Dagboksanteckningar från resan till Antalya 27 mars 2017

Avresa Arlanda må 14.40 (14.45)

Total förvirring på terminal 5. Ingen flight till Antalaya på angiven tid eller i närheten. Kollar på alla sätt med flightnumret och ringer sedan akutnumret i Oslo. En ganska kaxig dam svarar. Får efter ett tag hjälp i alla fall. Jo, det är kanske terminal 2 istället. Jaha? Men det finns ingen flight till Antalaya där heller?? Jo, men det handlar nog om en mellanlandning! Jaha!

Väl på terminal 2 visar det sig att flightnumret leder till Istanbul och att man vid incheckningen ska få två boardingkort som vanligt vid mellanlandningar. Hade World Visitor angivet mellanlandningen och bägge flightnumren i sitt utskickade formulär, hade allt löst sig ganska bra. Men nu handlar det om att hitta incheckningen, för inget är angivet för flighten på tavlorna.

Informationsdisken anvisar riktningen och nämner ett namn, som visar sig inte stämma. Men jag ser en del resenärer i en kö, som verkar vara rätt och frågar om vad de checkar in. Jodå, det är Istanbul.

Genom att använda ett formulär som går ut till oss resenärer med felaktiga och framförallt saknade uppgifter skapar nybörjaren World Visitor en röra som kunnat kosta flygbolaget böter för förseningar.

För oss oroliga passagerare var det ingen bra start.

Flygresan fungerade bra och eftersom många av de skandinaviska gästerna som skulle till Antalya var flygvana, fungerade transfern till inrikesterminalen ganska bra, trots fel information från kabinpersonalen. Det mest förvånande för oss var att vi först skulle lämna utrikesterminalen och sedan komma in i inrikesterminalen utifrån igen. En lite märklig ordning.

Flygresan till Antalya gick också bra.

I brist på annan information bestämde de flesta sig för att lämna terminalen och leta efter guider med skyltar från World Visitor ute på bussparkeringen. Den strategin var framgångsrik. Mindre strategiska resande kom långt efter oss. Timmen var sen. Det visade sig att vi var två grupper med tio personer som skulle i var sin buss till var sitt hotell. Olika reseprogram. Den andra gruppen var komplett till slut. 

Vår grupp innehöll bara mig och två damer. Vi fick direkt meddelande om att tre var för få för ett eget program. Vårt program försköts omgående på det sättet att vi skulle få vår avslutande dags vistelse på hotellet under tisdagen och vänta in en större dansk grupp. Sammanträde med guiden 18.00 i foajén tisdag kväll.

Dag 2 tisdag vila på hotellet

Vädret är behagligt, utan svensk högsommarvärme. Man kan solbada utomhus om man vill, men simmar gör man i inomhusbassängen, som ingår med handduk. Även bastu och ångbastu ingår. Systemet är att man mot deposition av tio Euro får ut ett plastkort för lån av handduk.

Alla hotellrum håller verkligen mycket hög klass och middagarna är till största delen mycket bra.

Damerna köper ett tvåtimmars paket med turkiskt bad, massage och kroppsbehanding. Eftersom jag redan har en perfekt kropp, nöjde jag mig med turkiskt bad och massage. Allt utfört av en effektiv kvinna bredvid mina damer som tvagades av två herrar. Mycket prisvärt ur svenska prisers perspektiv. De förhandlade sig ned till 65 Euro, medan jag fick betala 50.

En liten promenad avslöjade sedan samhället runt oss. En inte imponerande strand, en rad högklassiga hotell med vaktkurer och fler på gång. En ganska lång shoppinggata, ganska sjaskig, en större livsmedelsaffär och några mindre, ett tiotal matställen av varierande sorter, en bensinstation och massor av textil-, väsk- och souveniraffärer. Väldigt få privata hus.

Innan hotellen byggdes var här landsbygd.

Jag vilar och skriver och inväntar mötet med guiden klockan 6 på kvällen. Den stora danska gruppen dominerar helt. Guiden retar mig genom sitt kaxiga propsande på att man måste köpa allt de erbjuder enligt ett särskilt utdelat papper från honom. Det stämmer naturligtvis inte. 

På den nedre delen finns en post om all inclusive sista dagen på hotellet, som vi tre inte kommer ifråga för. Jag påpekar detta för honom, men han står på sig att vi ska betala för det vi inte kan få, 35 €. De två damerna betalar, men jag vägrar, speciellt som han inte går med på att räkna av de utflykter under två av dagarna, som jag inte vill vara med på.

Det är således så att han begär, helt grundlöst, att jag ska betala för två utflykter jag inte ska delta i (29 € och 39 €) och en dag som redan är borta med 35 €, totalt 103 € eller över tusen kronor för ingenting!

Till sist köper jag för enkelhetens skull det företaget kallar komfortpaketet för 149 € som ska täcka sex buffémiddagar på hotellen (där ingen dryck ingår, inte ens vanligt vatten), guidning och två olika entréer vid tre dagars resor. Jag ska notera vad man får för pengarna under veckan, men under tidigare resor har det varit billigare att inte betala för paketet, utan betala själv.

