearbetet är när fisken läggs ut för torkning. Min dåliga hindi tillåter mig inte att uttala mig om det är kvinnor från familjen eller timanställda. Sådana timanställda kvinnor får inte många rs i lön.

Varifrån kommer restaurangernas goda fiskmenyer? Ja, det finns ju andra maskstorlekar här och var, och nedåt floden Sali vimlar det av modernare fiskebåtar för alla sorters fångster.

'

När fångsten är klar väntar mängder av tappad småfisk på stränderna och kråkor och sjöfågel och en del vadare har frukosten klar. Mängderna är så stora att man lätt hittar rester på kvällspromenaden.

Det är ett alldeles självklart måste att äta sig ner genom Goas fina fiskmenyer.  Lennart

Tisdagens vandring söderut mot Benaulim och Cavelossim med Santosh

Mina husgrodor är minst fyra. I natt när jag kort besökte toaletten satt de utspridda över väggen. Två små, en medelstor och en lite större. Det var första gången jag såg fyra samtidigt. Om man råkar skrämma dem säger det splash när de hoppar in i väggen för att fastna, annars är de ganska ljudlösa. Ni vet på julafton när Kalle blir störd av fåglarna som tittar på när han badar. Ibland känner jag liksom att det inte passar sig att små grodor sitter så nära mig när jag duschar. Då har jag testat att spruta lite vatten på dem för att se om de glider ner eller så. Men vattnet bekommer dem inte.

Vi träffas 06.15 utanför huset i halvmörkret. Jag har med mig en soppåse för att ge honom. Då förklarar han en massa om sopor och avlopp som jag frågar om. Tyvärr finns det ingen form av sophämtning i Colva, om man inte är affärsidkare. Med hjälp av stödpengar från världsfonder har man längs vägarna i Colva lagt ner ett avloppsnät och det har man gjort genom en slags titthålsmetod. Här och var finns slarvigt igenfyllda gropar. En är utanför huset i vår lilla gränd.

Husen har, tio år gamla, byggts med septitankar, vilka inte töms. Jag tror faktiskt inte att jag vill veta fler detaljer om hur det fungerar i verkligheten. Något grundvatten värt namnet har man i alla fall inte kvar. Varför har man då inte anslutet husen till avloppssystemet? Jo, det finns inget reningsverk! 

Längs huvudgatan är alla anslutna, men till vilken nytta? Hur blir det då avloppsvattnet inte har någon stans att ta vägen? Så här blir det ofta när internationella biståndsprojekt blir till. Istället för att göra något fungerande, gör man icke fungerande system på fler platser istället. Dräneringen av pengar från bistånden är också mycket stor.

Vi slänger min soppåse i en tom grön plastsoptunna med lock. Den blir säkert inte tömd, men det känns bättre med lock.

Vi går längs stranden och följs av den hund Santosh matar. Det innebär ideliga problem för oss och den stackars hunden med svansen mellan benen. På stranden vimlar det av hundar som visar aggressivitet mot inkräktande hundar. Övermakten är stor. Santosh skaffar en påk från marken, men lugnt blir det inte. Det framgår tydligt att Santosh inte vill gå så långt. Efter ett par kilometer är vi halvvägs från Benaulim och går upp till ett frukostställe, där jag bjuder honom på frukost.

Vi samtalar vidare om Colva och Indien, bland annat diskuterar vi möjlig utgång på kraven på kontantlös betalning i Goa. Efter ett par kokta ägg och te från min sida skiljs vi och ska ses någon kväll vid schackbordet hemma istället.

Jag börjar min vandring söderöver klockan kvart över åtta. Ganska snart ser jag en ny hägring, nu söderut. Hägringen säger mig att kanske 10 km bort börjar betydligt högre terräng och i två olika våningar eller höjder. Nyfikenhet och morgonens låga temperatur driver mig söderut.

Det är ont om bra kartor. Den lilla staten Goa är inte lång. Colva Beach ligger rakt västerut från Margao. Där finns en slags mittpunkt på en alldeles rak strand om kanske drygt 20 km. Söderut på den lilla kartan ser du att det svänger ut nedåt sydväst. Där går floden Salis in eller kanske ut. Den går mer norrut förbi samhället Cavelossim. I floden är det fullt med båtar.

Strax kom jag ner till vår kvällsrestaurang i Benaulim. Då var parkeringen överfylld, nu tom.