Jag är nöjd med hotellets buffémiddagar, men mina två sällskapsdamer är ganska missnöjda. Det är fräckt att ta betalt för vanligt vatten och 5 € för ett litet glas vin eller öl 15 respektive 20 cl är mycket dyrt. Dessutom ska du hålla reda på betalningen via lappar och receptionen, vilket leder till att damerna under middag 2 bojkottar dryck.

Dag 3 onsdag utflykten till Kemer och ruinstaden Faselis

Jag stod personligen över utflykten, för att sköta en del personliga saker på hemmaplan.

De bägge damerna jag hittills ätit med deltog och var mest nöjda med lunchen. Direkt från odlade fiskar i dammar hämtade restaurangen och halstrade en smaklig lunch som ingick i de 29 Euro utflykten kostade. Själv hade jag tidigare år gjort utflykten, men minns faktiskt ingen fisklunch?

Själv handlade jag en del saker, undersökte kostnaden och alternativ för telefonkort. Vodafon var dock ett dyrare alternativ till hotellens 5 Euro för en dags Wifi och då ingår ju snabb enkel klagan om det inte fungerar. Det är dock inte tal om skyltar om fritt Wifi någonstans här. Möjligtvis på flygplatsen. Internet fungerade i alla fall inte!

Jag prioriterade en längre promenad, bestämde mig för att inte vara så plikttrogen, utan koppla av och ägna tid åt att skriva klart allt som låg och väntade, inklusive hela utvärderingen av Indienresan. Det är skönt att eluttagen är desamma som i Sverige.

Jag får en kortfattad redovisning av sällskapets utflyktsdag, men de talar mest om lunchen.

Vi går till sängs tidigt för att orka upp till frukost 07.00 och avresa med buss 08.00.

Dag 4 torsdag resa upp till ”bomullsslottet” Pamukkale

Världskulturarv 1988 UNESCO. Vi tittar på ruinerna efter staden Hierapolis. Övernattning i området Denizli / Pamukkale.

Resa längs kusten och sedan genom taggtrådsingärdade pinjeskogar och längs trevliga småbyar på fina vägar. På vänster sida har vi hela tiden de höga bergen i fonden. Ganska snart börjar vi klättra långsamt uppför.

Vi pausar på tusen meters höjd och ser snö på några toppar. Det är ganska kyligt här. Vi åker i en modern, topprustad buss med plats för ca 50 passagerare. Vi ska enligt guiden upp till 1500 m ö h. Ressträckan har guiden uppgivit till 300 km. Högst uppe är skidanläggningarna igång en månad till.

Vi ser mängder av fruktträd som blommar. Husen är tomma, folk kommer när den varma sommaren kommer.

Vi transporterar oss över stora platåer med snötäckta toppar runt omkring oss. Vi har nu kommit upp på 1300 m ö h. Många växthus, ännu tomma i väntan på sol och värme. 

Efter en liten paus åker vi över till lunchrestaurangen. Vi rör oss nedåt nu och träden närmar sig blomning och lövsprickning. Mycket cypresser och pilar. Vädret är mest mulet här uppe. i fjärran kan man se soldis ner över berg. På de flesta taken har man solvärme kopplat till små tankar. Men här uppe kan det bli nedåt -15 grader på vintern, så de flesta systemen är säkert tömda inför sommaren? Guiden menar att elektricitet och olja är dyrt i Turkiet. Jag vet inte några priser.

På slätterna vi passerar på väg till Denizli dominerar mandelträdens blomning i lätt rosa. Bergen på bägge sidor av oss är kargt buskbeväxta. Det är tydligt att man aktivt försöker plantera fler arter, säkert för att minska erosionen.

Vi kommer fram till ruinerna efter staden Hierapolis. Den har en rad olika epoker under en massa år, även en anknytning till de första kristna kyrkorna. Grekiska och romerska perioderna mest betydelsefulla. Se massor av bilder! Köpte en liten bok om Hierapolis, Laodikea och Aphrodisias. Fin upplevelse och en miljö att läsa mer om. Ur de termiska källorna forsar det fram vatten bemängt med kalciumkarbonat och sköljer ner för de hundra meter höga branterna och bildar olika formationer och stalaktiker med sitt 33-gradiga vatten på sin väg ner i dalen. Dalen kring floden Meander är mycket bördig.

Forskare anger att källorna har fungerat i 16 000 år. Kulturen har utnyttjat dem i minst 4 000 år.

Hotellet låg om hörnet, med termobad inklusive i priset. Jag låg och plaskade i varmvattnet i nästan två timmar. Underbart! Trevligt med danskarna, men mina öron hör inte när många pratar. Middagen var bra och sedan ska vi ha frukost imorgon bitti och vara ute vid bussen klockan 09.00.

Dag 5 fredag Tillbaka till Antalaya via Tavas.

Frukosten var bra och jag såg att de flesta danskarna lämnade sina rum före frukost. De sitter i grupp och pratar tills bussen är på plats. Själv tar jag lite tid till skrivande. Jag såg inte guiden varken till middagen eller frukosten.

Det lilla jag läst i boken jag köpte roar mig lite. Den anger att texten är skandinavisk och det kan man väl hålla med om. I alla fall följer den inga exakta språkregler. Men det går att förstå vad man menar. Fina bilder. Den berättar bra om de olika delarna av Hierapolis och tidsperioderna med utmärkta bilder och samma broken svenska som guiderna har.

Dinizli är ett centrum i Turkiet för bomullsodling och handvävda mattor. Arbetslösheten är under 2 %, ingenting jämfört med andra delar av Turkiet. Det är vackert i dalen och i fonden har vi i soldiset två tusen meter höga och snötäckta berg.

Vi stannade för en sedvanlig förevisning på en mattfabrik. Mycket instruktivt och lärorikt om både hur ullen förädlas till mattor och hur siden tillverkas och blir till mattor. Sedan oändlig förevisning av olika mattor och barfota provande av hur de känns. Alltid trevligt tills det kommer till köpläget, då vill jag alltid försvinna. I sällskap med ett gäng danskar njöt jag av en dyr öl i cafeterian istället.

Förevisning av hur man tar fram silkestrådar för de finaste och hållbaraste mattorna. Håller i tre hundra år för den som orkar att leva så länge och kontrollera det.

Vädret är idag ganska molnigt, solen har svårt att nå igenom molntäcket. Regnet hänger lätt i luften, men det kommer bara några droppar.

Guiden berättar om Turkiet och svarar på frågor från resenärerna.

Man börjar skolan vid sex år eller sju år. Privatskolor och statliga skolor. Undervisningen är obligatorisk i tolv år, efter åk 9 väljer du samhällsinriktad eller naturvetenskapligt inriktad undervisning.18 miljoner barn går i skolan.

De som är över 65 år åker gratis och har gratis sjukvård och mediciner. Barn likadant. Köerna vid sjukhusen är korta. Kvaliteten är hög. Sjukförsäkring.

25 år för att nå upp till pensionen, 12 månader militärtjänst för alla män. En minoritet av del äldre bor på äldreboenden, istället delar barnen på ansvaret för föräldrarna och andra äldre med hjälpbehov.

Arbetslösheten är ungefär 12 % i Turkiet, 6 månaders understöd vid arbetslöshet, men också utbildning. 400 lira per månad till äldre som tar hand om barn inom familjen istället för förskola. Vanlig skatt 18 %, 24 %, 32 %. Progressivt.

Hyran varierar beror på hur centralt läge, men inget hyresbidrag? Antalya är en slags skattefri zon för att locka till sig företag och höginkomsttagare.

Vi stannar på lunchrestaurangen. Den erbjuder bara buffén som ingår som en av tre luncher sålda i paketet för 35 € (350 SEK). Separat för mig som inte köpte paketet kräver Ismail 60 lira (ca 170 SEK). Det var inget fel på maten, men den var absolut inget särskild heller. Det ingick ingen sorts dryck, på slutet av måltiden bjöd personalen mig och några andra på kaffe.

Resebyrån bör inte använda sig av så dyra lunchställen och framförallt inte om inte alternativ ges. Priserna på luncherna är även med paketrabatten ungefär tre gånger högre än nödvändigt. Det är lätt att se detta som satt i system i jämförelse med det som skrivits ovan.

Som resenär kan gruppen arbeta mot detta genom att vägra köpa paketen och begära att bli körda till billigare ställen.

Vädret blir allt molnigare och i bergen regnar det.

Vi rullar ned mot Antalaya och vår guide pratar om en stadsrundtur. Blir den av idag istället? Nej, idag bara på väg mot hotellet. Lördagen enligt programmet.

Antalaya har 1,3 miljoner innevånare och får 11 miljoner besökare per år. 1985 exploderade turismen. Staden är skattebefriad. Alla företag lägger sina huvudkontor här av den anledningen. 1 200 femstjärniga hotell i området. 4 km strand. Antalet fast boende ryssar har ökat dramatiskt, mycket stor grupp. Konsulat för de skandinaviska länderna. Även höghusen är de enkla systemen för varmvatten via solfångare och varmvattentankar på taken. Vi passerar en jättestor kulturpark med platsen för den årliga filmfestivalen.

Vi åker genom affärsområdet längs med den äldsta stranden med den gamla bysantiska stadsmuren och hamnen nedanför. Spårvagnar trafikerar staden åt alla håll i de centrala delarna. Mest moderna, men också gamla vagnar. Vi passerar Hadrianusporten. 

Lägenhetspriserna härinne ligger på 4 – 5 miljoner danska kronor.

Vi fortsätter söderut efter stranden i kilometer efter kilometer mot hotellet.

Dag 6 lördag Stadsrundtur i Antalaya, Perges ruiner och färd till Belek/Side

Vad kostar inträdet till staden Perge?

Frukosten var den spartanskaste hittills, bara vitt bröd, ej brödrost, men massor av olika honungssåser mm på sötsidan, frukt och grönsaker. Inga omeletter. Vi blev mätta ändå.

Avfärd 09.15 med bussen.