Det är svårt att bygga med metall vid ett mycket salt hav. Araberna saltar mycket i sin sjö och rosten äter snart upp grova stålkonstruktioner.

Vågornas och tidvattnets eruption är stor. Här har huset troligen övergivits då tomten långsmt försvunnit.

Långt ner på kusten dyker en liten överraskning upp, några skär i strandkanten.

Här har jag i närheten av Salcette kommit ner till Beachernas Beach med mycket folk överallt. Nu kommer jag fram till den sista flaggan och tar en kall öl och pustar ut.

Jag sitter ensam på den sista restaurangen och blickar ut mot förändringen av landskapet i söder. Det är ungefär fem hundra meter kvar ner till floden Salis utlopp.

Nedanför Cavelossim och floden Sali förändras landskapet totalt. Centrum i den sista stora ytan ner mot Goas södra gräns är Canacona. Bortom floden Sali är den platta terrängen borta. Kullar, höjder och berg syns som siluetter. Gränsen för Goa går vid namnet Polem på kartan.

Vill man ta sig söderut ut från Goa utnyttjar man väg 66 med en bro över floden Kali. Väg 66 går faktiskt i nordsydlig riktning genom hela Goa. Staden Karwar ligger nedanför floden Kali i nästa stat.

Efter restaurangbesöket gick jag upp en kilometer till en plats som bussen passerar och tog den på nervägen för att få se lite mer. Från vändplanen och upp dit jag tog bussen är allt stängda tomter, ofta bevakade med vakter. Floden kantas av massor av båtar av yrkesmässig typ.

Turen ända upp till Maria Hall i Benaulim kostade 20 rs och efter bussbytet efter några minuter tog chauffören bara emot 10 rs för den korta biten över mot Colva Beach. Firade hemkomsten med en kopp kryddat te hos min favoritkiosk för 10 rs, med två bullar som vanligt, totalt 20 rs.

Rapporterade en trött men nöjd Lennart

Att räkna med siffror i Indien

Igår kväll kom jag på att På spåret nog har börjat och tittade på avsnittet för att inte hamna efter. Hur kunde de missa the Entertainer? Mina husgrodor har börjat hoppa på mig, vad de nu menar med det?  Kanske de tycker att det hoppar grodor ur munnen på mig. När jag ska ta toalettrullen sitter de ibland i mitten i hålet, när jag lyfter på locket till toalettstolen är de där nere och tar sig en slurk. Ibland är de helt borta och jag undrar vart de då tar vägen. Husödlan visar sig numera bara på myggsidan av mitt fönster, dvs utsidan.

Nåväl räknandet i Indien ska det handla om. Stora tal uttrycks i lakh och crore.

Stora mängder rupees uttrycks i lakh rupier eller rupies crore. En lakh rupier är hundra tusen rupier och en crore rupier är tio miljoner rupier.

Detta sätt att räkna används också i Bangladesh, Myanmar, Nepal, Pakistan och Sri Lanka. Liknande exempel finns i vissa delar av Afrika också. Spritt genom indiernas migration.

Räkneexempel:

1 rupie är 14 öre när detta skrivs à 1 SEK = 7,40 rs (20161203)

100,000 rs = 1 lakh rs = 1,00,000 rs = ₹ 1,00,000 = ₹ 1L

150,000 rs = 1.5 lakh rs = 1,50,000 rs = ₹ 1,50,000 = ₹ 1.5L

200,000 rs = 2 lakh rs = 2,00,000 rs = ₹ 2,00,000 = ₹ 2L

500,000 rs = 5 lakh rs = 5,00,000 rs = ₹ 5,00,000 = ₹ 5L

1,000,000 rs = 10 lakh rs = 10,00,000 rs = ₹ 10,00,000 = ₹ 10L

1,500,000 rs = 15 lakh rs = 15,00,000 rs = ₹ 15,00,000 = ₹ 15L

10,000,000 rs = 100 lakh rs = 100,00,000 rs = ₹ 100,00,000 = ₹ 100L = 1 Crore

Speciellt visad för kontantsugna turister i Indien!

1 Crore motsvarar för närvarande 1,4 miljoner SEK.

Jag har aldrig sett ordet cronenair!

När det gäller annonser kring bostäder är det en del att lära sig.