Dagen startar med ett besök på guldfirman Ulysse Nardin. Där fick jag lämpligt nog låna Wifi och kunde få iväg några ebrev. Allt ordnar sig på tisdag.

En kortare tur till Perges ruiner. Vi får inte komma in till den grekiska stadion, inhägnad utanför området. Den är ifrån 300-talet före kristus. Den spartanska perioden.

Blomstringsperiod två var under romartiden 100 till 300 talet. Under denna tid kommer också två kristna besök, Johannes Markus Paulus och Barnabas.

Jag tog många bilder. Världens bäst bevarade stadion med gladiatorspel. Mängder av affärer och verksamheter. Bl.a. under stadion, där också gladiatorer och vilda djur vistades. Enorma samlingar av utgrävda delar, en del används vid kommande restaureringar.

 Grekiska teaterna

Romarna var enligt uppgift duktiga på latin.

Gladiatorstadion för 20 000 åskådare. Mindre än de modernaste fotbollstadion i Sydamerika.

Affärer under stadion

Guiden har en trevlig och medryckande svada. Får folk att skratta och trivas. Men han är inte så noga med vad han säger. Plötsligt påstår han att ordet gladiator betyder "kuk". Han pratar ganska bra svenska, i alla fall förstår man vad han menar. Wikipedia anger om gladiator: Gladiator (latin för "svärdskämpe").

Vi åker in mot stadens centrum igen. Vädret är varmt och soligt idag. Regnmoln och dis vid horisonten upp mot bergen. Vi passerar en entré till Antalya Havalimani Airport. Vi åker längs flygplatsens staket. Karga ytterstadsområden med enstaka, glesa och höga bostadshus. Solfångare och vattentankar på alla höghusens tak  Många moderna växthus däremellan. Säsongen har dock inte börjat helt.

Tjugo minuters resa till lunchstället. Jag hoppade över att bli ruinerad av guiden.

Guiden talar om ett Kebabställe? Prisläge? Han begär 60 lira idag igen. HÄROMDAGEN VID DET FÖRSTA HOTELLET KÖPTE JAG EN KEBABTALLRIK för 11 lira! 

Vi är vid parken med vattenfallet. Här är lägenheterna dyra med utsikten högt över havet. Ungefär 8 miljoner danska för tre rum.  

Jag går bakom hörnet 150 m från hans utvalda dyra (?) ställe och får på den lilla familjerestaurangen bättre mat inklusive en stor starköl för 30 lira. Därinne hos guiden hade jag fått betala 75 lira för sämre.

14.15. Vi åker genom gamla Antalaya. Skall stanna på en läderfabrik eller läderförsäljare. Vi fortsätter runt flygplatsstängslet nu åt andra hållet.  Vi passerar massor av växthus igen och låga industrihus och privatbostäder. Allt i en våning. Familjerna bor enkelt vid sina egna odlingar.

Under eftermiddagen stadsrundtur och besök på basar? Basaren blir under söndagens utflykt. Efter lädercentret åker vi in mot centrum och vidare bort mot hotellet. Enligt transferguiden ligger alla hotell lite vid sidan av. Guiden talar om för oss hur dricks ska betalas till honom och chauffören (1 € per dag) och delar ut en utvärdering som ska samlas in på söndagen. En kvällspromenad före eller efter middagen från hotellet ger nog svar på en del frågor.

Det visar sig att vi ska bo på hotellet bredvid det Kenneth och jag bodde på för några år sedan. Alltså fina promenadområden från floden och ner mot Medelhavet, men noll affärer eller basarer. Man kan gå förbi alla piratskeppen i floden och in mot samhället i kanske 5 km och sedan ut igen. Får se vad jag väljer. Inte särskilt viktigt att köpa vare sig en flöjt eller schackpjäser.

Vid kvällens middag tar turistprserna alla rekord, när de begär 8 € för en flaska öl! Dessutom säger de inte i förväg hur mycket de tar betalt! En lite chock att i Turkiet råka ut för priser högre än i Köpenhamn!

Dag 7 söndag Hotellet eller flodturen på Manavgat med lunch

Damerna valde flodfärden samling 09.30 vid hotellet och jag har en dags Wifi och laddar upp allt klart till bloggarna och läser och svarar på eposten.

Vi får se om det blir tid för att handla för mig. Det beror på avståndet till affärer. Måste komma ihåg att hämta ut mitt pass och betala för en flaska vatten och inte dricka något till middagen i morgon kväll.

Dag 8 måndag Hemresa med den svenska gruppen. Hämtning 04.45 måndag!

Enligt uppgift ska vi få någon slags minifrukost i matsalen strax före avfärd. Vi ska lämna in nyckel. Det är väl rimligt att vara färdigpackad och sova direkt efter middagen (18.30) och sova till 03.30, äta minifrukosten, hämta packningen, checka ut och vara strax efter vid ca 04.25 i receptionen. För att åka med de andra svenskarna från den andra gruppen i en minibuss till flygplatsen.

Resan till flygplatsen tar ca en timme då det saknas trafik så tidigt på morgonen. Vi flyger inrikes till Istanbul och därefter 10.25 till Arlanda.

Det går enkelt att klara av allt i omvänd ordning och vi klarar av ett gatebyte galant, även om en del som har svårt att gå var missnöjda. Jag berättade för den nyopererade vilka gratis möjligheter det finns att bli körd, om man har svårt att gå, men då var vi redan framme vid den nya gaten.

Det tar lite tid att lära sig att ta hjälp också. Det räcker med att vara mycket trött för att flygplatsen ska kör dig till gaten. Men du måste be om hjälp!

Frukost på första planet och sedan lunch och klockan är inte tolv ännu! Å andra sidan dimper vi ner på Arlanda om två och en halv timme.

Med alla uppgifter rätt går resan som en dans på hemvägen.

Lennart

Utvärderingen av resan och Indien del 13

13                 Resor inom Goa

Från Bombay finns ett långsamgående tåg ned till Margao (Margado). Det går att köpa biljetter på nätet, men det tillhör inte det enklaste. Det vimlar av olika sorters biljetter och även olika sorters sovvagnar och det är svårt att betala. Välj gärna dyraste sovvagnen för att få lite komfort. Du blir inte ruinerad. Resan går ofta så långsamt att du undrar om ni är utsatta för något. Förseningar i många timmar kommenteras inte.

Från Margao fortsätter järnvägen söderut. Det är billigt att resa, men personalen i biljettluckorna är inte serviceinställda och talar dålig engelska. Du gör bäst i att i förväg ta reda på vad du ska köpa för biljett. Överlag är tågresor ett bra sätt att ta sig fram i Indien. Men avstånden är ju stora och en resa med tåg runt Indien tar många år att genomföra.

Från Margao finns en trevlig lokalsträcka upp till Vasco da Gama. En fallgrop är att du noga måste kolla att tåget och vagnen du kliver på överensstämmer med den biljett de sålt till dig. Snabbtåg kostar mer än det långsamma mjölktåget. Begränsade kunskaper i engelska oftast på perrongen hos personalen.

För tåggourmanden finns Maharadjatåget med egen kock från Delhi och runt en bra bit av Indien. Det är lite dyrare än det vanliga tåget.

Inrikesflyget i Indien är mycket effektivt och du tar dig lika enkelt till olika platser som i Europa. Men Goa är så litet, att flyga aldrig är aktuellt internt. Däremot är det ofta bästa alternativet till andra platser i Indien. Troligen väljer du att flyga mellan Bombay och Dabolim utanför Vasco da Gama.

Tåg och flyg är sällsynt använda i Goa för interna resor. En del hyr bil eller motorcykel och riskerar livet i trafiken. Lite av bungyjump, fast betydligt farligare!

Indier använder sällan säkerhetsbälte för att slippa leva livet ut med allvarliga trafikskador, antagligen. Farten och sättet de far fram i och den totala respektlösheten de visar för stopptecken, rött ljus och trafikriktningar på motorvägar är ett tecken på deras önskan att avlida snabbt. Förvänta dig att när som helst möta en lastbil som kör om en bonde med oxar och vagn i din fil på motorvägen, fast i riktningen mot dig. 

Träna i förväg på att då kunna försvinna innan ni kolliderar.

Jag åkte både bil och motorcykel kors och tvärs med min värd Santosh och överlevde. Men han kör inte som en indier. Han älskar livet.

Ska du hyra något för korta lokala resor, duger en cykel. Välj annars en scooter och kör aldrig om ett fordon som inte står stilla och knappt det.

Indier som är smarta eller tillräckligt fattiga, gör som jag. De åker buss. Överallt i Goa går det bussar, oftast var tjugonde minut. Berätta vart du vill åka och de hjälper dig med bussbyten. Du köper bussbiljetten, om du nu får någon, för kontanter på bussen. Vanligen 15 eller 20 rs från kusten in till Margao, men du betalar vid varje bussresa. 

Spar småpengar för bussresorna och gör livet lite lättare för konduktörerna.

Mellan Margao och Panjim och Vasco da Gama finns bussar från Margao KTC till Vasco KTC eller Panjim KTC. De kostade 40 rs eller 48 med AC. Det finns långsamma bussar för 25 rs också, om du vill spara två kronor.

Från Panjim åker du buss ut till museiområdet Old Goa för 10 rs. Bussarna norrut har lite längre väg och är alltså lite dyrare upp mot kanske 40 rs eller så. Du kan gå ner till Kasinobåtarna vid floden och ta gratisfärjan över floden (spar tid) och sedan komma till Calangute för 20 rs.

Bussarna ger dig mest för pengarna, men de kan ofta vara fulla. Här ger erfarenheten utdelning. De är inte fulla hela dagen. Du kan också chansa och vänta tills nästa buss. Använd maps.me för att planera dina resor. Utsätt dig helst inte för att stå upp på bussen. Minns ovan text om trafiken och att även busschaufförer ofta älskar att dö snabbt. Bussarna startar senast åtta på morgonen och den sista bussen går senast klockan åtta på kvällen. Ordet nattbuss finns säkert inte i hindi eller konkani.