Såväl tomter, större marker, som husareor, lägenhetsareor och rumsareor uttrycks i europeiska sqrm =m2. Furnished betyder möblerat och alltså unfurnished omöblerat. BHK står i bostadsannonser för Bedroom Hall Kitchen. En annonstext om 2 BHK betyder alltså 2 sovrum, ett kök och en hall och säger ingenting om hur det står till med toalett och badrum.

1.5 BHK står för hall, kök ett större sovrum och ett litet rum.

1 RK är rum och kök, 2 RK är således 2 rum och kök.

Särskilt här i Goa anses tomtpriserna ligga högt, medan det är överkomligt att låta bygga huset.

Moderna byggmarknader av europeisk typ finns det nog inte många i Indien, däremot tillvaratar man ofta begagnat material vid rivningar. Materialvalen skulle nog göra arga snickaren ilsken, men här kommer man aldrig närmare frosten än 20 grader plus. Isolering mot värmen skulle dock inte skada, men förekommer bara i mycket moderna kontorsbyggnader. AC finns, men är ofta ineffektiv genom öppna planlösningar och avsaknad av väggar överallt.

De murade husen rappas eller putsas och blir ganska fort smutsiga. Samma behandling för ytan till betongbaserade hus. Alla byggnader, staket, murar mm skadas fort av luftföroreningarna och luftfuktigheten och det blir snabbt fult om inte underhållet sker väldigt ofta. Taken är ofta dåliga lösningar och givetvis dåligt isolerade.

Avlopp och dagvattenhållningen är ogenomtänkt och vattenförsörjningen och de enkla systemen för vattenuppvärmning i svarta plasttunnor gör att dålig bakteriekontroll är ett problem. Hur avloppet egentligen klaras vet jag ännu inte, jag har inte lyckats förstå det. Men inte ens moderna områden som detta med mindre än tio år gamla hus har avloppsnät. Kanske en form av Magic Hole? Jag ska förresten fråga om vattenreningsverk.

Köken har ofta gasollösningar, antagligen pga för klen elförsörjning, Mikrovågsugnar är på väg in lite var stans om de inte redan finns. För den riktigt rike finns samma standard som i Europa.

I gårdagens bloggtext framkom lite om löneläget för fattigare arbetare, upp mot 2 000 rs i månaden. Men många har det betydligt sämre. De får bara betalt om de behövs eller arbetar på provision och riskerar alltså att hamna nära noll i inkomster.

Övergivna kvinnor med ett gäng småbarn kring sig har det inte heller lätt. Men de använder en hel del tid för att marknadsföra sig om de hittar en ledig karl, har jag märkt. Jag förstår inte hindi, men rätt ofta gör inte alla det här heller och då kommer det man kan på engelska till bruk. En kvinna pratade in sig och sina presenterade barn i lördags morse där jag åt frukost. Efter ett tag bjöd han henne på en läsk. Lycka till!

Räknade och iakttog Lennart!

Läsa tidningar i Indien

Indiska lokaltidningar är intressantast att läsa, de ger dig nyheter runt hörnet för dig. Samtidigt speglar de i några notiser hela Indien och blickar ibland ut mot världen. En viktig inskränkning är problemet med att kunna läsa dem. Det är tyvärr för de flesta av oss omöjligt att läsa de flesta tidningarna eftersom de inte är på engelska. Men de engelskspråkiga är tillräckligt många. Här i Goa har jag kommit att gilla Herald – The Voice of Goa med hemsidan www.heraldgoa.in. Hemsidan är bra, det gör faktiskt inte så mycket de dagar jag inte får tag i tidningen.

På sina 18 sidor i tabloidformat och fyra i en nöjesbilaga får jag mer än tillräckligt som turist att läsa. De ruinerar mig med sina 5 rs per dag men jag måste erkänna att värdet överstiger kostnaden. Det stora problemet är att få tag på den. Det verkar inte finnas någon lokal tidningsförsäljare, det utpekade tidningsombudet har ett åtminstone helger stängt kontor. Vi får se på måndag. Vandringen till kontoret är två km. Idag löste jag köpet gratis. Ägaren till en restaurang läste den klart när jag såg på och sedan frågade jag om jag kunde få köpa den. Nej, sa han, låna hem den och kom tillbaka i morgon med den. Jag tackade förtjust över hans vänlighet och smartness.