Till sist taxi. Oavsett utseende på taxi, tuktuk kallas här ricksha, utfärdas stor varning om föraren inte talar engelska. Mycket kända positioner som ”trainstation Margado” och annat kan inte missförstås och bör fungera för ett fast pris. Ta reda på ett rimligt pris för resan med lokalbefolkningen innan resan. Dela gärna taxi med andra, genom att gå runt och fråga om de är intresserade av det. Eventuellt kan ni förhandla med några andra som hoppar in i en halvfull taxi om att få följa med.

Taxi kan ofta innebära kortare eller längre resor med svarttaxi med motorcykel eller scooter. Utan hjälm. Deras prisförslag är oftast de fräckaste, ofta tio gånger så högt som det borde vara. En kort resa för normala 15 rs kan de gärna begära 150 rs för. Du ler bara och går vidare, samma taktik som i övrigt när du får ett oacceptabelt anbud. Du ska aldrig stå kvar och försöka få ett bra pris. Möjligen kan du när du går därifrån upplysa om att ”I normally pay fifteen rupee”.

Mitt grundförslag är att du går så mycket du bara orkar och stärker ditt hjärta och din kropp. Om du varit i Indien utan att åka tåg och buss, har du bara sett hälften.

Lennart gick mer än 800 km under månaderna i Indien.

Utvärderingen av resan och Indien del 12

12                 Vilket ljuvligt liv och så trevliga människor i Goa!

Prismässigt är södra Goa lite billigare än norra Goa, för samma service. Allt från hotellrum, restaurangpriser och de flesta inköp följer detta mönster.

Generellt är naturligtvis Indien väldigt billigt fortfarande. Det vimlar av servicefolk överallt, för arbetskraften är nästan gratis. Ett hotellrum av enklare standard med dusch kan ofta fås från dryga 150 SEK, ibland med en enkel frukost inkluderad. Köp rummet på nätet och utnyttja rabatterna som dyker upp. Billigast är som alltid två personer i ett dubbelrum. Väldigt ofta har hotellen bara dubbelrum. Se upp med läget. Kolla alltid exakt var hotellet ligger, så att inte obekväma avstånd uppstår. Längre vistelse kan ge underlag för ett något lägre pris.

Hotell finns i alla prisklasser och om hotellpool önskas är priset högre. Arabiska sjön är mycket salt och vågorna är ibland höga. I norra Goa är det ganska småtrångt på stranden efter nyår, men inte i södra Goa.

Stränderna är en dröm för barnfamiljerna, men solen är skoningslös. Vädret är helt regnfritt under hela vintern och oftast molnfritt också. Den som är på stranden hela dagarna får ibland slåss om solstolarna i norra Goa, medan de i södra Goa räcker till åtminstone tre gånger så många besökare som i vintras.

Badvakterna finns överallt och kollar dig och håller koll på bråkstakar, vakter tillkallas blixtsnabbt.

Du är den enda inkomstkällan för många människor i Goa! Du blir ompysslad och uppmärksammad. Ibland kan det bli lite för många hälsningar för att få dig att stanna och se på deras varor, men folk är väldigt vänliga, fast du aldrig handlar hos dem. Man skaffar sig lätt vanor att stanna en stund och prata en del med de trevligaste och lär känna dem och kanske deras familjer.

När du passerar deras enkla bostäder inser du de villkor de lever under. Men de sätter en ära att klä sina barn bra och drömmer alla om att äga en avbetalad scooter och en smartphone. Även de som fortfarande håller sig till en cykel, använder den på en massa olika sätt för att tjäna pengar. Framgången inom transportbranschen kan lätt läsas av utifrån det använda fordonet.

Preparera magen med koleravaccin i Sverige innan resan och i Indien under första dagen med Propro. Därefter har du ett bra koleraskydd, som dock inte ska frestas i onödan. Drick vatten på flaska och ät aldrig lösglass. Glass och isglass finns överallt i eldriven frysbox, cyklarnas boxar håller inte tillräcklig kyla.

Restaurangerna är genomgående hygieniska i köken, men köper du färskt som behöver tvättas, ska du i alla fall använda flaskvatten. Det gör restaurangerna.

Panjims kulturutbud är underbart och till största delen helt gratis. Under januari ökar utbudet och kulminerar med mängder av festivaler under februari.

Folk- och Jazzmusikfestivalen under onsdag till fredag i början februari är kanske höjdpunkten, men det finns för alla smakriktningar hela tiden. Utanför Panjim är det mycket magert. 

Men en del restauranger har levande musik på kvällarna. Indierna själva klär sig fint och går ut ofta. Särskilt högt festtempo är det på jättefester vid jul och nyår. Biljetter köps i dörren, om de inte är slutsålda.

Lennart är ingen festlig typ, men i Goa hamnade han i trevligt sällskap för jämnan.

Utvärderingen av resan och Indien del 11

11                 Goas turister, vilka kommer inte längre och varför?

Det är ganska lätt att se fördelningen av turister på olika nationaliteter. De flesta besökare i södra Goa (söder om Vasco da Gama) är korttidsboende indier. De bor billigast, äter minimalt på restaurang och är antingen familjer med barn eller yngre killgäng som festar ganska mycket och ofta hamnar i bråk med strandvakterna genom att bryta mot alkoholförbudet i samband med bad. Indierna kan sällan simma.