Dagens lördagsutgåva skriker som vanligt ut fall av bankbedrägerier som utreds lokalt i Goa. En skämtteckning över en man i bankomatkön som samtalar med sin fru och meddelar: När jag är framme har nästa månadslön hunnit in på kontot. Precis som vi turister känt oss. Ett värdelöst sätt att spendera sin semestertid kan man väl kalla de där köerna. För det mesta har de kommit ner till hanterliga tio, femton minuter, om nu det finns kontanter alls.

Sid två innehåller en större artikel om den tydligen kände terroristen sikhen Harminder Singh Mintoo och hans släkt i Goa. Polisen anklagas för att ha för dålig koll på vilka som vistas i Goa. Kriminella gäng ser Goa som en säker plats att gömma sig på. Bilder finns på mängder av beslagtagna vapen i området från andra gäng. Tidningen menar att det inte är polisens, utan lokalbefolkningens förtjänst att inga terrorbrott ägt rum ännu. Högsta ansvarige inom polisen i Goa (staten Goa) får sina fiskar varma. I fortsättningen kommer jag att syna mina grannar mycket noggrannare. Vad är det där som putar ut?

Sid tre handlar om ett hustrumord och problem för kontoret för intyg om födslar och dödslar. Allt med registrering i ett jätteland som Indien och med så mycket pappersexercis och malande måste vara en mardröm. Som terrorist är det säkert enkelt att bara försvinna i en sorglig död och begravning för att på gammalt klassiskt italienskt vis återuppstå någon dag senare i mer diskret form. Vidare konstaterar man ett nytt terrordåd mot näringsidkare inom transportsektorn i Chimbel utanför Panjim. Ånyo uppmanas polisen att göra sitt jobb den här gången. Attacken ses som politisk och hänga samman med entrepenader.

Sidorna fyra och sex innehåller mängder av småannonser. De flesta kring boende och erbjudanden om arbete (situations vacant). Erbjudna löner ligger oftast i spannet 10 000 – 15 000 rs (upp mot 2000 SEK i månaden). Lägre för mycket unga. I förekommande fall tillkommer mat och husrum och ibland provisioner (chaufförer mest). Min värd Santosh är mycket mån om sin maid och betalar henne väl. Han vet att han behöver henne och gör allt för att få henne att trivas och utvecklas, försöker lära henne lite engelska då och då. Hon giftes bort när hon var 8 år och har tre fina söner.

Sid sju är en stor artikel lagom till helgen om Miraklerna kring S:t Francis Xavier. Alla möjliga politiker passar på att annonsera en hälsning med eget porträtt leende till folkets firande av S:t Francis Xavier nu i helgen. Sid åtta är redaktionssidan med insändare.

Sid nio tar igen upp att myndigheterna pressar på för att få handlarna i Panjim att införa kontantlös betalning. Inom några år kommer säkert en revolution ske vad gäller betalningarna och kontrollen av penningflödena i Indien. För oss turister kommer det att förenkla mycket, när kortbetalning blir vanligare. Unga indier betalar faktiskt med sina smartphones på en del modernare snabbmatsställen. En liten notis tar upp bankomatproblemet relaterat till pensionsutbetalningarna och de statliga lönerna under de senaste dagarna och de störningar de inneburit för kontantuttagen.

Skämtteckning stulen från www.heraldgoa.in.

Sid tio tar upp skilda bråk mellan politiska falanger i olika delar av Indien, särskilt bråket kring att sätta in militärer för att säkra inkomster av vägtullar och extra kontroll av fordon i Västbengalen. Vidare tar man upp en avslöjad tunnel från Pakistan, ett oväder över Delhi som stört flyget och en kommande analys av luftföroreningarna i Indien den senaste tiden med hjälp av internationella forskare.

Sid elva rapporterar om ett tillslag av skattemyndigheterna mot ett gäng företagare i storleksklassen 152 crore, motsvarande 1,5 miljarder rs eller 200 miljoner SEK. Det mesta i form av illegala sedlar, men också som oregistrerade juveler mm. Stora fingrar i syltburken. Imorgon kommer en blogg om crore och lakh.

Sid tolv är företagssidan med notiser och större artiklar av ganska sponsrat utseende. För oss turister är kanske största nyheten att Vodafon kommer att erbjuda 28 dagar lågpris för data med prislappar som startar på 24 rs. Här i Colva anses Idea ha bästa täckningen, men jag har både Vodafon och Idea och tycker inte det är någon skillnad. Dessutom är det enklare att använda Vodafon, utom när man ska göra påfyllningen efter en månad.

Sid tretton handlar om internationella nyheter och notiser. En misslyckad raketuppskjutning, 20 000 barns flykt från Aleppo, nytt porträtt av nya kungen i Thailand, och kanske spelkasinon blir tillåtna i Japan tas upp.

Sidan fjorton innehåller restartiklar från föregående sidor och stora, mycket påkostade dödsannonser och sidorna 15, 17 och 18 handlar om sport. FC Goa ligger sist i fotbollstabellen, på åttonde plats.

Läste Lennart i lördagens Herald.

22 km barfota på sandstranden

Efter ett dopp i värmen bestämde jag mig igår lite kaxigt för att gå upp mot det slott som syns i diset långt upp i norr. Det är frågan om början av Vasco da Gama. Hur långt det egentligen är diskuterade jag med min värd Santosh, längre än 5 km i alla fall. Stranden är platt och rak, det är inga problem med att se. Barfota i sanden tog jag mig flagga för flagga norröver. De blekröda och blekgula flaggorna markerar var livräddarna sitter i sina stolar under sina parasoll och tittar och bevakar antalet huvuden som syns ute i vågorna här.

Flaggorna sitter högst dryga fem hundra meter från varandra. Tätare flaggor beror på fler turister i området. De enda bilar som får åka på stranden är de två jeepar jag hittills sett. De röda livräddningsbilarna kollar främst att livräddarna är på plats. Och det är de. Bara killar. Bredvid sig har de en surfbräda och ibland även en Jet ski Yamaha Wave Rider. Genom att räkna flaggorna vet du hur långt du gått.

Ner mot stranden finns legala och illegala shack som de kallas. Ett schack innehåller oftast en servering, ibland rena nattklubben med levande musik på kvällarna. Enkla tak snabbt uppsatta med en duk över som skydd mot ett regn som aldrig kommer. Det kan också vara fråga om enkla sovplatser för den som vill sova strandnära utan väggar. Under parasoller hyrs solstolar, egentligen skuggstolar, ut för en liten penning. Shacken kan givetvis också vara vad de en gång var, förvaring och bostad åt fiskarbefolkningen. En del näringsidkare kallar sina shacks för Hut eller hydda.

Jag vandrade norrut förbi alla shack och kollade in alla bulgariska tjack som finns här. En ändlös utflykt där det var svårt att se att något ändrade sig. Överallt är det mycket gott om större rovfåglar, ett och annat örnpar, vråkar, hökar, falkar. Alla åker de på pisk i bråk med de aggressiva kråkorna. Vid vågorna en ensam högbent vit fiskare av någon art, väldigt få trutar och inga måsar. Efter kanske fem km började dock stora skaror av trutar, ibland kanske 500, patrullera vågorna som för in en och annan småfisk mot dess vilja. Utdelningen för deras väntan är dock dålig.

Ibland passerade jag ett ganska stort turistställe bakom shacken. Slottet blev alltmer likt något annat och den sista kilometern dit gick jag inte ens. Det fick räcka med 11 km upp och lika långt ner för att se höjderna Vasco da Gama ligger på med deras internationella flygplats och den golfbana min värd Santosh använder de flesta dagar i veckan tillsammans med sina forna stridsflygarkompisar. Han har varit pensionär i två år nu. Lika mycket äldre än mig. Fabriken som liknade ett slott var absolut inte värd ett besök. Men min hägring försvann i alla fall inte.

Fiskebåtar och ett turistshackel alldeles vid det hus där jag hyr ett privat rum. Många shackel är större än det här. I bakgrunden kan den skarpsynte se konturerna av mitt slott.

Yrkesfiskarnas shackel.

Småfisken torkas orensad.

Vägen ner var seg, ett tag försökte jag lindra pinan i fötterna med plasttofflorna på, men det gjorde bara allt värre. Idag lördag och i morgon söndag blir det sparsamt med steg. Blåsor under bägge fötterna. Det är det nog säkert 50 år sedan jag hade sist. Kommersen med glidflygning efter båt inskränkte sig till en tur under min fyra och en halv timmes promenad.

En man plockade små musslor och ett gäng småpojkar letade fram räkor. De är lätta att se när de borrar sig ner i sanden när vågorna drar sig tillbaka. Ibland ser man också de där småfiskarna trutarna så ivrigt spanar efter. Men inga hajar och vildhundarna dominerar på Colva Beach. Men de är aldrig närgångna i sitt sökande efter föda, de vet att de inte är populära.