Den näst största gruppen är ryssarna. Ryssarna är ofta mycket goda simmare. De dominerar inte bara på restauranger och stränder, de dominerar överallt i södra Goa, även i vattnet. De är mycket vänliga, men lite blyga. Orsaken är nog närmast att de inte kan engelska och att de är omgivna av människor som inte kan tala eller förstå ryska. De talar med varandra och hälsar annars vänligt på omgivningen med sitt Dobra.

Långt färre än ryssarna är människor från Storbritannien. Nordiska turister är sällsynta i södra Goa, lite fler i norra Goa. Övriga européer finns knappast. Enstaka kanske i vimlet i norra Goa. Grupper av japaner och kineser kan dyka upp och sedan försvinna lika fort.

Tidigare har tyskar och även fransmän varit vanliga gäster här. Det är svårt att fråga de som inte är här, men jag har istället frågat lokalbefolkningen och de som säljer varor och tjänster i Goa. Man menar nog ganska mycket att åtminstone tyskarna störde sig på nedskräpning. Men det räcker nog inte som ensam förklaring.

Den dag som researrangörerna slutar att anordna gruppresor till ett mål, måste intresserade flyga reguljärt och själva planera allt. Just därigenom sker en utgallring av turister. Resmål är också mycket utsatta för moden som går upp och ner i popularitet.

Min erfarenhet av dessa reguljärt flygande resande är att de väldigt mycket består av par, mindre vanligt är familjer med barn. De har också ganska ambitiösa reseplaner med många förflyttningar och anhalter.

Norra Goa blir kanske fyllt till 50 % under januari och framåt början av mars. Hos mig i södra Goa nådde vi aldrig mer än kanske 25 % beläggning.

Lennart hade ingen trängsel mer än på tåget i Bombay i rusningen.

Utvärderingen av resan och Indien del 10

10                 Telefonbolagen och attityden mot turisterna

Indien är ett märkligt land där många märkliga beslut fattas. En del känns faktiskt vettiga. Tänk dig ett besök vid ett minnesmärke, en nationalpark eller ett museum. Turisten kläms på 500 rs (höga 70 SEK), medan indiern får punga ut med för honom ofta ännu högre 40 rs. Det kallas för progressivt uttag och leder ofta till att liberaler och högerorienterade ser rött.

Reglerna för telefonbolagens verksamheter är organiserade på liknande sätt. Om du inte är fast boende i Indien, får du helt enkelt hålla dig till olika former av mycket dyrare kontantkort. Om skillnaden bara var sådan och telefonbolagen gav dig de tjänster de lovat, skulle jag inte säga mer än att systemet är juridiskt sett ganska märkligt.

Därtill har man, enligt en uppgift som kommer från alla telefonbolagen själva och ingen annan har velat bekräfta detta, bestämt att dessa kontantkort inte ska gälla längre än 90 dagar. Därefter ska man vara tvungen att för småpengar köpa ett nytt simkort och ställa om alla modem och meddela alla man brukar ringa till om det nya numret.

Om det maximala turistvisumet vore 90 dagar, skulle jag inte säga något om detta heller. Men så är det ju inte och då blir det helt enkelt oförskämt! Det är dessutom mycket svårt att inse vad det hela ska tjäna till. Det enda rimliga skälet man angivet är att man vill ha bättre kontroll över kontantkort ägda av utländska medborgare. På vilket sätt regeln om max 90 dagar skulle skapa bättre kontroll har man dock inte velat svara på.

Nu är det emellertid så att man kan hävda att regler är regler oavsett om de är vettiga eller inte. Men telefonbolagen lever inte upp till sina egna regler. Två gånger fick jag mina pågående och betalda kontantkortsavtal avstängda från två olika telefonbolag innan de 90 dagarna och förlorade samtidigt inbetalda summor.

Det rörde sig alltså om två olika kontraktsbrott vid de två tillfällena. Det ena rörde sig om att konfiskera mina inbetalda summor innan användningstiden gått ut och det andra att orsaka mig stor skada genom att stänga av mitt giltiga internet utan förvarning under giltighetstiden.

Sista gången det hände (efter 82 dagar av avtalstiden) var jag så irriterad att jag ville polisanmäla företaget. De är dock mycket säkra på att polisen inte kommer att bry sig och att de faktiskt gör vad de vill. Däremot kan jag räkna med att själv få sitta länge på polisstationen och eventuellt råka ut för andra otrevligheter.

Samma rättsröta således som du kan råka ut för i bananrepubliker som Sverige och liknande länder. Ingen idé att bry sig, mer än att rösta med fötterna och inte använda tjänsterna i fortsättningen.

Inför nästa vinters besök har jag förberett en alternativ lösning. Därigenom ger jag inte bolagen någon möjlighet att bluffa mig igen.

Vid en kontroll med tre andra svenska familjer långtidsboende i Goa är mönstret dessutom väldigt olika. Någon har inte råkat ut för någon avstängning alls, vilket pekar på något fel av något slag, medan de andra har löst situationen med att låta indier stå för telefonabonnemangen som bulvaner (inte tillåtet, men omöjligt att bevisa).