När fötterna är snälla igen bär det av söderut istället. Det ska bli spännande att se hur många fler turister som dyker upp i vinter. Plats finns det. Stränderna tål i alla fall tio gånger fler.

Pustar Lennart trött men nöjd.

Vem kan man lita på?

Ett problem som både Indien och turisterna lider av är bristen på pålitlig information och vägledning. Systemen för att hitta, turistkartor, informationstavlor och hänvisningstavlor, turistinformationssystemen, taxiförarnas okunnighet att hitta i detaljer, taxiförarnas oärlighet, systemen med affärer som är väldigt specialiserade leder tyvärr i ena änden till att du får leta ihjäl dig för att hitta en specifik vara. I Europa vet du att det ligger på 45, Adrian Rd.

I Europa kan du för all del ibland vara tvungen att kanske besöka kanske fem butiker för att hitta vad du söker, men här handlar det om att kanske söka igenom en hel stad, ingen vet eller bryr sig, då de inte själva får sälja till dig. Du måste börja söka från ett annat håll. Vem använder det du vill ha? Var köper de det?

Indierna är ofta väldigt intresserade av att hjälpa dig och anstränger sig verkligen för att följa med dig och vsa dig till rätta, också i fall där deinte vet alls. Det slutar ofta i återvändsgränder för dem också. Frågar du efter riktningen kommer fyra indier peka åt olika håll vid olika tillfällen och kanske ingen av dem vet eller har rätt. Men de vill hjälpa till. Precis som man i Sverige kan namnet på väldigt få gator runt omkring sig, vet indiern väldigt lite an heller om det som inte ögat och hjärnan registrerar på den dagliga vägen hit och dit.

På busstorget KTC stod jag och kliade min stackars skalle och undrade vad beskrivningen bortom KTC betydde. Jag chansade på att en serviceverkstad för Samsung skulle ligga i ett modernt hus. Jag valde de två modernaste och gick till dem. Där fanns i det ena höghuset ett kontor med jalusi som var låst utifrån med hänglås. I det andra fanns ett försäljningskontor. Den unge mannen, helt sysslolös innan, förklarade noga för mig hur jag i det andra huset skulle gå runt för att komma in till servicekontoret. Väl kommen dit lovade de att snabbt fixa och sedan var sagan färdig.

Man tänker gärna på den gamla berättelsen om gubben som beskrev vägen ute på landet: ”Å i åa ä e ö.” Det blir på något sätt för svårt att beskriva vägen och att ange en korrekt adress är meningslöst för det går inte att söka på den. Min värd Santosh är lite av en perfektionist, så han har faktiskt skrivit sin fullständiga adress på ett anslag vid dörren. Det är han kanske ensam om i hela Indien.

Med all den kompetens som finns i Indien är det faktiskt konstigt att man inte skaffar bättre system för att hitta. Tänk om alla taxichaufförer i Stockholm skulle gå ur bilen och fråga om vägen fem gånger varje resa!

Till slut löser man det på samma sätt som i Sverige, man ringer varandra och pratar sig samman. ”Bakom den tandlösa gumman som säljer sötsaker, ja, nu ser jag ett gult hus. Är det rätt?”

Hur fattig indiern än är, så har man tv, mobiltelefon och gärna vespa på avbetalning. Vesporna åker ofta fram och tillbaka för att sälja sina tjänster.

Igår kväll vimlade det av turister på stranden, men nästan alla var indier. Något var på gång, men jag var för trött för att orka ta reda på vad.

Till sist. I olika länder organiseras allting på olika sätt. Det är enkelt att se att det som sköts av 3 indier i de flesta fall sköts av en europé. Lönerna är naturligtvis därefter. Men för att hitta rätt måste man också förstå hur den lokala lösningen ser ut. Den lilla kiosken ser ut att sälja telefonkort, skjortor, glass och kylda drycker. Men utan att det står någonstans, alla vet-principen, tar man emot annonstexter till ett antal tidningar och annat smått, som annars inte hade blivit utfört. För att du ska hitta, om du nu skulle behöva någon av dessa småtjänster eller saker du i Europa utför på internet, behöver du kunna kommunicera med en lokalt bosatt indier. Endast de vet vilken liten kiosk som sköter det. Vad gör du då om alla ignorerar din fråga och istället vill sälja en snidad elefant eller en trumma till dig?