Ska bli intressant att se fortsättningen av detta, när jag ånyo begär information om vad som gäller. Finns kanske kunskap på nätet?

Lennart har inte bara tinnitus som ringer i öronen. Men ringar i öronen har han inte.

Utvärderingen av resan och Indien del 9

9                   Hur ska Indien möta automatiseringen och robotiseringen?

Ett problem över hela världen är det snart förestående paradigmskiftet från kunskapssamhället till robotsamhället. Regeringarna världen över verkar mest agera som de tre berömda aporna, som inte ser något, inte hör något och vägrar prata om det. Men ingenstans undkommer man utvecklingen, på samma sätt som man faktiskt får svårt att undvika tv, datorer och kommunikation.

I Indien brottas man dessutom med hundra år gamla system. Genom diverse specialregler försöker man garantera utfattiga inkomstmöjligheter genom att åtminstone delvis blockera användningen av maskiner. Konsekvenserna är svåra att överblicka.

Vi tänker oss att det behövs ett hål i gatan för att göra en liten pumpstation för ett avlopp eller dra fram elkablar eller kanske rent av fiberledningar. Vi kan engagera en traktorgrävare några timmar för att skapa hålet, utföra arbetet och sedan låta samma traktorgrävare fylla igen hålet. Klart på en eller möjligtvis två dagar. Utfört till lägsta kostnad.

Istället utförs arbetet oftast fortfarande på klassiskt indiskt vis, till en nästan lika låg kostnad, genom låga löner, svarta sådana.

Tre starka karlar med hackor och spadar tar sig ner genom det ganska hårda lavaskiktet som finns under nästan alla vägar. Allt de får upp ur det allt djupare hålet bärs bort i korgar av kanske 10 personer. Korgarna balanseras på huvudena förstås. Hantverkskonsten bibehålls och fattiga får en tillfällig utkomst. Efter någon vecka är hålet klart och arbetet utförs. Igenfyllningen går betydligt snabbare.

På liknande sätt konserverar man arbetet i jordbruket, men morgondagens bönder, de jordägande i alla fall, ser lönsamheten med maskinerna och inget hindrar dem från att utveckla arbetet och friställa miljontals människor som desperata söker sig in mot storstäderna som utfattiga, bara för att möta myndigheternas tvångsförflyttning ut på landsbygden igen.

Under november 2016 beslutade man i Delhi om tvångsförflyttning av minst 2,5 miljoner människor som vistades illegalt där. Liberaler ryser säkert över bristen på frihet att bosätta sig var man vill, men i verklighetens Stockholm får väldigt få bosätta sig på Stora Essingen, och då bara om de har extra stor plånbok.

Utifrån denna typ av arbetsmarknad i Indien är det lätt att föreställa sig att massor av fabriker utan andra arbetare än robotar tar över mycket av produktionen. Däremot medför trafiksituationen i Indien troligen att robotiseringen av transporter ligger långt fram i tiden.

På samma sätt kommer många, idag högutbildade, att ersättas av datoriserade expertsystem. Dessa system är inte bara billigare, de saknar också de flesta mänskliga felkällorna.

Indien kommer säkert, till skillnad från andra länder fortsätta sin speciella mix och hopplock av olika åtgärder för att kunna hålla utvecklingen tillbaka lite. Den växande befolkningen blir dock ett ok man knappast kan klara av enkelt. Länder med jättebefolkningar står inför en enorm utmaning när robotsamhället tar över.

Lennart rapporterade automatiskt om ett problem han iakttog.

Utvärderingen av resan och Indien del 8

8                   Ingen betalar skatt

70 % av Indiens befolkning på 1 250 000 000 människor arbetar inom jordbruket och är därmed skattebefriade.

Troligen är de flesta övriga svart anställda och därmed ställda utanför skattesystemet och de flesta sociala förmåner som försäkringar, pensioner och annat.

De flesta företag i Indien är, på samma sätt som i övriga delar av världen, väldigt skickliga på att undvika att betala skatt.

Kommunerna säger sig få in sina pengar på en ganska låg fastighetsskatt, men kontrollen av vad de ska få in och vad som i verkligheten betalas in är oftast ganska bristfällig, som den mesta kontrollen i Indien. 

Å andra sidan är världens olika skattemyndigheter ofta mycket dåliga på att kontrollera sådant i alla länder.

Indien håller på att införa en omsättningsskatt under våren 2017. Den är tänkt att ersätta de krångliga och köskapande transportskatterna på vägarna. Problemen med omsättningsskatten är att om nästan all omsättning sker utanför kontrollsystemen, kommer ingen skatt in. Restaurangen har officiellt inga anställda (svarta löner), betalar ingen hyra, köper aldrig några bokförda varor och har kunder som hela tiden betalar kontant.

För att Indien ska kunna få ordning på skattebetalandet, skapa kontrollsystem och en grund för långsiktig samhällsplanering, krävs krafttag i form av pålitliga kontrollörer och nya kontrollbeslut.

Lennart skattade sig lycklig i Sverige istället.