Lennart

Ny resa in till Margao

Idag åker jag in till Margao med buss igen. Via knutpunten Maria Hall i närliggande Benaulim, ca 5 km söderut på stranden. Min värd Santosh och jag åt middag där igår kväll. Mycket trevlig restaurant på stranden, utan att vågorna riktigt nådde fram till våra tallrikar. Min red fish med kryddad sås och ris var jättegod. Magen godkände den senare, men pyste lite förnärmat då och då över den starka kryddningen. Vi åkte på hans motorcykel dit och hem igen. Första gången i mitt liv jag vågat något sådant!

Santosh håller med mig om det stora antalet stoppade byggen överallt. Kontrollen blir hårdare, man försöker mota korruptionen. Fortfarande kan en duktig advokat vrida till brott så att förövaren går fri. Sådant händer väl aldrig i Europa?

Husen är billiga att bygga, men tomterna är dyra, särskilt nära stranden. Obebyggda tomter beror på två orsaker. Som allting annat köper man tomten genom lån. När det är betalat lånar man till huset. Men ännu vanligare är att tomten fungerar som ett bankkonto. Man sätter in pengar i tomten istället för hos banken eller i värdepapper.

Många orkar vid dåligt med arbete som dessa veckor inte med sina lån och får lämna ifrån sig vespan eller vad det nu är man lånat pengar till.

Hela Indien är fullt av outhyrda cyklar, vespor, motorcyklar, bilar och taxibilar. Kontantbristen slår hårt, men landets ledning slår fortfarande tillbaka mot skattefusk och kriminalitet och korruption. Det finns inte 500 och 1000 rupiesedlar och alla som på bankerna som växlar in sådana kontrolleras noga. 

Tidningarna rapporterar hela tiden om bankfolk som åker dit för penningtvätt mm. I avvaktan på resultaten från razziorna håller myndigheterna tillbaka kontanterna.

Margao har tre delar i centrum. I söder järnvägsstationen Madgaon, nån km norrut ligger City på båda sidor om de två fina parkerna och the Holy Church. Bakom kyrkan kommer de modernaste delarna med mest IT och big G, varuhuset. Ytterligare ett par km bort ligger det stora busstorget KTC. Strax innan finns två moderna shoppingcentra med Pizza Hut och Samsung service. Men det är aldrig långt till djungeln. Ibland bara 500 m bort. En byhåla mätt med indiska stadsmått.

Jag börjar med att leta efter tidningsredaktioner i en timme. Folk är hjälpsamma och fantastiskt nog hittar jag två i en trappuppgång. Dörrarna är låsta utifrån med hänglås. Tidningsredaktioner som verkligen är öppna finns nog bara i huvudstaden Panjim. Vi får se när jag kommer dit. Nästa misslyckande vänds i sista stund till en framgång när till slut en flicka på Vodafone inser att mitt tjat om min dåliga hörsel innebär att jag faktiskt inte klarar deras konstiga system för att ladda på kortet. Automaten i entrén vägrade samarbeta med främmande kort. 28 dagar säkrade igen.

Glad i hågen tog jag en buss bort till KTC för att dels kolla transport till Panjim KTC för 40 rs och sedan för att få min surfplatta reparerad. Efter en lunchpaus på Pizza Hut kunde jag lösa ut surfplattan för 300 rs. Sedan gick jag den dryga kilometern tillbaka till City och parken för att få se lite mer av staden.

Strax innan ängen ligger två affärsbyggnader och bortom ligger den stora planen för bussarna, KTC.

Det vimlar av bussar och är svårt att hitta rätta buss bland hundratalet. Inga skyltar mer än de som sitter i framrutan på bussen. 

Det finns ett biljettkontor, men min erfarenhet är att man betalar direkt till konduktören. På busskontoret skriver man Panaji och inte Panjim för att underlätta för alla turister. Det är dock samma sak enligt nätet.

På en grusplan övade skolbarn kast med diskus och stöt med kula, samma för både flickor och pojkar.

Vackra parker är ofta låsta i Indien. Här förbereder man ett slags möte.

El till PA-anläggningen får man från lastbilen!

Alldeles vid kyrkan på andra sidan av parken stannar alla bussar och skriker ut vart de ska gå. Titta på skylten att det står Colva -Margao, om det är dit du ska.

Åkte en nöjd Lennart hem igen!